Jakten går över stock och sten och överallt. Övervakningen är effektiv, allt i det goda syftet att finna rusiga rasister. Idag blev jag uppringd av en journalist från en av landets mera välkända tidningar. Han sporde mig om jag trodde att Henrik Rönnquist (alltså min gallerist) hade en muslimfientlig agenda. Och, om så var fallet, skulle jag då ställa ut på hans galleri? Vad som låg bakom denna påstötning var att Henrik hade rekommenderat några videor till sina bekanta på Facebook. En av dessa videor kom från Pat Condell (ateisten, komikern, islamkritikern). Journalisten menade att Condell tillhörde de extrema eftersom han, enligt reportern, anser att Islam kommer att ta över världen. Logiken i detta är naturligtvis att då Condell (som i svenska sammanhang blir en tvättäkta rasist) har åsikter* måste galleristen misstänkas för att ha liknande åsikter vilka han torgför genom sitt galleri. Jag svarade att den konst som visas på Rönnquist & Rönnquist uppvisar inga som helst tendenser i den riktningen. Tvärtom, får man säga, kan hans utställningar inte sägas vara annat än konstutställningar baserade på estetiska intressen. Att Henrik Rönnquist som privatperson diskuterar alla möjliga ämnen och däribland också politik lär väl vara något som han delar med de flesta andra medborgare.
Under strikt observation sålunda står nu galleristen. Jag har blivit mindre intressant eftersom jag är resistent mot alla angrepp. Mitt dilemma är förstås att jag ändå stämplas som det ena och det andra på grund av obekräftade misstankar. Men det ingår i konstprojektet varför min karantän får betraktas som en performance utförd i reversibel International Contemporary Art Style: Att röra vid ett tabu.
Om tabu i konsten kommer nästa veckas konstdebatt i Köpenhamn att handla om. Det kan bli en intressant historia med en väl utrustad panel: ”Den vilde spanske performancekunstner Abel Azcona, billedhugger Bjørn Nørgaard, billedkunstner Niels Bonde og kunstkritiker ved Weekendavisen Lisbeth Bonde. Moderator er journalist ved Information og medlem af Lars Vilks komiteen, Niels Ivar Larsen.”
Bjørn Nørgaard, en gång fördömd hästslaktare i konstens namn, numera kunglig hovleverantör, kan säkert prestera en intressant berättelse om sin hierarkiska resa från tabu till nationalmonument. Så är också den klassiska vägen för konsten som opposition (ett nödvändigt, men dock ej tillräckligt villkor för kvalitetskonst). Och måste så vara för eljest är det inte någon opposition.
Condell har anklagats för rasism bland annat på grund av hans berömda uttalande om att den muslimska kvinnan är ”governed… by primitive pigs whose only achievement in life is to be born with a penis in one hand and a Qur’an in the other.” Detta uttalande torde vara en adekvat beskrivning på rådande förhållanden i Iran och Saudiarabien m fl länder så det är väl inte så märkvärdigt men det räcker långt när rasistsaften rinner till.