1731: Konsert för medier och tillskyndare

Man får inte glömma att politisk underhållning är långt mera intressant än den politiska verkligheten. Åt den senare kan man inte göra särskilt mycket. Med den politiska underhållningen, som med en konstteoretisk term skulle kunna kallas för relationell estetik, förhåller det sig annorlunda. Ett av de mest uppskattade och utlösande ämnena för denna teater är rasisttemat. Idag drog föreställningen om polisens register över romer igång. Då polisen genomgående får spela skurkens roll fanns goda förutsättningar för ett vinnande manus vilket snart besannades. Tillskyndarna skyndade till, rubrikerna braskade (à la ”rasismen visar sitt fula tryne”). Med en gnutta flax kan saken växa ytterligare. Och det är goda nyheter ity det visar, vilket är oerhört viktigt att visa, att svensken (och särskilt svensk polis) är bemängda med ofattbara kvantiteter av strukturell rasism (den ständigt undflyende defekten som samtidigt sprider sig panikartat).

 

Nå, det är ingen väsentlig nyhet men enastående medial, lätt att vinkla och förvandla till enbart svart och vit. Om man ändå skall kommentera händelsen så kan man nog slå fast att polisen inte agerar med rasistiska motiv. Antagligen är det så att romer är överrepresenterade vad gäller kriminalitet. Inga undersökningar får göras i detta ämne men det brukar vara så att även i politiskt korrekta kretsar medger man detta men hänvisar samtidigt att romers utsatthet och fattigdom gör dem till en del av en samhällsgrupp som generellt sätt är överrepresenterad. Emellertid kan man inte komma ifrån att även kriminella romer är ett problem. Jag råkade för några månader sedan bli vittne till ett par romer på stöldexpedition på ett köpcentrum i Helsingborg. En av dem hade kört ut en kundvagn till landsvägen där han snabbt lastade av i bakluckan på en bil som sedan snabbt vände för att åka tillbaka, antagligen för att hämta mer last. När jag grävde lite i det här fallet visade det sig att brottet kunde kopplas till en av polisen välkänd rom. Denne kunde naturligtvis inte själv vara med i frontlinjen utan agerade genom sina bulvaner som utgörs av familj och släktingar. Och den här dagen var det flera aktörer verksamma på samma köpcentrum. Skall man ha någon möjlighet att reda ut sådana historier är det nödvändigt att kartlägga nätverken. Gör man det kan man drabba den enskildes integritet och även dra in oskyldiga. Och det är lätt hänt att polisarbetet kan leda till konserter för medier och tillskyndare.

 

Publicerat i debatt | 65 kommentarer

1730: Svarta fanor

Min frånvaro på bloggen får skyllas att det är en del att stå i just nu. Inte bara de löpande heltidssysselsättningarna utan också annat. I förrgår höll jag en föreläsning om Magritte kompletterad med belgiska kulturyttringar. Och idag har jag guidat på Arken (Frida Kahlo) samt den rumänska samtidskonstorten Cluj. Och så var det Yoko Ono på Louisiana. Under den kommande veckan blir det mer, Debattmötet i Köpenhamn om Kvinnor och frihet på torsdag. På lördag skall jag introducera utställningen Om revolutionen kommer på Kalmar Konstmuseum.

 

Men jag har också läst mig genom Johan Lundbergs alldeles färska bok Ljusets fiender. Titeln är, som den mångkunnige lätt känner igen, hämtad från Johan Henrik Kellgrens dikt med samma namn. Ljusets fiender är ett omfångsrikt verk på över 400 sidor, Lundbergs omsorgsfulla uppgörelse med kulturvänsterns oegentligheter, manipulationer och att låta ideologin ensidigt styra forskningen. Den behandlar också förment antirasistiska organisationers sätt att dupera sin omgivning och därigenom håva in statsbidrag (se också Lundbergs artikel om detta i Expressen). Vidare acceptansen för våld och dubiös revolutionsromantik. Det är inte många som skonas i denna promemoria och skribenter som t ex Mattias Gardell och Jan Guillou får en del att förklara. Hur det nu blir, för frågan är hur Ljusets fiender kommer att bemötas. Blir det svavelosande motartiklar? TV-soffa för Lundberg? Eller tystnad? Att han kommer att kategoriseras som islamofob, antifeminism och rasist är mer eller mindre självklart, men på vilket sätt?

 

Även rondellhunden och receptionen av densamma ägnas en del uppmärksamhet. Under alla omständigheter är den värd att läsa och begrunda.

 

Lundbergs utgångspunkt är den postmoderna relativiseringen, ett välkänt instrument för att göra olika saker lika och för att avvisa den västerländska upplysningen och dess demokrati. Detta kan, såsom ofta sker, ses som en manlig maktutövning med bristande respekt för andra kulturers alternativ och kan tillämpas formelmässigt med sofistisk logik: Den västerländska demokratin har stora brister, ja man kan rentav säga att den utövar terrorism mot sina egna och övriga världens invånare. Är den egentligen mycket bättre än diktaturer eller terroristernas uppror mot kapitalismens ondskefulla axelmakter?

Johan Lundberg: Ljusets fiender, Timbro 2013

 

 

Publicerat i Böcker, debatt, yttrandefrihet | 8 kommentarer

1729: Lätt rök från Istanbul

Ayse Erkmen: bangbangbang, Istanbulbiennalen

 

Erkmens boj som med jämna mellanrum sätts i rörelse och studsar mot husväggen är nog en god bild av konsten och de politiska realiteterna. Konsten kan möjligen uppnå en symbolisk verkan förutsatt att någon utanför konstvärlden visar intresse. Den stora entusiasmen kring samtidskonsten som en, om inte direkt avgörande så åtminstone upphöjd väg till förändringar skall, trots att det svalnat betänkligt, inte räknas bort. Den pågående Istanbulbiennalen är starkt politiskt orienterad och riktar sig inte minst mot censuren i Turkiet. De turkiska myndigheterna har emellertid lärt sig hantera sin biennal (som onekligen har ett betydande symbolvärde, Istanbulbiennalen är en aktad begivenhet i konstvärlden) och vet att släppa fålarna en smula lösa. Det gör liksom varken från eller till. Men läser man The Guardians recension tycks det snarast handla om ett politiskt uppvaknande:

 

”For the time being, the days of ‘art for art’s sake’ are over in Turkey. A police crackdown on a fresh protest in Taksim Square threatened to overshadow the opening of the Istanbul Biennial, the country’s most important contemporary art event, last week. Unaccustomed to street combat, the international art crowd found themselves inelegantly dodging clouds of tear gas as they milled from parties to private views.”

 

Den enkla förklaringen är att texten inte är någon recension. Skribenten tillhör inte konstvärlden. Den tyska tidskriften Art skriver på annat sätt och där påpekas var skon sedan en längre tid har börjat klämma. Curatorns politiska budskap blir den form till vilken konstverken skall anpassa sig. En del konstnärer behöver dock inte utsättas för detta emedan de skapar verk i temats anda.

 

Erkmens bidrag kan ses som ett bra exempel på biennalkonst med snabb och aktuell konstkonsumtion. Biennallokaliteten är rivningshotad och då förstår man fyndigheten som är träffsäker. Men lika kortvarig som biennalen.

 

Konsten kan inte mycket annat än att vara till för sin egen skull. Men det går utmärkt att forma den som om den var något annat. Det ger då intryck av att vara något angeläget.

 

 

Publicerat i Biennaler, Konstkritik | 9 kommentarer