1686: Biennalskutan och allvaret

Det förefaller som Massimiliano Gioni kommer att ro sin Venedigskuta i hamn. I de inledande recensionerna verkar kritikerna nöjda. Och det bör inte heller råder någon större tvekan om att det är bra konst so visas, ett gott gjort urval och inte minst, Gionis specialitet, en estetiskt imponerande presentation. Samtidigt skall man ha klart för sig att alla inte är förtjusta i Gioni. Han är närmast att betrakta som en ”middleman” i curatorvärlden, varken för långt ut i den politiska och diskursiva sörjan eller alltför dragen till det konservativa. Men, som jag skrev igår, konsten har svårt att få till någon opposition. Decennierna har fylkats men en gång fanns det en front i konsten, ofta en generationshistoria och en bärande borgerlig publik, en ideal uppställning för opposition. Det fungerade eftersom konstbegreppet kunde expandera under dessa omständigheter. Dagens opposition har hamnat i det socio-politiska och är alltså detsamma som att bära världens elände på sina skuldror. Dessutom till ingen större nytta. Man skall erinra sig att biennalen är en del av konstens marknadsföring och att dess etableringskraft utgör ett problem för konstvärlden som trots allt drömmer om en annan frihet.

 

Den inte minst i våra trakter aktuelle Ragnar Kjartansson uppfyller förväntningarna. Som han berättade för mig när vi träffades skulle han genomföra en performance-installation med en båt fylld med musiker. Det är lika stämningsfullt som absurt och komiskt. Båtens namn är för säkerhets skulle S/S Hangover. Man kan skåda det stolta skeppet här.

 

Ett litet bidrag till Kjartanssons konstprofil har jag faktiskt lämnat. Han påminde mig om att jag 2006 för honom omtalade ett av mina två valspråk: ”Allvar är den enfaldiges sköld”. Det brukar tillskrivas Montesquieu. Kjartansson menade att det hade gjort ett starkt intryck på honom. Naturligtvis är detta valspråk en allvarlig historia men effektivt i sin metadimension. Det kan användas för att i någon mån rida spärr mot den värsta formen av allvar: det ideologiska allvaret.

 

Det här inlägget postades i Biennaler. Bokmärk permalänken.

1 svar på 1686: Biennalskutan och allvaret

  1. Stefan Edlund skriver:

    Ja, ett skepp kommer lastat…med PK. Det är väl du som är oppositionen Lars, till denna förlegade konsensus. Du, och liknande fritänkare. Som han med Muhammed-filmen. Var det god eller dålig konst tro. Det är väl sånt som är det som kan rucka de konsnärligt stela ramarna av i dag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.