Den 7 september är det dags för Göteborgsbiennalen. Det är alldeles utmärkt att Sverige håller sig med en biennal som visar smakprov på den internationella samtidskonsten. För fortfarande ”gäller” biennalerna som måttstock på vad samtidskonsten har för sig. Några stora sensationer kan man visserligen inte längre bjuda på, däremot visa vad som anses vara kvalitet i dagens konst. Det är ingen hemlighet att biennalerna har hamnat i sin egen repetition. Visserligen kan man alltid förnöja sig med att möta intressanta konstnärer och sevärda konstprojekt men systemet har svårt att leverera mycket mer än så. Detta hindrar dock på intet sätt varje biennal att visa sin entusiastiska ambition kring förhoppningar om ett stort överskridande. Göteborgsbiennalen är i detta avseende inget undantag. De glada tillropen annonseras på ett numera typiskt sätt, i det här fallet är leken och fantasin det som skall göra vad den övriga världen inte klarar av:
”Samtidigt som konstnärer använder sig av lekens inneboende förmåga att spränga gränser, ifrågasätta normer och genom konsten skildra berättelser om både personliga, sociala, kritiska, politiska och historiska frågeställningar, har nyliberalismens drastiska omstrukturering av världen gjort kampen om fantasin till något extremt angeläget. Konstens främsta funktion idag är att underlätta för oss att göra det som är dess främsta roll – att hjälpa oss att tänka hur världen skulle kunna te sig annorlunda och att tänka den tillsammans.”
Man lägger märke till hur enkelt man slår fast vad som är konstens uppgift. Det där med ”att hjälpa oss”; ”oss” är förstås de övriga människorna som inte har förstått konstens storhet. Vad som sägs är ”bliv det vi redan är och vi skall hjälpa er att tänka den värld vi redan har en politisk agenda för”. Huvudfienden är redan nämnd, alltså nyliberalismen.
”Hur kan den konstnärliga fantasin förvandla vår syn på politiska frågor?”, frågar man sig retoriskt och sedan fylls konstens kontextuella inramning (här ligger problemet för dagens konst) ut med det typiska curatorspråket, här är några stilrena axplock:
”…hur documentation och arkivmaterial kan användas i konstnärlig och curatorisk praktik i syfte att få en ny tid att framträda, snarare än att återskapa en förlorad epok.
Med fokus på performativitet och berättande fördjupar sig konstnärerna i berättelser
genom kroppen utforskar begärets, sexualitetens och könets politik, där uttryck och frigörelse står i centrum”.
Dagens biennaler har avsevärda likheter med 1800-talets parisiska salong. Och utan vidare kan den tidens konstnärer med sin idag nedvärderade konst uppfylla Göteborgsbiennalens förhoppningar om leken och fantasins möjligheter.
Edward Poynter: Besöket hos Eskulap. Kritikern och författaren Georg Nordensvan tyckte sig (1899) förvånad över damernas oförskyllda nakenhet, mer överraskande än Manet Frukost i det gröna. Ur ett socialt perspektiv handlar målningen om ett läkarbesök där den skadade (som stungit sig på en björnbärsbuske) har avtagit sig samtliga klädesplagg inför undersökningen.
Antoine Wierts: Den sista kanonen. I denna överväldigande fantasi visar konstnären vägen bort från krig och elände. De goda krafterna gör slutgiltigt upp med massförstörelsevapnen och förstör följdriktigt den allra sista kanonen.
Så visst fanns det alternativ till politiken genom leken och fantasin redan på 1850-talet. Men resultatet lär bli detsamma: Konst är till för konstvärlden och stannar därför nästan alltid resolut kvar i denna lekstuga.
Nå detta konstaterande skall inte på något sätt förhindra mitt ärliga intresse för att se biennalen. Emellertid understryker jag (med tanke på hur det gick förra gången) att jag inte kommer att bevista vernissagen.