1719: Biennalen och salongen

Den 7 september är det dags för Göteborgsbiennalen. Det är alldeles utmärkt att Sverige håller sig med en biennal som visar smakprov på den internationella samtidskonsten. För fortfarande ”gäller” biennalerna som måttstock på vad samtidskonsten har för sig. Några stora sensationer kan man visserligen inte längre bjuda på, däremot visa vad som anses vara kvalitet i dagens konst. Det är ingen hemlighet att biennalerna har hamnat i sin egen repetition. Visserligen kan man alltid förnöja sig med att möta intressanta konstnärer och sevärda konstprojekt men systemet har svårt att leverera mycket mer än så. Detta hindrar dock på intet sätt varje biennal att visa sin entusiastiska ambition kring förhoppningar om ett stort överskridande. Göteborgsbiennalen är i detta avseende inget undantag. De glada tillropen annonseras på ett numera typiskt sätt, i det här fallet är leken och fantasin det som skall göra vad den övriga världen inte klarar av:

”Samtidigt som konstnärer använder sig av lekens inneboende förmåga att spränga gränser, ifrågasätta normer och genom konsten skildra berättelser om både personliga, sociala, kritiska, politiska och historiska frågeställningar, har nyliberalismens drastiska omstrukturering av världen gjort kampen om fantasin till något extremt angeläget. Konstens främsta funktion idag är att underlätta för oss att göra det som är dess främsta roll – att hjälpa oss att tänka hur världen skulle kunna te sig annorlunda och att tänka den tillsammans.”

 

Man lägger märke till hur enkelt man slår fast vad som är konstens uppgift. Det där med ”att hjälpa oss”; ”oss” är förstås de övriga människorna som inte har förstått konstens storhet. Vad som sägs är ”bliv det vi redan är och vi skall hjälpa er att tänka den värld vi redan har en politisk agenda för”. Huvudfienden är redan nämnd, alltså nyliberalismen.

 

”Hur kan den konstnärliga fantasin förvandla vår syn på politiska frågor?”, frågar man sig retoriskt och sedan fylls konstens kontextuella inramning (här ligger problemet för dagens konst) ut med det typiska curatorspråket, här är några stilrena axplock:

 

”…hur documentation och arkivmaterial kan användas i konstnärlig och curatorisk praktik i syfte att få en ny tid att framträda, snarare än att återskapa en förlorad epok.

Med fokus på performativitet och berättande fördjupar sig konstnärerna i berättelser

genom kroppen utforskar begärets, sexualitetens och könets politik, där uttryck och frigörelse står i centrum”.

 

Dagens biennaler har avsevärda likheter med 1800-talets parisiska salong. Och utan vidare kan den tidens konstnärer med sin idag nedvärderade konst uppfylla Göteborgsbiennalens förhoppningar om leken och fantasins möjligheter.

Edward Poynter: Besöket hos Eskulap. Kritikern och författaren Georg Nordensvan tyckte sig (1899) förvånad över damernas oförskyllda nakenhet, mer överraskande än Manet Frukost i det gröna. Ur ett socialt perspektiv handlar målningen om ett läkarbesök där den skadade (som stungit sig på en björnbärsbuske) har avtagit sig samtliga klädesplagg inför undersökningen.

Antoine Wierts: Den sista kanonen. I denna överväldigande fantasi visar konstnären vägen bort från krig och elände. De goda krafterna gör slutgiltigt upp med massförstörelsevapnen och förstör följdriktigt den allra sista kanonen.

 

Så visst fanns det alternativ till politiken genom leken och fantasin redan på 1850-talet. Men resultatet lär bli detsamma: Konst är till för konstvärlden och stannar därför nästan alltid resolut kvar i denna lekstuga.

 

Nå detta konstaterande skall inte på något sätt förhindra mitt ärliga intresse för att se biennalen. Emellertid understryker jag (med tanke på hur det gick förra gången) att jag inte kommer att bevista vernissagen.

 

 

 

Det här inlägget postades i Biennaler. Bokmärk permalänken.

5 svar på 1719: Biennalen och salongen

  1. Gurun Gudrun skriver:

    Ingen kommentar – Hoppsan.
    Anmärkningsvärt att den flitiga signaturen CeDes kommentar blev censurerad, då den på ett ytterst relevant och tillika genialiskt sätt belyste den sublimt yra frågeställningen i inlägget;
    Om Nyliberalismen skall bekämpas med fri fantasi.

    Nu tror jag hon känner sig påtvingad att utbrista i vissa ogina invektiv, även om hon inte befinner sig bakom ratten.
    Att uppmuntra till sådana negativa kraftuttryck är aldrig bra för ett fritt, sunt och medmänskligt samhälle (Sådant är måhända endast befogat i fordon på avstängda gator vid viktiga statsbesök.
    Då är det en politisk kommentar.)

  2. CeDe skriver:

    Lugn, Gurun Gudrun, vad är vitsen med att släppa igenom en kommentar som kommenterar en kommentar som är refuserad.

  3. CeDe skriver:

    Oh, hemska terrorist, så trist,

    hen kan ju oss hemsöka.

    En kärleksfull skribent, ett än värre öde kunde hänt,

    tänk om hon hade velat göka.

    /Emil o Gorgon Zola

  4. Lars Vilks skriver:

    Det är inte så märkvärdigt. Nyliberalismen bekämpas alltid av seriösa samtidare. Frågan som har varit på tapeten ett bra tag är på vilket sätt kritiken skall framföras. Politisk aktivism har försvagat sina aktier och sommarens Venedigbiennal hissade segel för lite mera estetik i bekämpandet av nyliberalismen. Man kan förstå att den hållningen vinner en del mark, konst som politisk aktivism blir tämligen lik politisk aktivism och då är konsten inte mycket till alternativ.

  5. CeDe skriver:

    Bäste herr Vilks. Din beröringsskräck av mig är så uppenbar. Jag gillade dig och uttryckte det och sånt gör man inte ostraffat har jag nu begripit. Men för den skull kunde du ändå uppträda lite proffsigare gentemot mig, som nu har tagit lärdom av att mordhotare tydligen är lättare att hantera än beundrarinnor. Din kommentar ovan uppfattar jag som ett tydliggörande riktad till mig efter min fundering kring ämnet. Då vore det korrekt att, som du gör mot alla andra kommentatorer, adressera den till mig, CeDe. Allt annat är omoget tycker jag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.