1675: Sörjor

Postat den 2013 4 maj av Lars Vilks

Emellertid svek även kärntrupperna sin höga föresats att inte taga den debatterade debatten. Aftonbladet lät Samuel Edquist recensera Arnstbergs och Sandelins skrift Invandring och mörkläggning. Edquist har inte någon särskild kritik mot innehållet. Boken är ju saklig och genomarbetad. Han menar snarast att det är en onödig bok eftersom den är rasistisk. Ja, rasistisk blir den p g a sitt ämne. För säkerhets skull illustreras artikeln av högerextrema på marsch. Invandringspolitiken är en helig allians för det politiska etablissemanget; du skall icke diskutera denna politik med ens den minsta baktanke att en lösning på dess problem skulle kunna vara att minska invandringen. Det problem som man skönjer är att den politiska uppslutningen kring den rådande invandringspolitiken (ca 90 %) möjligen kan gå i otakt med väljarnas uppfattningar. Debatter som kan skapa oreda är därför inte önskvärda. När politik bedrivs på det sättet blir det intellektuellt torftigt. En bok som kom ut i fjor, Andreas Johansson Heinös Gillar vi olika ? tar sig besväret att reda ut begreppen i det känsliga ämnet. Sådant som assimilering, nationalism, fascism (idag är dessa ord slappa tillmälen) kan fördjupas och problematiseras. Boken har naturligtvis inte fallit i god jord (GP).

 

Inte är det annorlunda i konstvärlden. Den festival som jag berörde i mitt senaste inlägg, Malmö Nordic, har bojkottats av två samtidsgallerier i Malmö, Elastic och Signal.

 

”Vad är egentligen meningen? Vilka intressen ligger bakom? De här frågorna får man inget svar på, säger Tzotzi [curator på Signal]. Hon menar att en manifestation av det nordiska dessutom är politiskt riskabelt: ’Även om det inte är avsikten riskerar man att spela nationalistiska stämningar i händerna’.” (Kunstkritikk)

 

Även Norden är sålunda en rasistisk tanke och att på något sätt diskutera nordisk egenart är för en del djupt olämpligt. Det är visserligen riktigt att den internationella samtidskonsten är internationell. Men det är de franska och tyska bidragen till konstbegreppet som är dess stomme. Och diskursen kring dagens konst är i huvudsak en fransk konstruktion. Utöver detta kan man inte komma ifrån att det existerar lokala referenser och traditioner. Även om det förekommer rikliga försök att göra sig historielös lär det inte lyckas. Svensk konst har sin historia och sina ämnen, man kan inte helt bortse ifrån att svenska konstnärer främst är verksamma i Sverige. Nordisk konst har dock aldrig vunnit något stort gehör annat än då och då som marknadsföring av – Nordisk konst. För världen i övrigt är det svårt att skilja på de nordiska länderna och det är också en vanlig uppfattning att det finns en del gemensamma drag. T ex intresset för natur, ordning och ångest. Men fortfarande är okunskapen länderna emellan stor. Jag blev klar över det under de år jag arbetade i Norge.

 

För övrigt kan man vara säker på att festivalen definierar det nordiska utifrån dem som faktiskt är verksamma där eller har anknytning till detta område.

 

Somliga går ännu längre i sin rasistiver. Genom att kombinera Malmö Nordic med min kommande utställning på Rönnquist & Rönnquist anländer slutsatsen att ”Risken finns att konstsommaren i Malmö blir en brun sörja.” (Nöjesguiden)

 

 

Publicerat i debatt, om utställningar m m | 14 kommentarer

1674: Återbruk med Ragnar Kjartansson

Postat den 2013 2 maj av Lars Vilks

Ingen dager synes än i samtidskonsten men lite stjärnblänk kan den alltjämt bjuda på. Historien bakom krisen torde vara välbekant för mina bloggläsare. Konsten övergav estetiken och formen som konstens identitet och placerade innehållet som det primära. Detta skedde under 1980-talet. Många vackra förnyelsevinster kunde kasseras in och under de följande decennierna befann sig konsten i en intensiv utvecklingsfas. Emellertid är det nu svårt att komma vidare eftersom konstens innehåll/ämne inte längre är intressant i sig. Slutstationen blev socialkritiken som nu häftar vid konsten som en sorglig skepnad. Den har dessutom trängt ned i de lokala utställningarnas rännilar och deklareras med hjälp av texter som får mig att sucka tungt. Den här dök upp idag; konstnärerna:

 

”har en knivskarp blick på vårt samhälle, dess strukturer och maktförhållanden. På olika sätt och i olika medier gestaltar de berättelser om vardag där skevhet och krav på rättvisa löper som en röd tråd.”

 

Nja, ser man framåt får man nog se bakåt, en eller annan form för återtåg till den estetiska sfären är nog det man så småningom kan förvänta sig. Tills vidare är romantiken och modernismen (vilka, skall man komma ihåg, konstituerar konst i vår mening) det förlorade förlovade landet vars ingång spärras av ängeln med det flammande svärdet. Men det finns möjligheter att öppna några bakdörrar. Detta har varit känt länge. Från början en kritik av konstnärsmyt och modernistisk framstegsoptimism, stod det klart att man under förevändning att kritisera kunde återuppliva det förbjudna och omöjliga. Under senare tid har kritiken mattats och i viss utsträckning ersatts av kreativt återbruk.

 

Idag var det pressvisning på Malmö Nordic, utställningar och arrangemang om det nordiska under de kommande månaderna. Ett av inslagen var Ragnar Kjartanssons utställning Scandinavian Pain på Moderna. Den består av en uppbyggd lada i konsthallen med en utställning av verk av Edvard Munch. På taken har en neonskylt med texten ”Scandinavian Pain” monterats.

 

Verket har sin upprinnelse i Momentum i Moss 2006 där Kjartansson deltog. Han hade funnit en något förfallen lada som låg alldeles vid havet. Så blev det hans kommentar till ett nordiskt kännemärke, den lidande expressionisten samtidigt bedövad och upplivad av Ångest (”Angst”). Efter det skulle Kjartansson bli mer uttalad i sitt återbruk vare sig det har gällt tyska lieder, känslosamma schlagers eller Mozart. Det är alltså väsentligt att han inte är någon cyniker som gör sig lustig över de verk han bearbetar. De gamla verken gör sig väl hörda om än under oväntade omständigheter. I utställningen på Moderna blir det möjligt att på ett överraskande sätt ta ställning till Munch.

 

Kjartansson är starkt i ropet. Han är bland mycket annat med på Venedigbiennalen juni och deltar även i Göteborgsbiennalen i höst. Hans artfactsplacering på 1.150 kommer att förbättras en hel del. Jag har en del sympatier för det här både för återbrukstanken och för att Kjartansson utgör en kontrast till den teorityngda socialkritiken. Han är ingen teoretiker men klara sig tämligen väl genom sin praktiska kreativitet. Det är inte alltid han ger rätt svar på kritikernas frågor. Idag fick han spörsmålet om hur Scandinavian pain såg ut idag. Han svarade då att det numera handlar om ”guilt” vilket han fick dra sig ur med överbryggande skratt.

 

Jag deltog också i Momentum 2006, året innan jag drabbades av konstvärldens karantän, och lärde känna Kjartansson. Hans lada låg bredvid mitt bygge och jag minns hans konsekventa idoghet att genomföra den performance som ingick i verket. Han låg nämligen under utställningstiden i källarrummet. Besökarna kunde se honom genom en lucka. Då och då kunde man höra hans suckar och mummel genom högtalarna. Under stora delar av utställningstiden kom det mycket få besökare men det hindrade inte konstnären från att genomföra sitt projekt till punkt och pricka.

 

Publicerat i Biennaler, konstteori, om utställningar m m | 8 kommentarer

1673: Den svåra debatten om tystnaden

Postat den 2013 30 april av Lars Vilks

Thomas Nydahl skrev om min tystnadsartikel på sin blogg. En av kommentarerna väckte mitt intresse: ”Att Arnstberg/Sandelins, Jalvings och din senaste bok inte fått så stor uppmärksamhet i mainstream media (MSM) — det betyder inget! MSM håller på att bli irrelevant.”

 

Det är riktigt att MSM inte har samma dominerande roll som tidigare. Det finns gott om alternativa medier för nyhetsspridning och debatt. Emellertid är det samma visa som i konstvärlden: Det som räknas är bekräftelse. En artikel som publiceras i DN eller SvD har en helt annan status än en artikel på Avpixlat. Att bli seriöst bemött i den vedertagna debattvärlden är något praktiskt taget alla debattörer eftersträvar.

 

Som vi vet är det här med ”att ta debatten” detsamma som att diskutera invandringspolitiken utifrån andra infallsvinklar än de riktlinjer som råder inom MSM. Den banala orsaken till ”att ta debatten” har blivit hett torde vara att SD har visat stigande opinionssiffror, något som har fört fram två synpunkter. Dels att den rådande meningen med sina som man tycker självklart överlägsna argument skall tillrättavisa de villfarna och dels att en del debattörer menar att man kanske skulle diskutera utifrån ett mera kritiskt förhållningssätt i själva ämnet. Som bekant har reaktionerna från den etablerade debattvärlden varit något blandade. Åsa Linderborg har intagit den mest extrema hållningen genom att avvisa såväl debatt som debatt om man skall debattera.

 

I dagens DN skriver Johan Croneman i ämnet. Trots att det är självklart vad saken gäller börjar han med att räkna upp sådant som kan kännas särskilt besvärligt och delvis meningslöst: att diskutera med

 

”Skall människor som föraktar demokratin och de demokratiska institutionerna, i smyg eller helt öppet, välkomnas att presentera, och diskutera, sin antidemokratiska syn? /…/ Och skall man över huvud taget ta debatter med icke-demokrater? Kan man förresten tala fascister tillrätta?”

 

Vad jag vet har det inte varit aktuellt att debattera med några sådana, men Cronemans bekymmer är att debatten med ”x-folket” (eftersom det är svårt att precisera hans benämningar) endast kan tas av särskilt kvalificerade personer. Stina Dabrowski och Jasenko Selimovic duger t ex inte. Och hans omedelbara problem är vem man skall skicka fram att bemöta SD i partiledardebatten i SVT.

 

Dock nämner Croneman inte vem som skulle kunna ta debatten med Arnstberg och Sandelin. Ingen av dessa kan räknas in i de kategorier som han drar fram som varnande exempel. Men de står inför samma problem som andra utanför MSM: De får inte den bekräftelse som endast MSM kan dela ut.

 

 

 

Publicerat i debatt | 16 kommentarer