Bloggskrivandet har blivit något mera återhållsamt och det beror främst på att jag har en del att göra med min kommande utställning. Å sistone har jag inte heller skrivit särskilt mycket om konst. Anledningen är närmast att det inte finns så förfärligt mycket att rapportera. Dock fann jag det lite intressant att curatorn för avgångsutställningen på konsthögskolan i Umeå, Joakim Borda, ger sig på att säga något om samtidskonstens generella utvecklingsdrag:
”Samtida konst är utan tvekan en god markör för att förstå vår tid, om man bara är kapabel att tolka signalerna. Under samtidskonstens boom i slutet av 00-talet återspeglades många av tidens överdrifter genom konsten, vilket resulterade i ett hyllande av det spektakulära och ofta kostsamma produktioner. Därefter följde en något nyktrare ’do-it-yourself-attityd’ som fokuserade på frågor om etik, hållbarhet och gemenskap – viktiga frågor i ett alltmer pessimistiskt samhälle där konsumtion och välfärd inte längre kan tas för given.”
Det haltar något i den beskrivningen eftersom det blir alltför bokstavligt. När det finns gott om pengar kan man, tämligen självklart, också i konsten få utrymme för större produktioner. Och när det är ebb i kassan får man nöja sig med mindre. Den traditionella bilden av konstens spegling av tiden brukar sikta lite framåt: Att konsten på ett djupare sätt kan beskriva vår tid, något som man kommer att förstå längre fram. Den uppfattningen har aldrig helt försvunnit från konstvärldens tankegångar men den har aldrig kunnat beläggas. Och märkligt vore det om man på verkligt allvar skulle tillbakakalla det synska romantiska geniet. Borda skriver vidare:
”Vad som är de dominerande tendenserna för dagen är dock inte helt tydligt. En sociolog skulle förmodligen ge mig rätt i att vi kan se ett tilltagande sökande efter moralisk kompass och en vändning mot inre värden. Är det möjligt att skapa en stark gemenskap och samtidigt behålla sin individualitet? Som ett svar på den globala ekologiska krisen blir den snabba konsumtionskultur vi vant oss vid kraftigt ifrågasatt. Hittills verkar den kulturella effekten vara en utbredd nostalgi. Förutom retroestetik och återvinningstrender kan vi se ett ökat intresse för lokalt producerade varor och hantverk.”
Så kan man väl säga fast jag skulle snarare vilja tala om att konsten har hamnat i den postkoloniala förlamningen. Skuldbördan vilar tungt över konstens rötter och eftersom dess tyngdpunkt helt och hållet är en västerländsk affär är det svårt att komma undan. Det hjälper inte att vända sig till dem som är befriade från skuld. Icke-västliga konstnärer inordnar sig blixtsnabbt i den västerländska modellen och strävar efter att slippa belastas med att redovisa sitt elände. Alltså att bli ”konstnär i allmänhet” något som är synnerligen besvärligt eftersom själva positionen är skuldbelagd. Det är svårt för konstnärerna att inte upprätthålla långköraren socialkritiken styrd av en politiskt korrekt dimension. Då den verksamheten – som politiskt påverkan – dessutom är meningslös är det en möjlighet att som Borda skriver att ägna sig åt retroestetik. Den är inte fullt så illa som det kan verka eftersom återbruk är en plausibel standard. Det går alltid att vinkla saken på ett eller annat underfundigt sätt – med hjälp av en kreativ kritiker. Se t ex på det norska stjärnskottet Ida Ekblads (som ställer ut på Samtidsmuseet i Oslo från den 26 april). Måleriet är tillbaka och konstkritikern Kjetil Røed ser en återvinning av modernismen. Han försöker sig på det säkra kortet att det nu är en kvinna som målar i COBRA-stil och därför ett politiskt återtagande. Något sådant och mer lär det bli av den varan under de kommande månaderna. Konsten kan inte upphöra med utställningar och väl förpackade arbeten med ett eller annat politiskt angeläget ämne gör att det åtminstone kan kallas lovvärt.
Därtill kommer administrationen av rättvisa och uppgörelse. Det är mycket att anmärka på och nu har t ex tiden kommit att göra upp med en del storslagna landartprojekt som inte uppfyller miljökraven (Artinfo).
