1722: När krutröken skingrats

Postat den 2013 5 september av Lars Vilks

Gårdagens intermezzo har under det gångna dygnet klarnat (t ex Kvällsposten) till episk bredd. Min roll i dramat begränsas till att jag råkade vara i galleriet när min konstnärskollega, skulptören Bengt Andersson dök upp. Vad som sägs är att han hade försökt intressera auktionsverket för sin skulptur Sexgun Rasputin. Då intresset visade sig vara svalt äntrade han galleriet för att visa sitt verk för galleristen Rönnquist. Med tanke på hans avsikt med den stadsvandring han företog sig skulle han genom galleribesöket bli bönhörd på ett helt överväldigande sätt. Visserligen, och det får man beklaga, kostade det honom sveda, värk och psykisk chock men å andra sidan är det inga dåliga inslag i ett stackars förlupet konstverks väg på det tungsinta hälleberget som nästan alla konstverk får vandra. Sexgun Rasputin blev på nästan ingen tid känt över hela landet, liksom skulptören själv. Att skapa en konstnärlig identitet, att häva sig på medieströmmarnas vågtoppar är få förunnat. Men verket stannar inte vid detta utan drar till sig principiella resonemang. Ingenting tyder på att konstnären skulle ha umgåtts med interventionella ambitioner. Att, liksom en gång Anna Odell, företa en undersökning av ett intressant samhällsförhållande. Alltså förslagsvis: Hur fungerar institutionen livvakter? När, under vilka omständigheter och på vilket sätt aktiveras livvaktens uppdrag?

 

Tanken är intressant men förmodligen kan den nog endast realiseras genom obetänksamhet. Att visa upp en pistol, vilken i det omedelbara ögonblicket inte kan analyseras till att vara ett pistolliknande konstverk, är som att skämta om medhavda bomber i en säkerhetskontroll på en flygplats. Eller som att sikta på Obama med en lakritspipa.

 

Andersson klagar över att livvakterna tog i för hårt och en sådan fråga kan vara relevant om man ser till ett mera generellt samhällsintresse. Angående detta har jag idag fått frågan av en journalist om jag inte är en samhällsfara. Personer som uppträder suspekt i min närhet, kan ju råka illa ut, menade journalisten. Den saken handlar dock om livvakternas kompetens enligt det uppdrag de har. Vi ser här hur saken återkommer till mig, om jag inte hade tecknat rondellhunden skulle inte allt detta ha varit ett problem. I samma riktning strävar de reaktioner för dem galleriets närboende. Genom att galleriet spärrades av för rutinmässig kontroll kunde de boende inte komma in i sina bostäder under flera timmar. Någon menade att gallerier som är placerade i bostadsområden inte borde visa konst som kan provocera. Sådana resonemang blir dock omöjliga att få någon ordning på. Vilka skulle kunna göra sådana bedömningar och på vilket sätt skulle de utföras?

 

Irritationen hade dessutom sin grund i det alldeles speciella förhållandet att president Obama var på Sverigebesök. Det fanns så få poliser i Malmö att de fick hämtas från annat håll varför det tog längre tid än vanligt.

 

Så får jag också säga att händelsen med Sexgun Rasputin utgör en tidsbild. Dagens värld är ömtålig, på gott och ont överkänslig mot möjliga hot och möjliga kränkningar. Alla handlingar och uttalande bör noggrant övervägas annars kan det, som bekant, sluta illa. Men det finns också fördelar som kan vinnas i ett så känsligt system.

 

På tal om auktioner finns det nu en Vilksmålning till salu på Bukowskis. Det är den andra av två målningar som utfördes i fjor. Dessa målningar fick inte innehålla några rondellhundar. Emellertid finns det en rondellhund i den utbjudna målningen ehuru synnerligen diskret. Spanar man noggrant nära mitten av målningen kan man skymta hunden mellan bräderna.

 

 

Publicerat i Projekt | 26 kommentarer

1721: Det hände sig på Galleri R & R

Postat den 2013 4 september av Lars Vilks

En smärre incident inträffade alltså idag på Galleri Rönnquist & Rönnquist. Jag hade kommit till galleriet för att möta en journalist från den österrikiska tidningen Der Standard. Till intervjun hade jag medbragt några av mina allra färskaste målningar. Under vårt samtal dök det upp en man med en väska. Jag uppfattade inte mycket av detta men Henrik R. har berättat fortsättningen. Mannen skulle visa något han kallade för ett konstverk men uppmanades av livvakterna att göra detta utanför galleriet. I väskan låg ett skjutvapen vilket var tillräckligt för att mannen omedelbart fängslades. Han skrek något om sina rättigheter medan jag enligt gängse rutiner snabbt avlägsnades från platsen.

Något tidigare hade en annan figur som delade ut konstbroschyrer kommit in på galleriet och kallat mig för ”Lassesvin” eller något liknande. Om det finns någon koppling mellan händelserna är naturligtvis omöjligt att avgöra. Det vilar lite konst över aktiviteterna men sannolikt med politiska övertoner. Och tydligen vita kränkta män.

 

Publicerat i Projekt | 23 kommentarer

1720: Även i Danmark

Postat den 2013 2 september av Lars Vilks

Årets sista inslag med Lars Vilks-kommittén kommer om några veckor i Köpenhamn. Så här ser programmet ut:

 

Debattmöte om kvinnor och frihet

Thursday, September 26, 2013

7:30pm until 9:30pm

 

Hvad er væsentlige spørgsmål angående kvinder og frihed i dag?. Hvad bør man pege på, når det gælder kunst, politik, medier, arbejdsliv og seksualitet? Hvad er relevant for kvinder i Danmark, i Mellemøsten og andre steder?

 

Det vil en sexolog, en erhvervsmand, en politiker,en forfatter, en journalist og to billedkunstnere diskutere denne aften. Arrangør er Lars Vilks Komiteen.

 

I panelet:

 

Lars Vilks, billedkunstner, tegner og kunsthistoriker. Blev verdenskendt, da han i 2007 tegnede Muhammed som Rundkørselshund. Har som kunsthistoriker interesseret sig for den politiske kunst og rettet en kritik af den feministiske.

 

Kristina Stoltz, forfatter. Debuterede i 2000 på Gyldendal med digtsamlingen ”Seriemordere og andre selvlysende blomsterkranse”. Har senest udgivet den meget omtalte erotiske novellesamling ”Et kød” og romanen ”Historien”.

 

Asger Aamund, bestyrelsesformand. Indgår fast i panelet i programmet ”Mads og Monopolet” på P3. Har i samfundsdebatten igennem årene blandt andet talt imod kvindekvoter i virksomhedsbestyrelser.

 

Iben Foss, freelanceskribent for Weekendavisen. Skriver primært om sex, køn og musik og studerer medievidenskab på Københavns Universitet. Kom i juni hjem efter et halvt års research og frivilligt arbejde på Center for Sex and Culture i San Francisco.

 

Jakob Olrik, sexolog. Har senest udgivet bogen ”Kvinde, kend din mand”. Blev landskendt gennem DR2s program ”I seng med DR2”. Er tidligere rektor for Joan Ørtings sexologuddannelse.

 

Jaleh Tavakoli, cand. scient. soc, medlem af borgerrepræsentationen i Københavns kommune og samfundsdebattør. Blogger fast på Jyllands-Posten om alt fra ammekvoter til kvinders forhold i Iran.

 

Firoozeh Bazrafkan, billedkunstner og debattør. Har blandt andet optrådt nøgen i solidaritet med en berømt egyptisk nøgenblogger. Uddannet fra Det Jyske Kunstakademi. Udstillinger i ind-og udland.

 

Ordstyrer: Helle Merete Brix, freelancejournalist og forfatter.

 

På gulvet blandt publikum med mikrofonen: Historiker og blogger Mikael Jalving.

 

Tilmelding her på facebook eller hos Helle Merete på helmerbri@gmail.com Entre kr. 60, der betales kontant ved indgangen. Arrangementet foregår i Krudttønden, Serridslevvej 2 på Østerbro den 26. september fra 19.30-21.30

 

 

Jaja, det kan nog behövas lite diskussion i ämnet. Vänder man sig till konsthistorikerna kan där dyka upp blandade apelsiner. En tidskrift ”Passepartout” som ges ut av den konsthistoriska institutionen vid Århus Universitet söker t ex efter skribenter som kan ge svar på följande frågor:

 

”Varför finns det så få kvinnor i den danska kulturkanon? Kan den traditionella uppfattningen om den stora manliga konstnären spåras idag? Vilket är förhållandet mellan antalet kvinnor som utbildas på konstakademierna och hur många som slår genom? Anses kvinnors traditionella uttrycksformer som keramik och broderi fortfarande som konsthantverk och inte som konstverk?”

 

Tydligen har den internationella samtidskonstens agenda inte nått konsthistorikerna i Århus.

 

Angående debatten dök det upp en intressant och mycket tidstypisk kommentar. Och man får säga: Såsom i Sverige så ock i Danmark. En studerande i ”arabiska och interkulturell pedagogik” kände sig föranledd att uttrycka sin övertygelse:

 

”Debat om kvindefrihed med et panel, der blandt andet består af:

 

Lars Vilks. Manden der i 2007 tegnende profeten Muhammed som Rundkørselshund.

 

Asger Aamund. Gift med Suzanne Bjerrehuus og medlem af Trykkefrihedsselskabet, der blandt andet giver taletid til EDL. Organisationen som består flere medlemmer sigtet for forsøg på brandterror mod britiske moskeer og for vold både mod venstrefløjens antifascister, politi og sågar en politihest.

 

Jaleh Tavakoli og Firoozeh Bazrafkan. Disse to kvinder behøver vidst ikke en videre introduktion. Sidstnævnte har i sin ’kunst’installation makuleret Koranen. Tidligere er hun frifundet for overtrædelse af paragraf 266b med udtalelsen: ’Jeg er meget overbevist om, at muslimske mænd i meget stort omfang verden over både voldtager, mishandler og slår deres døtre ihjel.’

 

Helle Merete Brix agerer ordstyrer: Kvinden der skriver ’med afsæt i en stærkt kritisk holdning til den i Vesten voksende udgave af islam, som hun mener er i modstrid med demokrati, ligestilling og grundlæggende menneskerettigheder.’ Brix har siddet i Trykkefrihedsselskabets bestyrelse samt været chefredaktør for dets internettidsskrift Sappho

 

Og som om det ikke var godt nok, så er Mikael Jalving mikrofonholder. Oh dear God!”

 

Dock gjorde den blivande interkulturella pedagogen ett övertramp genom sitt påhopp på Jaleh Tavakoli och Firoozeh Bazrafkan ty de har båda iransk bakgrund. Även om de har islamkritiska ståndpunkter är de inte lovligt byte i interkulturella miljöer. Därför försvann den interkulturella hals över huvud då hon om detta påmindes. Händelsen utspelades naturligtvis på Facebook och uppfångades av den danske konstnären m. m. Uwe Max Jensen.

 

Publicerat i debatt | 19 kommentarer