1679: Munch och den nordiska melankolin

Onekligen är det påfallande i vår tid att konsten dras genom den slutgiltiga rättvisans mangel. Det slog mig när jag läste Thomas Millroths recension av Ragnar Kjartanssons Scandinavian Pain på Moderna i Malmö. Utställningen består, som jag berättat om tidigare, av en lada med skylten ”Scandinavian Pain” och i den en utställning med målningar av Munch. Är då den nordiska melankolin och ångest en förbrukad uppfattning om det nordiska? Det får man nog säga att den är. Kjartansson är också medveten om det. Emellertid är det ett kulturhistoriskt inslag som säkert inte helt har spelat ut sin roll. Exempelvis kan man inte komma ifrån att Nordens korta somrar bär med sig en melankolisk reflektion. Kanske har det inte längre samma genomslag eftersom den nordiska vintern kan ersättas med charterresor men även om parollen ”världsmedborgaren” har blivit ett ledmotiv är världsmedborgaren vanligtvis också lokal med sin historia och sitt beteende. Millroth menar att Kjartanssons projekt är ”vanlig billig sentimentalitet”. Han skräder inte på orden när han tar sig an Munch:

 

”Vad är melankolin hos Munch annat än tidstypisk misogyni, dessa damer som hotar suga märgen ur karlarna. Eller konstnären själv på ölschapp, dyster och ensam. Mer banal manlig självömkan än svårmod.”

 

Millroths lära är i tidens korrekthet, Munch förhöll sig inte till genusperspektivet och levde i en tid då det romantiska konstnärsgeniet var en realitet. Det är dock en lättköpt analys. Att Munchs måleri har blivit det enda väsentliga bidrag som den nordiska konsten har bidragit till i ett internationellt perspektiv kan nog inte förändras genom en samtidspolitisk mall. Man får snarare se Munch som gestaltare av ett existentiellt drama som är något mer än ett beklagligt politiskt misstag. Politiskt korrekt är dock Munch i Millroths ögon med vissa bilder:

 

”Flickan på sängkanten i sin plötsliga förundran. Och de två underbara hundar, som han målat bara för att han ville.”

 

Hundmålningen är ingen dålig målning men man kan vara övertygad om att den inte skulle ha gett Munch någon internationell position.

Edvard Munch: Hundar

(Målningen stals för några år sedan men kom till rätta. Den värderades då till minst 10 miljoner kronor vilket är ett moderat pris jämfört med mera centrala Munchverk. Jag har inget årtal på den men troligen är den från omkring 1930 då Munch utförde ett antal målningar av sina hundar)

 

 

Det här inlägget postades i Konstkritik, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

11 svar på 1679: Munch och den nordiska melankolin

  1. Stefan Edlund skriver:

    Ja, vår svenskhet är sannerligen förstörd, och håller på att bytas ut. Melankolin är död. Idag är det edi som gäller för hela slanten, året runt. Full fart hela tiden, i all dess skeva form. Ingen skön melankoli längre, bara groteskeri. För Melankoli är stadiet mellan sorg och glädje. En brytning. Som en gryning, där ett hopp ändå finns om något bättre. Nu finns inget sådant längre. Nu är det bara blecksvart natt, som gäller. Nyanserna har försvunnit. Ingen melankoli mer, bara sorg, leda och hat. Utan hopp.

  2. Munch var en stor konstnär. Varför? Jo, han kunde sitt hantverk. Och jag tror inte att han skänkte begreppet “konst” en tanke.

  3. Christel Sköien skriver:

    Finns det någon på den här sidan som känner till en konstnärinna med namnet Sissi Solem (död) från Trondheim.

  4. Ateisten skriver:

    Stefan Edlund,

    edi? Electronic Data Interchange?

  5. Stefan Edlund skriver:

    Nä, inte alls, snarare Bostonpartyt och Saudi-Arabiens harem. Det var symboliskt. Men klart du har rätt med det du säger också. Om det överdrivs, är det inte bra för oss. Men endast marginellt i förhållande till det jag pekar på i all sin förintande form.

  6. *.morr skriver:

    Lätt att klanka ner på expressionister. All smärta måste ha tagits från något svagt, väldigt svagt.

  7. Hlsn d skriver:

    Lars, målningen heter Två vänner och är målad 1913…hlsn d

  8. Lars Vilks skriver:

    Hlsn d, Tack för den uppgiften.

  9. Gurun Gudrun skriver:

    Delight becomes pictorial
    When viewed through pain,–
    More fair, because impossible
    That any gain.

    The mountaln at a given distance
    In amber lies;
    Approached, the amber flits a little,–
    And that’s the skies!

    Emily Dickinsons 1800-tals ande gjorde just ett nytt hembesök (i vit tyllklänning och doft av liljekonvalj)
    Översättningen får ni klara själva – det var en påringning efter arbetstid (men det här är en lätt en).

  10. Cecilia skriver:

    Gurun Gudrun,

    Tack GG! Pärla du, som jobbar över. (glad)

  11. …och en Rondellhund är nästan gratis! Det är inte lätt att förstå dagens prissättning!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.