Vilks.net

Idag var det pressvisning av Carl Michael von Hausswolffs utställning i Lunds konsthall. Hausswolff är en mångsysslare i den internationella samtidskonsten där han sedan många år intar en stabil position (1.487). Utställningens titel ”Jag är de andra” syftar på utställningen tyngdpunkt, nämligen Hausswolffs intresse för att söka och ställa ut personer vars handlingar han menar är konstverk. Sådana handlingar är t ex den filippinska sjuksköterskan som gömde sig under en säng och undgick att bli mördad, något som drabbade åtta av hennes kollegor, den amerikanske astronauten James B Irwin som när han lämnat NASA ägnade sig åt expeditioner på berget Ararat för att finna rester av Noaks ark. Eller Olga Eriksson som kastade sig framför ett tåg och lyckades rädda sin tvååriga dotter (denna dotter är Hausswolffs mor varför man kan konstatera att konstnärens existens är helt beroende av vad han menar vara en konsthandling). Icke att förglömma den japanske soldaten Hiroo Onoda som envist fortsatte andra världskriget fram till 1974.

Utställningen blir särskilt intressant och underhållande genom alla dessa skiftande öden och är väl värt ett besök. Den konstteorietiska hållningen är dock tvivelaktig. Hausswolff menar att hans utvalda personer är konstnärer, de skapar konst utan att själv vara medvetna om det. Här uppstår en kollision med realiteterna, eftersom konstvärlden i obetydlig utsträckning har visat intresse för att bekräfta Hausswolffs idé. En av de utställda står dock att finna på artfacts, (24.592), Friedrich Jürgenson (1903-1987); antagligen beror det på att Hausswolffs kampanj i det här fallet i någon mån har lyckats. Jürgenson var dock utbildad målare och blev uppmärksammad av påve Paulus VI vars porträtt han målade. Han är representerad i Vatikanmuseet. Jürgenson gjorde dokumentärfilmer och arkeologiska utgrävningar men har främst gått till eftervärlden genom sina experiment med att fånga upp ljudfrekvenser som han menade tillhörde andevärlden. Hausswolffs intresse för de udda företagen är inte främmande för konstvärlden, tvärtom finns det många exempel på detta. Men man brukar dock inte mena att de utvalda skall ses som konstnärer.

Hausswolff menar sig alltså kunna se vad som är konst utan att konstvärlden bekräftar saken. Därigenom avvisar han den institutionella konstteorin till förmån för en essentialistisk konstteori där konsten existerar oberoende av konstvärlden. De traditionella essentialistiska konstteorierna handlar emellertid främst om påtagliga estetiska fenomen medan Hausswolffs val rör sig om ovanliga beslut och beteenden. Jag tror inte att det blir något av denna konstsyn, den är en helt subjektiv uppfattning som inte ens är nödvändig för att utställningen skall kunna försvaras. Det är mer än nog att Hausswolff har gjort sina val och skapat readymades av ett antal fängslande historier. Trots allt är det hans val och hans vinkling av att man skall betrakta dem som konst, alltså reflektionsobjekt på ett högre plan.

En av Hausswolffs konstnärer är Clint Eastwood som i filmen Mannen med oxpiskan målade en stad röd. I katalogens intervju med Hausswolff angående detta inslag påminns man om att samtidskonstens omutliga samhällsengagemang. Hausswolff berättar om sitt projekt Red där han projicerar rött ljus på olika miljöer: ”Det handlar i högsta grad om måleri och abstrakt konst, som för mig inte är någon tillflyktsort där man slipper att tala om samhället och omvärlden.” Så fick han sagt det om någon skulle tvivla på hans konstuppfattning.

Även om utställningens ambitiösa teoriprogram får ses som en kuriositet är den som sagt mycket sevärd. Utöver de valda ”konstnärerna” visas filmer som han har gjort tillsammans med Thomas Nordanstad och dessutom ett ljudverk.

Carl Michael von Hausswolff berättar om sina konstnärer

Ett par av Jürgensons inspelade band med anderöster