1726:Den konstnärliga ivern hos några vardagsmuslimer

Min kära kollega Carl Michael von Hausswolff var inte riktigt nöjd med den recension jag gav honom, han menar sig vara missförstådd såsom Duchamp var det:

 

”Lars Vilks är inte riktigt nöjd – det är väl ungefär likstämt med vad kritikerna sa om Duchamp i början av förra seklet … : ’Den konstteorietiska hållningen är dock tvivelaktig. Hausswolff menar att hans utvalda personer är konstnärer, de skapar konst utan att själv vara medvetna om det. Här uppstår en kollision med realiteterna, eftersom konstvärlden i obetydlig utsträckning har visat intresse för att bekräfta Hausswolffs idé.’”

 

Visserligen bygger konsten på ett ständigt expanderande konstbegrepp men några spärrar krävs för att det skall bli kvar någon identitet. Konstvärlden kan utnämna andra till konstnärer men hur det än är blir de inte konstnärer förrän denna utnämning äger rum och önskar man ”the real thing” får det ske utan att de utpekade hade några som helst konstnärliga intentioner.

 

Var det med det hur som helst. Helt i Hausswolff stil kan man minnas konstnärsgruppen Kommando Röda Sten, alternativt “Gör, gör inte”, i samband med förra Göteborgsbiennalen. Denna en av mina vackraste readymades är ett fängslande socialkritiskt verk som blixtbelyser känsliga och angelägna frågor i dagens samhälle. I söndags sändes en radiodokumentär om händelsen. Den kan avlyssnas HÄR. Försvarsadvokaten menar att hans klienter är exempel på av bevakningssamhället drabbade ”vardagsmuslimer”. Det vore nog bättre att kalla dem för konstnärer.

 

Det här inlägget postades i konstteori, Projekt. Bokmärk permalänken.

29 svar på 1726:Den konstnärliga ivern hos några vardagsmuslimer

  1. Karl skriver:

    Lars, jag brottas med att få grepp om det institutionella konstbegreppet men har problem. Hoppas att du kan kasta lite ljus på det.

    Jag förstår det så långt som att konst, enligt de institutionella konstbegreppet, är vad konstvärlden anser är konst. Och jag förstår så långt att detta inte försöker besvara frågan om vad som är god konst eller inte utan helt enkelt ett sätt att försöka definiera vad som ryms inom begreppet konst. Till skillnad från allt som inte är konst men som kanske ändå är skapat i syfte att vara vackert eller roa eller oroa eller provocera etc.

    Mitt problem som jag inte riktigt kommer runt är detta:

    I kejsarens nya kläder är kejsaren rent objektivt sett naken. Men både kejsaren själv och alla som spelar med låtsas att han har vackra nya kläder. Det i denna gemensamma lögn ännu ej invigde barnet ser dock att kejsaren helt saknar kläder och rent objektivt sett är naken.

    Om jag förstått det institutionella konstbegreppet rätt så skulle en analog tillämpning av det i den situationen innebära att begreppet “naken” och begreppet “påklädd” helt sonika får nya betydelser så länge de invigda är eniga om det. Så långt kan jag följa med. Det är ju inget konstigt att ett ord byter betydelse över tid eller inom en viss grupp.
    Men det innebär ju samtidigt ingen förändring i det de objektiva egenskaper hos det som begreppet försöker beskriva. Kejsaren saknar ju fortfarande kläder även om vi enas om att kejsarens belägenhet ska kallas “påklädd” oss invigda emellan.

    Nu är ju begreppet “konst” vid första anblick uppenbart olikt begreppen “påklädd” och “naken” på många sätt. “Påklädd” och “naken” beskriver ju något konkret (de kan naturligtvis också användas poetiskt, bildligt och symboliskt men det är oväsentligt här). Ungefär som “våt” eller “torr” beskriver någots relativa fuktighet i förhållande till sig självt eller något annat.

    “Konst” däremot förefaller beskriva något annat. En kombination av en avsikt och ett erkännande kanske? Svårgreppbart men i vart fall något mindre konkret än “påklädd”/”naken”, “våt”/”torr, “varm”/”kall”.

    När man då säger att “konst” är vad konstvärlden anser är konst så säger man ju samtidigt att alla som inte ingår i denna konstvärld är oförmögna att identifiera konst. Och här i ligger mitt problem med detta sätt att definiera konst.

    Jag upplever nämligen en sådan definition som i första hand ett sätt för konstvärlden att pinka revir. Inte helt olikt den svenska fackföreningsrörelsens kamp för att ha ensamrätt på att definiera vad som är ett godtagbart kollektivavtal.
    Det säger i mina ögon mer om konstvärldens önskan om att upprätta och upprätthålla ett exklusivt privilegium i förhållande till alla utanför konstvärlden än om ett meningsfullt försök att definiera vad konst är.

    Konstvärlden, de som har makten att bestämma vad konst är, har ju nämligen inte uppstått ur ingenting. Den har ju uppstått runt det som den tagit som sin uppgift att bedöma, nämligen konsten.
    Det institutionella konstbegreppet synes i mina ögon däremot leda till slutsatsen att innan det fanns en konstvärld så fanns ingen konst. Då fanns bara skapande i olika former. Det verkar bara lite märkligt. Men är det så man ska tolka det institutionella konstbegreppet?

    Åter till kejsaren och hans avsaknad av kläder. Om man leker med tanken att man har en miljon människor där alla är i tillräcklig ålder för att ha ett ordförråd i vilket ordet konst ingår och framkallar någon slags association i huvudet på var och en av dem. Tusen personer i denna miljon tillhör konstvärlden. Och av dessa tusen enas hundra personer om att en viss persons readymade – låt säga en viss specifik gatsten på torget i Karlskoga – är konst och att personen Sven Svensson är konstnären bakom detta verk.
    Av övriga 999 900 personer säger hälften tvärtom “Nä, det där är bara en gatsten. Kejsaren är naken.” Andra hälften har ingen uppfattning utan rycker bara ointresserat på axlarna.

    Är det då fortfarande meningsfullt att hävda att bara det konstvärlden säger är konst är konst och att den där gatstenen i Karlskoga är konst eftersom en betydande del av konstvärlden erkänt den som konst? För de hundra personerna kan det naturligtvis få vara konst. Men är det ett meningsfullt sätt att försöka definiera konst?
    Och omvänt: 990 000 personer utanför konstvärlden säger att en en akvarell målad av en känd fotbollsspelare är konst, den säljs för ett betydande belopp på en allmän och inte specifikt konstorienterad auktionssajt på nätet, den omskrivs i populära kvällstidningar i flera länder och den visas i teves morgonsoffor tillsammans med fotbollsspelaren. I alla dessa sammanhang talar amatörerna om det som “konstverket” och fotbollsspelaren omnämns som konstnär. De tusen personerna i konstvärlden säger dock unisont att det visserligen är en ganska väl utförd akvarell föreställande en fotboll perfekt placerad i vänsterkrysset på ett fotbollsmål men rakt inte konst utan en banal hobbyskapelse.
    Är det då också meningsfullt med ett konstbegrepp som säger att endast det konstvärlden säger är konst är konst.

    Att det är betydelsefullt för konstvärlden är ju lätt att förstås. Men är det meningsfullt för mänskligheten? För språket? För konsten?

    Missförstå mig inte, jag är inte ute efter att försöka såga ner det institutionella konstbegreppet eller på något vis försöka motbevisa det. Det vore naivt. Jag är bara ute efter att försöka förstå vad konstvärlden menar med det.

    Ska det tolkas så att det instituionella konstbegreppet endast är meningsfullt för konstvärlden och därför också bara “gäller” för konstvärlden?

  2. Karl skriver:

    Ska jag möjligen tolka det så här?

    ~*~ ~*~ ~*~

    “Konst” är för konstvärlden vad konstvärlden erkänner som konst.

    “Konst” för resten av mänskligheten är bara ett ord som kan beskriva egentligen som helst men är också som sådant något som är helt ointressant för konstvärlden.

    ~*~ ~*~ ~*~

    Det är för mig vid första anblick i så fall ganska enkelt att ta till mig. Men jag inser att det snabbt väcker följdfrågor hos mig. T.ex.

    Kan något som konstvärlden en gång erkänt som konst förlora denna status inom konstvärlden? Dvs, ska det till ett “just nu” i definitionen:

    “Konst” är för konstvärlden vad konstvärlden vid en viss tidpunkt erkänner som konst.

    Finns det i så fall något bra exempel på sådan “före detta” konst? Någon stackars konstnär som varit inne i värmen men sedan trillat ut och därför inte längre betraktas som konstnär? Eller ett eller flera verk som varit upphöjda till konst av konstvärlden men som idag inte längre betraktas som konst av dagens konstvärld?

    Jag föreställer mig att det i historien borde gå att hitta exempel på sånt som konstvärlden erkände som konst då men som efter t.ex. en politisk eller religiös eller kulturell omvälvning i samhället inte längre betraktas som konst. Men det vore spännande med exempel. Och ju mer nutida desto intressantare kanske.

  3. Lars Vilks skriver:

    Karl,

    Konstvärlden är en intressegrupp som ger sina aspekter bland annat på vardagliga föremål som kan uppfattas på ett helt annat sätt än vad som brukas. Det enklaste exemplet är den utomstående som menar att en viss målning bara är något barnsligt kladd. Och en sådan uppfattning kan gälla för en helt överväldigande majoritet.
    Jag tror inte man kan finna något exempel på f d konst om det inte handlar om rena misstag eller simpla skämt. Det som förändras är verkens kvalitet, uppburna verk faller ofta drastiskt i värde och kan i många fall hamna i glömskans garderober.

  4. Lars Vilks skriver:

    Karl,

    Det är lätt hänt att man som du ser konstvärlden som en orättfärdig elit eftersom den inte har samma uppfattning som den långt mindre i konsten insatta befolkningen. Men man skulle aldrig drömma om att låta gemene man bedöma vad som skall vara relevant kärnfysik eller inte. Men där är det ännu mer elitistiskt.

  5. Per skriver:

    Som jag sagt tidigare på denna sajt tycker jag det är mer meningsfullt att prata om, definiera, konstnärligt ARBETE, kreativ VERKSAMHET, skapande, gestaltning, reflextion, som inte har den vanliga förnuftsstyrda, nyttoinriktade målinriktningen utan mer styrs av fantasi, leklynne, berättarlust, teatraliska utspel etc. Och i denna mening blir alla produkter fysiska och immatriella skapelser/verk, som skapas av denna typ av lite vid sidan om-aktivitet (för de flesta människor som inte har denna verksamhet som yrke/-roll – just konst. Med denna definition som fokuserar på en viss typ mänskligt agerande/arbete/skapande så behövs ingen instituition för att tala om vad som är konst, alla människor är nämligen konstnärligt skapande/verksamma när och var som helst, när andan/anden faller på. Breton sa att alla människor är konstnärer i drömmen – jag menar att alla människor är konstnär även i vaket tillstånd, till och från. Konstexpertisen är väl bra (alltid bäst?) på att värdera skapelserna som mer eller mindre kvalitativa eller relevanta i nutiden. Men parissalongens experter var uppenbarligen inte när impressionisterna gjorde entre. Inte heller de flesta experterna när Våroffer hade premiär 1913.

  6. Per skriver:

    Frågan Vad är konst? får då svaret – sådana produkter som skapats av/genom konstnärlig AKTIVITET/konstnärligt VERKSAMMA människor. Svårigheten är att definiera sådan aktivitet/verksamhet till skillnad från annan mänsklig aktivitet. Hur skiljer sig denna aktivitet, detta arbete från det andra som vi gör/skapar?

  7. CeDe skriver:

    Konst tycks kort och gott vara det som vardagsmuslimer ägnar sig åt.

  8. Per skriver:

    En indoktrinerad, hjärntvättad, rädd människa har nog låg/liten konstnärlig aktivitet i sitt vardagsliv. Jmfr Björn Ulveus analys. Konstnärligt skapane verksamhet är nog förknippad med leklynne, genuint personligt/individuellt engagemang, ibland i samarbete med andra likasinnade, ibland förknippat med samhällskritisk förändringsvilja osv. En djupt bokstavstroende, auktoritetsbunden person känns för mig lite som motsatsen till en konstnärligt kreativ person. Jag således kan tänka mig att det görs bra underground-konst i t.ex. Iran.

  9. Karl skriver:

    Lars Vilks,

    Tack för svar!

    Nej, jag ser inte konstvärlden som en “orättfärdig” elit, var får du det ifrån? En elit, absolut, men det är väl inget konstvärlden själv hymlar med? Tvärtom är väl (om jag förstår det rätt) det institutionella konstbegreppet just ett uttryck för att konstvärlden ser på sig själv som den elit som bör definiera konsten. Men att jag skulle anse att det är något orättfärdigt på något vis var inte min mening att uttrycka för det anser jag inte. Jag måste i så fall ha uttryckt mig slarvigt och öppet för missförstånd.
    Jag menade verkligen vad jag skrev med att jag bara försöker förstå det institutionella konstbegreppet. Vad konstvärlden menar med det. Jag tror att bilden börjar klarna något.

    Men skillnader mellan kärnfysik och konst finns ju ändå. Eftersom fysiken inte definieras av fysiker utan av naturen själv. Och fysikern bara beskriver det som redan är bestämt. Om en amatör eller ett proffs lyckas leda en viss naturlag i bevis spelar ju så att säga ingen roll så länge beviset håller. Den stora skillnaden där är väl att få amatörer ens försöker ägna sig åt det medan väldigt många amatörer försöker ägna sig åt vad de själva uppfattar som åtminstone försök till konst.

    Kanske en analogi med kockyrket är bättre då. Det råder ju ingen tvekan om att kockeliten är bättre rustad att definiera kokkonst än amatören. Och ofta har en annan smak än den breda allmänheten. Samtidigt som väldigt många amatörer gör anspråk på att syssla med kokkonst när de egentligen bara lagar mat.

    Tack för svar i alla fall. Jag ska villigt medge (vilket torde vara uppenbart) att jag inte tillhör konstvärlden och inte heller är särskilt påläst. Men jag tycker att ämnet är intressant så jag får nog ta och köpa en bok till att börja med.

    Har inte haft för avsikt att raljera mot eller för något utan uppriktigt velat få en bättre förståelse för begreppet. Men är medveten om att mitt sätt att uttrycka sig ibland kan ta en raljerande ton. Jag beklagar om det legat i vägen för vad jag egentligen försökte formulera.

  10. Lars Vilks skriver:

    Per,

    Det vore nog bra om du funderar på skillnaden mellan en stipulativ och en deskriptiv definition.

  11. Lars Vilks skriver:

    Karl,

    Även om det finns naturlagar så bestämmer naturvetenskapens forskarelit vad som skall forskas kring och vem. Utomstående har inga praktiska möjligheter att utan att följa reglerna ta sig in i forskarvärlden.
    Konstvärlden är inte förtjust i den inst teorin. Den är nödvändig för att kunna förklara varför Duchamps pissoar är konst men mer än så är det inte. Den är alltför avslöjande om konstvärldens ritualer och statiska beteende i en värld där det formellt skall existera en alldeles särskild och öppen frihet.

  12. Karl skriver:

    Lars Vilks,

    “Utomstående har inga praktiska möjligheter att utan att följa reglerna ta sig in i forskarvärlden.”

    Så är det förstås i praktiken. Om man vill bevisa ett påstående om fysikens lagar måste man onekligen använda sig av den verktygslåda som är erkänd för ändamålet inom skrået. Matematiken inte minst. Annars blir det ju bara metafysik. (Frågan om huruvida matematiken är skapad av människor eller av naturen given och bara upptäckt av människor är väl för övrigt i sig en närmast metafysisk fråga.) Ok, jag köper din analogi.

    “Konstvärlden är inte förtjust i den inst teorin. Den är nödvändig för att kunna förklara varför Duchamps pissoar är konst men mer än så är det inte.”

    Ok, då förstår jag nog ännu lite bättre. Stort tack.

    Det kanske inte har låtit så på mina frågor men jag är faktiskt ganska förtjust i tanken på att det är konstvärlden som definierar konsten.

    Tack och trevlig helg.

  13. Krister skriver:

    Lars Vilks: Konstvärlden är inte förtjust i den inst teorin. Den är nödvändig för att kunna förklara varför Duchamps pissoar är konst men mer än så är det inte. Den är alltför avslöjande om konstvärldens ritualer och statiska beteende i en värld där det formellt skall existera en alldeles särskild och öppen frihet.

    Ja, din sista kommentar blev en katalysator för mina tankar också kring inst. teorin som annars känns kontraintuitiv.
    Att konstvärlden bestämmer vad som är konst är ok men att den också bestämmer vad som är bra konst är svårare att svälja om man starkt känner att det finns objektiva värden i begrepp som konst, estetik och etik.

  14. Lars Vilks skriver:

    Konst har objektiva värden, precis som reglerna i fotboll.

  15. Krister skriver:

    Men värden och regler är inte samma sak. Alla som är lite insatta i fotboll kan bedöma om det var en skönspelad match, inte bara eliten. Reglerna är bara ramen på tavlan som man måste hålla sig inom i skapandet.
    Vad var det som gjorde att man upplevde det som en bra match, vacker musik, skön konst, god etik? UPPLEVELSEN av god kvalitet kan inte konstrueras av en elit. Däremot kan en elit analysera och kategorisera vilka kriterier som brukar gälla när man upplever god kvalitet men det är ju inte samma som att säga att eliten bestämmer vad som måste finnas i verket.

  16. Gurun Gudrun skriver:

    Krister och Vilks, nu blev det väl snårigt; Kanske istället så här?
    Släpp konsten fri, men låt gärna konstvärlden för samhällsordningens skull stå för nödvändiga spelregler och bra lag.

    Även om elitserien är utvald är det hur som helst bara åskådare och spelare som tillsammans skapar en bra match.

  17. Cecilia skriver:

    Gurun Gudrun,

    Man skippar ju inte backgammon, bara för att det finns schack – eller fia-med-knuff, rättare sagt? (glad)

  18. Cecilia skriver:

    Gurun Gudrun,

    Ja, man… etc. Skulle det va’ förstås.

  19. Maran skriver:

    Krister,

    Du har fortfarande en poäng, om än ibland formulerad som en fråga, men det begriper ju var normalbegåvad+. “Konstvetarna förhåller sig till konstnärerna som ornitologerna till fåglarna”.

  20. Lars Vilks skriver:

    Krister,

    Jämförelsen haltar något men problemet med konstens kvalitet i form av upplevelser är att upplevelserna stor i ett direkt förhållande till kontexten. Det berömda exemplet är John Bergers: Van Goghs sista målning får en helt annan betydelse när man vet att konstnären sköt sig när han hade avslutat den. Och mera sofistikerat kan man se hur alla de stora målningarna, vare det Rembrandt, Mona Lisa eller Artemisia Gentileschi eller Manet efter hand blir uppskattade. Den estetiska upplevelsen skapas i samma takt som diskurserna utvecklas. Utpekandet och påpekandet av det eller det är vägen till upplevelser och kvalitet. Och självklart blir att verken under dessa processer exponeras och blir allt intressantare.

  21. Maran skriver:

    Lars Vilks,

    Hur rörigt får det bli. Menar du att den institutionella akademisk/kommersiella konstvärlden skulle stå för en representera en OBLEKTIV teori. Det som går att sälja dyrt är bra konst. Så köparna/placerarna är plötsligt kännare av konstnärliga värden. Detta närmar sig en förolämpning mot väldigt många konstnärer. Konsten är väl ännu konst efter eget skön; den sköna konsten.
    Man kanske endast kan uttala sig om vilken konst man tycker om, inget annat, inte om den är bra eller dålig. Relativiteten finns då bara inom oss. Vi går på konstskolor i t.ex. fem år och tycker ändå olika, och alla ser sig lika kompetenta. Kanske vi faktiskt är det för olika personlighetstyper. Jag, som gamling tycker mig ju sett det mesta, eller ser t.ex. von Hauswoff som grumligt trams. Finns det inte en risk för nån sorts fascistoid sida hos d institutionella konstteorin?

  22. Maran skriver:

    Lars Vilks,

    Hur rörigt får det bli. Menar du att den institutionella akademisk/kommersiella konstvärlden skulle stå för att representera en OBLEKTIV teori. Det som går att sälja dyrt är bra konst. Så köparna/placerarna är plötsligt kännare av konstnärliga värden (aktier). Detta närmar sig en förolämpning mot väldigt många konstnärer. Konsten är väl ännu konst efter eget skön; den sköna konsten.
    Man kanske endast kan uttala sig om vilken konst man tycker om, inget annat, inte om den är bra eller dålig. Relativiteten finns då bara inom oss. Vi går på konstskolor i t.ex. fem år och tycker ändå olika, och alla ser sig lika kompetenta. Kanske vi faktiskt är det för olika personlighetstyper. Jag, som gamling tycker mig ju sett det mesta, eller ser t.ex. von Hauswoff som grumligt trams. Finns det inte en risk för nån sorts fascistoid sida hos den institutionella konstteorin?
    (Uppskattar dina (ditt) verk och din rakryggade hållning. God forts.)

  23. Lars Vilks skriver:

    Maran,

    Nej det är inte köparna som utgör elittrupperna i den internationella samtidskonsten. Den är som regel tämligen svårsåld. Vad man kan beskriva med den inst teorin är hur konstvärlden – och med särskilt intresse för den internationella samtidskonsten som äger definitionssrätten. Sedan kan man tycka att detta är fel och orättvist och laborera med andra konstuppfattningar. Det hjälper inte.

  24. Cecilia skriver:

    Lars Vilks:
    Maran,

    Nej det är inte köparna som utgör elittrupperna i den internationella samtidskonsten. Den är som regel tämligen svårsåld. Vad man kan beskriva med den inst teorin är hur konstvärlden – och med särskilt intresse för den internationella samtidskonsten som äger definitionssrätten. Sedan kan man tycka att detta är fel och orättvist och laborera med andra konstuppfattningar. Det hjälper inte.

    Klart att det inte är köparna som är “elittruppen” – de kan bara köpa det som de erbjuds.
    Och de som inte köper det svårsålda, är väl som alltid – sparsmakade (visst är det ett helt underbart uttryck!)

    Själv köpte jag en vacker sak av Curt Hillfon för några år sedan. Och några år innan det, ett frimärke av dig Lars.
    Jag är så oerhört glad för att ha lagt till 2 för mig fina konstverk, till “familjearvet”. Har nog fyllt min kvot nu med råge nu.
    Så ” I rest my case”; den fysiska, när det gäller konstvärlden. (härlig känsla!)
    Så nu kan jag fortsätta bråka, utan tanke på mitt personliga legat. Inom den delen av mitt liv.,.

  25. Anders Eriksson skriver:

    Och du som har 10år till godo?
    Artfacts

    Carl Michael von Hausswolff  1956, SE
    Rank (2013): 1465 

    Lars Vilks  1946, SE
    Rank (2013): 20632

    Är detta anledning till dina sura inlägg om Hausswolff 😉

  26. Lars Vilks skriver:

    Man kan väl inte kalla mina inlägg om Hausswolff för sura. Mina invändningar får sägas vara högst rimliga och jag är på intet sätt ensam om att påtala problemet med att utnämna andras aktiviteter som konstverk av konstnärer. Problemet finns nog hos dig, du vill så gärna finna en enkel insinuation med en osaklig överdrift.

  27. Anders Eriksson skriver:

    Känner du dig kränkt Lars?

    Insinuation= kränkande antydan, förtäckt beskyllning, undermening, pik, förolämpning. Kränkande antydan skulle man kunna tänka sig passar in på det polisen gör när de registrerar barn i register över “kriminella”.

  28. Lars Vilks skriver:

    Nejdå du behöver inte vara orolig Anders! I dessa tider när tydligen även du vill gå varsamt fram och visa ditt goda sinne för dina medmänniskor är det vackert att höra. Å andra sidan kan jag inte riktigt föreställa mig hur det skulle vara möjligt att kränka mig genom verbala medel då sådana försök, liksom dina, är ett för mig konstnärligt material skapat genom intensiv autenticitet. Men polisen den är ond!

  29. Anders Eriksson skriver:

    Varför är polisen den onde?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.