1728: Men alla visade sig vara onda

Postat den 2013 16 september av Lars Vilks

För någon vecka sedan fick jag ett erbjudande att medverka i ett upprop mot främlingsfientlighet. Referenserna i brevet var dock otydliga och den adress som jag skulle följa för att underteckna uppropet visade sig leda till en kommersiell sida. Lite förundrad blev jag också imponerad över vad jag trodde vara spammarnas fyndighet att söka nya vägar. Men det visade sig att det var allvarligt menat och uppropet publicerades häromdagen i Expressen och Aftonbladet. Där fick man sig till livs alla dem som står upp med framlyft och brännpunktisering. Ty den politiska polariseringen är en nödvändighet. Det måste finnas något som är lätt att ta ställning till och där gott och ont reduceras till schabloner. Texten till uppropet är en sådan berättelse. Man har hört den till leda och ingenvart leder den. Befriad från varje intellektuell ambition, skulle man kunna lägga till. Vindmetaforen tillhör favoriterna i den här genren: ”Samtidigt sveper en obehaglig vind genom Sverige. Människor utsätts för trakasserier och våld för att de har en bakgrund från andra delar av världen.” Och så fortsätter den anklagelsen mot någon som aldrig blir namngiven: ”…rösterna har blivit högljudda – de som påstår att vissa är lata, att andra är kriminella, att en del tar jobben ifrån oss.

Vi hör de fördomsfulla diskriminerande orden i det offentliga samtalet och vi hör dem i vardagslivet. Den där vinden sveper in över fikarum på jobbet, lunchrestaurangen eller fredagsfesten. Den märks på internet och hörs hela vägen till debatten i kommuner och riksdag.

Vi känner starkt obehag inför dessa myter, som kategoriserar och skuldbelägger människor. Vi vet vad som händer när det blir vi och de. Historiens spår förskräcker.”

 

Främlingsfientlig är alltså den som säger att de som har sin bakgrund i en annan del av världen är lata, att de är kriminella och tar jobben ifrån oss. Vem kan det vara?, undrar jag, liksom meningens avslutning med ”oss” är gåtfull eftersom det är osäkert vem som åsyftas. Hänvisningen till nazismen brukar alltid framläggas i sådana manifestationer. Men vad som förundrar mig mest är bristen på kreativitet. Eftersom det knappast finns någon som inte har hört den här harangen till leda, vem kommer då att påverkas? Eftersom man inte försöker sig på någon specifikation kan man fråga sig om den strukturella rasismen (som brukar anses som självklar i uppropskretsarna) är tillräcklig för att någon skall vara främlingsfientlig. Sedan det nu har blivit en sak av att diverse etniska grupper också bär på samma symptom torde redundansen vara total och cirkulär: Alla är hela tiden främlingsfientliga. Man borde kunna ställa kravet på att även upprop skulle kvalitetssäkras.

 

Kanske bör man kräva certifiering av äkta rasister. Ett sådant certifikat kan t ex komma genom ett domslut. Idag fick Danmark den vägen en rasist. Konstnären och debattören Firoozeh Bazrafkan fälldes för hets mot folkgrupp (efter att ha blivit frikänd i första instans). Hon har iransk bakgrund men en sådan autenticitet duger inte längre eftersom vi ser ett genomslag för vad man kan benämna ”rasism i det utvidgade fältet”. Bazrafkan behöver inte se detta som en stor olycka, som just konstnär och debattör är det bättre att bli fälld än friad. Det gynnar hennes kritiska projekt. Men när vi lever i ett samhälle (i det här fallet är förhållandena desamma i Danmark och Sverige) där man stämplar in brottslingar på det sättet kan man inte säga annat än att vi lever i farsens tid.

 

 

 

 

Publicerat i debatt, yttrandefrihet | 20 kommentarer

1727: Slumpad i Arboga

Postat den 2013 12 september av Lars Vilks

Min bok från 2011, Art, har inte precis varit någon kritikersuccé. Men det var inte heller något jag kunde förvänta mig. Den är skriven av fel person och behandlar den institutionella teorin som den lika oundvikliga som oönskade teorin som förklarar konstvärldens beteende och aktiviteter. Den institutionella konstteorin tar bort det mesta av konstens magi och den kan inte ens användas som politiskt korrekt konstteori. Det sistnämna är en dyster nödvändighet i dessa tider.

 

Ett litet livstecken på bokens existens kommer dock från Arboga. På goda grunder kan man anta att intresset för konstteori i denna stad inte är överdrivet stort. Men konstnären Niklas Anderberg har flyttat dit och berättar att han gjort några fynd när stadens bibliotek sålde ut nya och olästa böcker. En av dessa böcker var Art som han ägnar en recension på Om konst.

 

Nå, det är inte lätt att ta sig fram i det institutionella landskapet och hans analys kan behöva en viss komplettering. En svårighet som Anderberg inte är ensam om är att jag har gjort en högst avsevärd utvidgning av teorin. Dickies teori är cirkulär men min version är det inte. Skillnaden är att jag har tagit mig för att förklara varför konstvärlden anser något vara konst vilket Dickie sorgfälligt har undvikit. Men det gäller att hålla tungan rätt i mun för att förstå motsägelser i konstvärldens beteende. Anderberg skriver:

 

”Vilks menar att ”relevant” konst alltid är politisk och med inriktning mot vänster. Den påstås vara antikapitalistisk och anti-hierarkisk.

Det har alltid bemötts med invändningen att den etablerade Konstvärlden stöder, subsidierar och köper den konst som är mest i ropet, något som Vilks villigt medger. På sidan 150 säger han att konsten är motståndare till kapitalismen; på sidan 178 menar han att konsten alltid haft ett nära förhållande till densamma.”

 

Att samtidskonsten deklarerar sig som antikapitalistisk och anti-hierarkisk torde vara självklart. Att konstens samtidigt är beroende av kapitalismens understöd är något som den trots allt måste leva med. Ni vet det där med att Volkswagen sponsrar antikapitalistisk aktionskonst. Så är det bara.

 

Så har vi det kära ämnet med provokationer:

 

”På sid. 117 pratar Vilks om ’korrekta provokationer’, tydligen utan att lägga märke till att detta är en självmotsägelse. Man skulle tro att en provokation, för att kunna vara en verklig sådan, alltid är inkorrekt. Eller skall man stå i givakt för att framföra sin provokation?”

 

Jag menar naturligtvis korrekta provokationer i konstvärlden. Anna Odell och Makode Linde är sådana exempel. Inte helt okontroversiella men dock som helhet klart på den korrekta sidan. Makode Linde har t ex belönats med deltagande i den nu pågående Göteborgsbiennalen. Något exempel på inkorrekta provokationer behöver jag nog inte nämna.

 

Anderberg läser lite illa när han häpnar över detta:

 

”Man kan inte annat än häpna över de absurda konsekvenser den rigida logik som Vilks förordar kan få. En i sanning brokig skara artister tas på allvar – för allvar är det, understryker Vilks, ’I konst finns ingen humor’, konstateras torrt (sid. 111). Upptåget inkluderar icke desto mindre både restaurangen El Bulli och Lady Gaga. Ju mer exponering de får, desto bättre blir de enligt Vilks.”

 

Det ligger till på det sättet, konst som räknas slutar aldrig med ett skratt utan istället med en avancerad diskursiv utläggning där vi påminns om konstens existentiella alternativ till dagens politik. Däremot tas inte alla konstnärer på samma allvar, konstnärer prövas omsorgsfullt innan de kan kliva vidare på artfacts. Framtiden för de nämnda namnen är emellertid synnerligen osäker. Lady Gaga lär nog förbli popartist även om hon kan haka på ett eller annat konstevenemang (Hon finns numera med på artfacts men är enbart registrerad). Den store kocken Ferran Adrià på El Bulli avslutade nog sin konstnärliga karriär 2007. Men det är klart att ju mer exponering de eventuellt får, desto bättre blir de. Men med reservationen att det är rätt sorts exponering, alltså bekräftelse på en tillräckligt hög nivå i konstvärlden.

 

Här blev det också fel:

 

”’Den institutionella konstteorin är ingen kvalitetsteori utan anger bara att något är konst, vilken kvalitet det rör sig om kan man förstå genom att tillämpa samma teori för kvalitet: Det som uppfattas och presenteras som god konst av konstvärldens styrande institutioner är god konst.’ Vilks säger här alltså att god konst inte direkt har med kvalitet att göra. ”

 

Med min version av den institutionella konstteorin kan man beskriva vad som är god konst. Och det som konstvärlden anser vara god konst har onekligen med kvalitet att göra.

 

 

Jag vill också kommentera den här läsningen:

 

”Sammanfattningsvis kan konstateras att Lars Vilks aldrig i boken lyckas definiera vad konst är, vilket är föga förvånande med tanke på de otaliga försök som gjorts av tänkare genom tiderna. Det han snarare gör är att förklara vilka mekanismer som styr konstmarknaden och då särskilt den del som är synlig på mässor, biennaler och så kallade tongivande gallerier. Maktens högborgar, följaktligen. Där är det idel urbanism, postkolonialism, kritik av kapitalismen och socialt exkluderande som gäller (sid. 184). Vad som skiljer detta från sociologi eller arkeologi är efter genomläsning av Vilks manifest fortfarande höljt i dunkel.”

 

Jag har inte lyckats med att ge en sammanhållande definition beroende på att det är för många faktorer som måste in i en sådan skrivning. Den skulle bli en alltför skrymmande läsning. Däremot har jag ingående beskrivit de grundläggande drag som ingår i konstbegreppet och som inte är kontroversiella. Jag understryker i min bok åtskilliga gånger skillnaden mellan konst och sociologi, arkeologi m.m. Alltså dels de grundläggande dragen (överskridande, ej illustrera, obegriplighetsfaktorn osv.) och dels den medföljande högdiskursen och dess utformning. Dessa faktorer träder i kraft när något gör entré i konstvärldens salonger.

 

 

Publicerat i Böcker, konstteori | 8 kommentarer

1726:Den konstnärliga ivern hos några vardagsmuslimer

Postat den 2013 11 september av Lars Vilks

Min kära kollega Carl Michael von Hausswolff var inte riktigt nöjd med den recension jag gav honom, han menar sig vara missförstådd såsom Duchamp var det:

 

”Lars Vilks är inte riktigt nöjd – det är väl ungefär likstämt med vad kritikerna sa om Duchamp i början av förra seklet … : ’Den konstteorietiska hållningen är dock tvivelaktig. Hausswolff menar att hans utvalda personer är konstnärer, de skapar konst utan att själv vara medvetna om det. Här uppstår en kollision med realiteterna, eftersom konstvärlden i obetydlig utsträckning har visat intresse för att bekräfta Hausswolffs idé.’”

 

Visserligen bygger konsten på ett ständigt expanderande konstbegrepp men några spärrar krävs för att det skall bli kvar någon identitet. Konstvärlden kan utnämna andra till konstnärer men hur det än är blir de inte konstnärer förrän denna utnämning äger rum och önskar man ”the real thing” får det ske utan att de utpekade hade några som helst konstnärliga intentioner.

 

Var det med det hur som helst. Helt i Hausswolff stil kan man minnas konstnärsgruppen Kommando Röda Sten, alternativt ”Gör, gör inte”, i samband med förra Göteborgsbiennalen. Denna en av mina vackraste readymades är ett fängslande socialkritiskt verk som blixtbelyser känsliga och angelägna frågor i dagens samhälle. I söndags sändes en radiodokumentär om händelsen. Den kan avlyssnas HÄR. Försvarsadvokaten menar att hans klienter är exempel på av bevakningssamhället drabbade ”vardagsmuslimer”. Det vore nog bättre att kalla dem för konstnärer.

 

Publicerat i konstteori, Projekt | 29 kommentarer