1725: Nyrenoverat till konst

I en kommentar undrar signaturen Krister följande:

 

”hur passar du in Hilma af Klint i den institutionella konstteorin som, om jag förstår det rätt, säger att konstvärlden bestämmer vad som är konst och vad som är kvalitet.

Var hennes ’konst’ inte konst förrän konstvärlden upptäckte och erkände henne? Fanns inte kvaliteten där inneboende i hennes verk förrän konstvärlden långt senare såg den?

Om det finns träd i skogen som ingen har sett så innebär det ju inte att de inte existerar – som träd.”

 

I den inflatoriska uppfattningen om vad som kan vara konst kan man säkert också få fram att af Klint var konstnär innan hon blev det på allvar. Först och främst var hon faktiskt utbildad konstnär och utförde porträtt och landskap. Däremot sågs hennes övriga produktion som något som handlade om teosofi och som därför var av föga intresse för konsten – som kvalitet. Den inflatoriska liberala inställningen till vad som är konst gäller inte för bra konst. Så visst fanns det en konstaspekt på af Klint verk redan tidigare men de hade inte tillräcklig kvalitet. Hindret var som sagt det teosofiska och af Klints totala ointresse för avantgardet och modernismen.

 

Nu försöker man ge annat ljud i skällan och det handlar mest om bristen på kvinnor i det konsthistoriska arkivet. Även om hennes verk helt är ägnat spiritism och teosofi så liknar de i alla fall modernismen experiment med abstrakta former. Och de kan ses som estetiskt tilltalande. Samtidigt får man skapa en konstnär som på något sätt, ”egentligen”, ”kvinnligt alternativ i en mansdominerad värld”, ändå skulle kunna fogas till traditionen. I vår tid ligger alltså konjunkturerna rätt för att se kvaliteter i hennes verk som man tidigare inte kunde se. Om det nu håller, vilket är tveksamt.

 

Den liberala andan ger konstvärlden möjlighet att utnämna allt möjligt till konst. Vi såg häromdagen Hausswolffs utnämningar av konstnärer. Men den enkla readymadeeffekten räcker inte. Konstvärldens bekräftelse måste också till. Hausswolff är inte ensam om sådana ansträngningar och man får nog säga att han blir omsprungen av Boris Groys. Texter av denne välkände och inflytelserike konstteoretikern publicerade i Site Editions i fjor (urval och översättning av Fredrik Linde), Avantgardet och samlingens logik. Groys har avsevärda konstnärliga ambitioner (med en ranking på 8.545) vilka han ohämmat ger utlopp åt i sina texter. Se t ex den här harangen:

 

”Mumien av en egyptisk farao fick inte se ut som faraon hade sett ut i sitt vardagliga liv. Lenins mumie däremot ser ut som den levande och vardagliga Lenin såg ut – där visar sig Stalin som ett den moderna konstens geni. Som konstnär är Stalin av samma rang som Duchamp och kan gälla som medgrundare till readymadeförfarandet. Monumentet, museet med Lenins mumie, såsom konstverk är och förblir hans egentliga konstnärliga arbete. Lenin – det är hans arbete och i det, i själva gesten, visar han sig stå på jämn fot med Duchamp.”

 

Men inte ens att den store Groys säger det hjälper. Stalin har en lång väg till konstens museer och biennaler. Men man kan ändå se ett alternativt svar på Kristers fråga. Stalins verk blir enligt Groys ett konstverk när Lenin mumifieras. Men det torde vara en hopplös position för Groys. Stalin utnämns till konstnär av Groys och blir först då, i varje fall, en tänkbar konstnärskandidat.

 

Publicerat i Böcker, institutionell teori, konstteori | 12 kommentarer

1724: Svensktoppen och CIS-problemet

Katarina Rosengren Falk intervjuar Daniel Birnbaum om Moderna Museets satsning på kvinnliga konstnärer (Feministiskt Perspektiv). Satsningen är ingen dålig idé. Den ger Birnbaum och Moderna en fri resa utan några påhopp från besvärliga kritiker. Och eftersom samtidskonsten kan bjuda på hur många kvinnliga konstnärer som helst är det inga problem att finna lämpliga utställare. Med det historiska är det värre. Birnbaums utspel med Hilma af Klint kan man dock beundra. Klint är visserligen endast med största tveksamhet en modern konstnär men Modernas utställning och hennes deltagande i årets Venedigbiennal (där outsiders var ett väsentligt inslag) har gjort att hon har rusat på artfacts. Hon står nu på 2.542 (från ca 5.000) och har gått förbi Rudolf Steiner (3.395). Det skall bli intressant att se om hon lyckas krångla sig in på svensktoppen. Den aktuella svensktoppen ser förresten ut så här:

 

 

1.1. Nathalie Djurberg 435 364

2.2. Johanna Billing 559 549

3.3. Klara Lidén 600 599

4.4. Öyvind Fahlström 679 694

5.5. Karl Holmqvist 737 792

6.6. Henrik Håkansson 1038 968

7.8. Nina Canell 1075 1067

8.7. Annika Larsson 1102 1021

9.9. Ann-Sofie Sidén 1265 1231

10.13. Matts Leiderstam 1427 1573

11.10. Annika von Hausswolff 1430 1380

12.11. Carl Michael von Hausswolff 1487 1469

13. Sofia Hultén 1527

14.12. Jonas Dahlberg 1548 1558

15.13. Runo Lagomarsino 1715 1615

16.16. Annika Eriksson 1764 1773

17.22. Goldin + Senneby 1819 1964

18.17. Karin Mamma Andersson 1853 1901

19.19. Miriam Bäckström 1928 1974

20. Jacob Dahlgren 1942

21.21. Andreas Eriksson 2034 1960

22.20. Cecilia Edefalk 2046 1959

23.18. Felix Gmelin 2059 1936

24.16. Fia Backstrom 2062 1892

Av dessa 24 konstnärer är 13 kvinnor. Med tanke på att de dessutom intar de tre första platserna är det ingen tvekan om att den svenska jämställdheten i avseendet kvalitet i samtidskonsten är mer än väl uppfylld.

 

I intervjun undrar Rosengren Falk angående Hilma af Klint:

 

”Ur ett feministiskt perspektiv kan det tolkas som en strategi och ett kreativt beslut att dra sig undan för att kunna fokusera på sin konst. Kan det ha varit så, tror du?”

 

Ingenting tyder på att detta skulle ha varit fallet. Birnbaum svarar strategiskt:

 

”Hon ville hellre skapa för framtiden.”

 

Rosengren Falk frågar vidare:

 

”Hur ser du på att Moderna Museets samling består av en förkrossande majoritet vita, så kallade CIS-män, kommer det att kunna förändras i och med ert arbete?”

 

Man får nog inse att hur man än lägger aspekter på konstbegreppet kommer man inte fram till något annat än att det har skapats av CIS-män. Och att konsthistorien tämligen långt fram i tiden helt dominerades av män. När man vaskar fram kvinnliga konstnärer av äldre modell möter man intressanta livsöden men inte någon konst som precis är banbrytande. Det är ändå rätt spännande att leta fram dessa öden ur historiens dunkla vrår. Jag är själv i högsta grad intresserad av detta och har på mina föreläsningar presenterat åtskilliga. För så är det nu: Samtidens konst har inte så mycket att bjuda på och då är kvinnliga konstnärer en kvalitet i sig. Man gör ju inte samma ansträngning för att söka efter bortglömda manliga konstnärer.

 

Falk Rosengren vill dock ha mer:

 

”…inte bara Hilma af Klint-utställningen utan även den om Nikki de Saint Phalle förändrar bilden av en kvinnlig konstnär, och därmed även diskursen. Oavsett så förändras ju konsthistorien även genom belysandet av den vita, maskulina hegemonin inom konsten, såväl som andra områden. Att problematisera makt, normer och kanon är också, bland mycket annat, jämställdhetsarbete.”

 

Säkert kan det vara bra för jämställdhetsarbetet men det förändrar inte den konstnärliga diskursen. Konstbegreppets grundläggande regler gäller för alla och det finns inte någon rimlig anledning att ändra på detta.

 

 

Publicerat i konstteori, Samtidskonst | 14 kommentarer

1723: Hausswolff och hans funna konstnärer

Idag var det pressvisning av Carl Michael von Hausswolffs utställning i Lunds konsthall. Hausswolff är en mångsysslare i den internationella samtidskonsten där han sedan många år intar en stabil position (1.487). Utställningens titel ”Jag är de andra” syftar på utställningen tyngdpunkt, nämligen Hausswolffs intresse för att söka och ställa ut personer vars handlingar han menar är konstverk. Sådana handlingar är t ex den filippinska sjuksköterskan som gömde sig under en säng och undgick att bli mördad, något som drabbade åtta av hennes kollegor, den amerikanske astronauten James B Irwin som när han lämnat NASA ägnade sig åt expeditioner på berget Ararat för att finna rester av Noaks ark. Eller Olga Eriksson som kastade sig framför ett tåg och lyckades rädda sin tvååriga dotter (denna dotter är Hausswolffs mor varför man kan konstatera att konstnärens existens är helt beroende av vad han menar vara en konsthandling). Icke att förglömma den japanske soldaten Hiroo Onoda som envist fortsatte andra världskriget fram till 1974.

 

Utställningen blir särskilt intressant och underhållande genom alla dessa skiftande öden och är väl värt ett besök. Den konstteorietiska hållningen är dock tvivelaktig. Hausswolff menar att hans utvalda personer är konstnärer, de skapar konst utan att själv vara medvetna om det. Här uppstår en kollision med realiteterna, eftersom konstvärlden i obetydlig utsträckning har visat intresse för att bekräfta Hausswolffs idé. En av de utställda står dock att finna på artfacts, (24.592), Friedrich Jürgenson (1903-1987); antagligen beror det på att Hausswolffs kampanj i det här fallet i någon mån har lyckats. Jürgenson var dock utbildad målare och blev uppmärksammad av påve Paulus VI vars porträtt han målade. Han är representerad i Vatikanmuseet. Jürgenson gjorde dokumentärfilmer och arkeologiska utgrävningar men har främst gått till eftervärlden genom sina experiment med att fånga upp ljudfrekvenser som han menade tillhörde andevärlden. Hausswolffs intresse för de udda företagen är inte främmande för konstvärlden, tvärtom finns det många exempel på detta. Men man brukar dock inte mena att de utvalda skall ses som konstnärer.

 

Hausswolff menar sig alltså kunna se vad som är konst utan att konstvärlden bekräftar saken. Därigenom avvisar han den institutionella konstteorin till förmån för en essentialistisk konstteori där konsten existerar oberoende av konstvärlden. De traditionella essentialistiska konstteorierna handlar emellertid främst om påtagliga estetiska fenomen medan Hausswolffs val rör sig om ovanliga beslut och beteenden. Jag tror inte att det blir något av denna konstsyn, den är en helt subjektiv uppfattning som inte ens är nödvändig för att utställningen skall kunna försvaras. Det är mer än nog att Hausswolff har gjort sina val och skapat readymades av ett antal fängslande historier. Trots allt är det hans val och hans vinkling av att man skall betrakta dem som konst, alltså reflektionsobjekt på ett högre plan.

 

En av Hausswolffs konstnärer är Clint Eastwood som i filmen Mannen med oxpiskan målade en stad röd. I katalogens intervju med Hausswolff angående detta inslag påminns man om att samtidskonstens omutliga samhällsengagemang. Hausswolff berättar om sitt projekt Red där han projicerar rött ljus på olika miljöer: ”Det handlar i högsta grad om måleri och abstrakt konst, som för mig inte är någon tillflyktsort där man slipper att tala om samhället och omvärlden.” Så fick han sagt det om någon skulle tvivla på hans konstuppfattning.

 

Även om utställningens ambitiösa teoriprogram får ses som en kuriositet är den som sagt mycket sevärd. Utöver de valda ”konstnärerna” visas filmer som han har gjort tillsammans med Thomas Nordanstad och dessutom ett ljudverk.

Carl Michael von Hausswolff berättar om sina konstnärer

Ett par av Jürgensons inspelade band med anderöster

 

 

Publicerat i Konstkritik, om utställningar m m | 2 kommentarer