1681: Den arabiska våren

Postat den 2013 21 maj av Lars Vilks

Att det har blivit några dagar utan skriverier beror på att jag har varit utomlands. Men nu är jag tillbaka och det skall bli lite bättre fart på författandet. Det stora svenska nyhetsflödet är naturligtvis den relationella estetiken i Husby. Som honnörsbegrepp, och tillfälligt undanträngande de strukturella rasismerna, lyder utanförskapet. I det här fallet kan man konstatera att utanförskapet har föranlett en del våldshandlingar. Nu skall detta tolkas och förstås och många hjärnor arbetar för att tränga genom ungdomarnas febrila aktiviteter för att blotta dess djupare mening. Skall man utdela ett pris i denna uppsatstävling skulle jag stanna inför Ann Heberleins fantasifulla och hamrande prosahexameter (SDS). Vad vi ser, menar hon, är att den arabiska våren har kommit till Husby. Denna diktning fyller Heberlein med sitt vanliga stilgrepp att kraftigt höja diskursnivån och idka en imponerande namedropping, Fanon, Sartre och Arendt får assistera tesen om våld som uttryck för maktlöshet. Storheten i denna tanke ligger självfallet att den en gång för alla kan förklara våldet. Om jag förstår saken rätt är t ex organiserad brottslighet ett uttryck för maktlöshet. Och då är det inte så mycket att bekymra sig över.

Publicerat i debatt, Kommentarer nästan varje dag | 47 kommentarer

1680: På stället marsch

Postat den 2013 16 maj av Lars Vilks

Ute blåser sommarvind och jag har blivit förkyld just densamma dagen då jag snart skall bege mig till Köpenhamn för diskussion om politisk konst. Sedan konstens direktväg till den politiska verkligheten (vilket var givet) har havererat får man fortsätta med indirekta antydningar. Frans Josef Pettersson har på Kunstkritikk recenserat bl a utställningen ”Awaiting Immanence”. Utställningen är inbäddad i allt vad man kan begära av teoretiska ramverk men så är immanensen ingen lätt historia. ”Det inneboende” i konstverken skall åstadkomma något vilket Pettersson formulerar på sitt typiskt något snåriga sätt:

 

”den idé om konsten som kommer till uttryck i en övergripande berättelse om en otyglad, rebellisk, energi, som bara väntar på att släppas lös från under konstens glaskupa. Och detta är, som jag förstår saken, kärnan i den immanenta estetikens försök att frigöra sig från den post-konceptuella konstens belägenhet: en vitalism som ska förlösa konsten i ett generellt tillstånd av liv (’aliveness’), men som samtidigt aldrig kan nå längre än att ’iscensätta’ gränsöverskridandet, och peka på den «ofrånkomliga besvikelsen och kollapsen av alla sådana projekt”.

 

Summa summarum är att det liksom inte blir något annat än vad det brukar vara, en söndagseftermiddag för konstvärldens intresserade.

 

Jaja, igår var det Uppdrag Granskning där bl a Martin Aagård ställdes till svars för påståenden som uppenbarligen var missvisande (Aftonbladet). Det intressanta var dock att Aagård kunde förklara sin journalistik med metod och målsättning. Och det var lätt att förstå honom. Aftonbladets kulturredaktion är djupt engagerad i det antirasistiska projektet. Tage man därför och lete efter ord och uttryck som hanteras av rasister och främlingsfientliga. Där dessa ord förekommer, kan man påstå att det förekommer en rasist, ofta en oväntad sådan. Ett sådant ord kan t ex vara ”fosterland”. När en text produceras i denna anda blir den ivrigt läst och debatterad. ”Jag blir läst, alltså existerar jag”, skulle man kunna säga i dagens konkurrensutsatta medievärld. Modifierade och mera sakliga texter, utan halsstarriga personangrepp är alltför komplicerat för att kunna märkas. Så förstår man också Aagårds Norgehistorier (Norge är ett rasistiskt land) och hur denna tidigare musik- och konstkritiker utan vidare kunde skriva om Norges historia och driva fram ett fyrverkeri av reaktioner.

 

Publicerat i debatt, Konstkritik, om utställningar m m | 11 kommentarer

1679: Munch och den nordiska melankolin

Postat den 2013 14 maj av Lars Vilks

Onekligen är det påfallande i vår tid att konsten dras genom den slutgiltiga rättvisans mangel. Det slog mig när jag läste Thomas Millroths recension av Ragnar Kjartanssons Scandinavian Pain på Moderna i Malmö. Utställningen består, som jag berättat om tidigare, av en lada med skylten ”Scandinavian Pain” och i den en utställning med målningar av Munch. Är då den nordiska melankolin och ångest en förbrukad uppfattning om det nordiska? Det får man nog säga att den är. Kjartansson är också medveten om det. Emellertid är det ett kulturhistoriskt inslag som säkert inte helt har spelat ut sin roll. Exempelvis kan man inte komma ifrån att Nordens korta somrar bär med sig en melankolisk reflektion. Kanske har det inte längre samma genomslag eftersom den nordiska vintern kan ersättas med charterresor men även om parollen ”världsmedborgaren” har blivit ett ledmotiv är världsmedborgaren vanligtvis också lokal med sin historia och sitt beteende. Millroth menar att Kjartanssons projekt är ”vanlig billig sentimentalitet”. Han skräder inte på orden när han tar sig an Munch:

 

”Vad är melankolin hos Munch annat än tidstypisk misogyni, dessa damer som hotar suga märgen ur karlarna. Eller konstnären själv på ölschapp, dyster och ensam. Mer banal manlig självömkan än svårmod.”

 

Millroths lära är i tidens korrekthet, Munch förhöll sig inte till genusperspektivet och levde i en tid då det romantiska konstnärsgeniet var en realitet. Det är dock en lättköpt analys. Att Munchs måleri har blivit det enda väsentliga bidrag som den nordiska konsten har bidragit till i ett internationellt perspektiv kan nog inte förändras genom en samtidspolitisk mall. Man får snarare se Munch som gestaltare av ett existentiellt drama som är något mer än ett beklagligt politiskt misstag. Politiskt korrekt är dock Munch i Millroths ögon med vissa bilder:

 

”Flickan på sängkanten i sin plötsliga förundran. Och de två underbara hundar, som han målat bara för att han ville.”

 

Hundmålningen är ingen dålig målning men man kan vara övertygad om att den inte skulle ha gett Munch någon internationell position.

Edvard Munch: Hundar

(Målningen stals för några år sedan men kom till rätta. Den värderades då till minst 10 miljoner kronor vilket är ett moderat pris jämfört med mera centrala Munchverk. Jag har inget årtal på den men troligen är den från omkring 1930 då Munch utförde ett antal målningar av sina hundar)

 

 

Publicerat i Konstkritik, om utställningar m m | 11 kommentarer