Vilks.net

Man kan kopiera andras verk med olika motiv. Den saken är särskilt aktuell för min del eftersom min kommande utställning, liksom den första, kommer att handla om parafraser.

Jag kom att tänka på Elaine Sturtevant som i fjor visades på Moderna. Hon har sedan 1960-talet kopierat andras verk. Hennes utgångspunkt är enligt hennes själv (1999):

”All current art is fake, not because it is copy appropriation, simulation or imitation, or because it shows similarities (all of which it is and does) but because it lacks the crucial push of power, guts and passion.”

Ord och inga visor! Sturtevant tanker sig att hennes repetitioner skall visa den bakomliggande strukturen i konsten. Hon menar alltså att det inte finns någon originell och ny konst. Den konst som visas är enligt henne bara ett försök att få samma sak att verka ny. Ett ambitiöst företag som aldrig kan lyckas. Även om de bakomliggande strukturerna kommer i dagen och diskuteras ändras ingenting. Tvärtom, Sturtevants kopior kommer att ingå i konsten och konsthistorien som estetiska objekt i sig själva. På ett rätt egendomligt sätt upphöjs en kopias status genom en ny, betydande konstnärs signatur och intentioner – och blir åtråvärd.

Sturtevant: Lichtenstein Study for a Red Horseman 1988

Lichtenstein: The Red Horseman 1974

Carlo Carra: The Red Horseman 1913

För ett bra tag sedan roade nätsajten Svenskbladet med inte alltför sofistikerade skämt om konstnär Vilks. Ett av dessa handlade om en silvertejpad katt som jag skulle ha använt som konstverk. Tydligen har det här aktualiserats på nytt. Det mest iögonfallande är att ett antal kommentatorer har lyckats med konststycket att tro på historien och uttrycker sig med ohejdad indignation.

Konstdiskussionen har gått vidare och jag vill gärna säga något om två kommentarer. Först ”anon”:

”Nej, poängen är att för att förstå konst måste man också förstå konstnären. Dvs sig själv. Att förstå en makro retorisk ide om konst som en institutionell angelägenhet är ju i bästa fall intressant kuriosa. Men faktum kvarstår, viktiga konstnärer och deras praktik aldrig kommit till mot den bakgrunden. Inte din inte min. Eller?”

Anon har säkert fel. Strikt tillämpad är den institutionella konstteorin effektiv. Att något kallas för god konst stannar inte vid att konstvärlden anser det. Konstvärlden har sina motiv och förklaringar. Och det är mot denna konsthistoriska bakgrund som konst skapas. Konstnären representerar en röst som kan vara mer eller mindre relevant. Konstvärlden tolkar och bekräftar (om den alltså alls är intresserad). Detta är förstås skälet till att det råder en omfattande konsensus i konstvärlden. Man har samma utgångspunkter och samma referenser. Det händer att mönstret bryts men det sker sällan. Antingen blir en sådan utbrytning ignorerad eller tolkad till att anpassa sig den rådande ordningen (som någon gång kan få en liten kursändring).

Petter Helje skriver:

”Ingen undrar vad konst kallas och av vem. Vad man däremot kan falla i begrundan inför är vad konst och konstnärlig kvalitet ÄR. Och den frågan måste få förbli öppen även om vi kan vara ganska säkra på att svaret har att göra med vilka VI är, som biologiska varelser och som samhällsvarelser. Den öppna frågan stimulerar kreativiteten mer än det dumdryga svaret.”

Jag tror inte att man kommer någonstans med det därmed ”biologiska varelser och samhällsvarelser”. Den vägen gäller i så fall allting som försiggår. Konstens speciella egenskap är att den skapades som obestämd men med tanken att det fanns en essens som alltså inte lät sig definieras. Det har visat sig att essenstänkandet har bitit sig fast och därmed på ett effektivt sätt förhindrat att konstteorin kan utveckla något av större intresse. Men om man bortser från dessa romantiska föreställningar som agenterna i konstvärlden försjunker i kan man kort och gott slå fast att kvalitet i konsten kan inte vara något annat än det som konstvärlden kommer fram till. Gud finns inte, även om konstvärlden tycks tro det.