Vilks.net

Listan över vilka konstnärer som skall delta i Venedigbiennalen har publicerats. Med den och curatorn Massimiliano Gionis statement kan man få en uppfattning om var tyngdpunkten i den aktuella samtidskonsten befinner sig. Jag vill påstå att den aktuella trenden, som vi redan har kunnat följa en tid, är konsolidering. Några ömmande trender är svåra att iaktta. En värdemätare är också e-flux journal vars nyutkomna nummer också visar en obestämdhet om i vilken riktning konsten skall dra iväg. Gionis ”Encyklopediska palats” är som han meddelar “a show about obsessions and about the transformative power of the imagination”. Utfyllarna av detta tema är i första hand en lång rad kända namn. I tillägg anlägger han ett antropologiskt perspektiv och har med en del outsiders som har skapat visuella gestaltningar på helt eller delvis egna villkor, alltså mer eller mindre utanför konstvärlden. Man kan nog säga att det här stärker en mera traditionell konstidentitet. Ett tema som inte är särskilt sensationellt och med konstnärer som huvudsakligen kommer från Europa och Nordamerika – 86 %. Vill man på ett realistiskt sätt skildra konstvärldens status är det väl ungefär så det ser ut. Utomeuropeiska konstnärer är visserligen ingen bristvara men merparten är utbildade och verkar i väst. Man kan räkna med att han kommer att få hård kritik för den vinklingen. Men så ser det nog ut: Samtidskonsten konsoliderar sig genom att ta ett steg tillbaka för omgrupperingen av befintliga styrkor. I alla fall på de riktigt stora arenorna. På de mindre försiggår andra aktiviteter kring det som också är välkänt, globaliseringen, social kritik och de alltmer tynande intressesfärerna konst som forskning och konst som politisk aktivism.

Två svenskar är med på listan. Linda Fregni Nagler som torde vara tämligen obekant för de flesta i den svenska konstvärlden. Hon är född i Stockholm 1976 men har sin verksamhet i Italien. Jag tror inte hon har haft någon utställning av betydelse i Sverige. Det andra namnet är Hilma af Klint som naturligtvis passar väl in i den del av Gionis koncept som berör outsiders. Deltagande skänker också liv åt de stora förhoppningar som från många håll ställs på Klints placering i konsthistorien. Med Venedigbiennalen kommer hon att göra ett språng framåt i sin berömmelse men frågan är om det räcker.

Ett av argumenten som har använts för att berättiga Klints konstkvalitet är att jämföra henne med de alster som producerades av Ernst Josephson och Carl Fredrik Hill. Men det finns flera skillnader. Båda dessa två fortsatte att agera som konstnärer visserligen med perverterade ambitioner som följd av deras mentala tillstånd. Men ännu viktigare är att deras arbeten kunde nå konstvärlden och påverka den. Båda konstnärerna har utövat ett starkt inflytande på konstnärer och andra aktörer i konstvärlden. Deras alster är inte heller något icke-konstnärligt projekt utan har inte någon annan avsikt än att, trots situationen för dem, vara konst. I Klints fall torde det vara uppenbart att hon inte hade det minsta intresse av att visa sina bilder som ett inslag i konstvärlden och dess diskussioner kring den abstrakta bilden. Och när de blev tillgängliga var det för sent för att man på allvar skall kunna se dem som en del av den visuella problematiken i samtiden. Det som återstår är det antropologiska och den fria estetiska upplevelsen av verkens skönhet. Den första delen är på sitt sätt intressant för konsten eftersom det är en del av ”egendomliga yttringar” som alltid har fascinerat konstvärlden. Klint kan ge upphov till nya verk som handlar om besatthet som dock ur konstens synvinkel för ses som missriktad. Som ren estetisk upplevelse är det inte mycket annat att säga än att det naturligtvis går för sig. Men samtidigt blir det ett besvärande faktum att det så självklart handlar om något annat.