I en kommentar undrar signaturen Krister följande:
”hur passar du in Hilma af Klint i den institutionella konstteorin som, om jag förstår det rätt, säger att konstvärlden bestämmer vad som är konst och vad som är kvalitet.
Var hennes ’konst’ inte konst förrän konstvärlden upptäckte och erkände henne? Fanns inte kvaliteten där inneboende i hennes verk förrän konstvärlden långt senare såg den?
Om det finns träd i skogen som ingen har sett så innebär det ju inte att de inte existerar – som träd.”
I den inflatoriska uppfattningen om vad som kan vara konst kan man säkert också få fram att af Klint var konstnär innan hon blev det på allvar. Först och främst var hon faktiskt utbildad konstnär och utförde porträtt och landskap. Däremot sågs hennes övriga produktion som något som handlade om teosofi och som därför var av föga intresse för konsten – som kvalitet. Den inflatoriska liberala inställningen till vad som är konst gäller inte för bra konst. Så visst fanns det en konstaspekt på af Klint verk redan tidigare men de hade inte tillräcklig kvalitet. Hindret var som sagt det teosofiska och af Klints totala ointresse för avantgardet och modernismen.
Nu försöker man ge annat ljud i skällan och det handlar mest om bristen på kvinnor i det konsthistoriska arkivet. Även om hennes verk helt är ägnat spiritism och teosofi så liknar de i alla fall modernismen experiment med abstrakta former. Och de kan ses som estetiskt tilltalande. Samtidigt får man skapa en konstnär som på något sätt, ”egentligen”, ”kvinnligt alternativ i en mansdominerad värld”, ändå skulle kunna fogas till traditionen. I vår tid ligger alltså konjunkturerna rätt för att se kvaliteter i hennes verk som man tidigare inte kunde se. Om det nu håller, vilket är tveksamt.
Den liberala andan ger konstvärlden möjlighet att utnämna allt möjligt till konst. Vi såg häromdagen Hausswolffs utnämningar av konstnärer. Men den enkla readymadeeffekten räcker inte. Konstvärldens bekräftelse måste också till. Hausswolff är inte ensam om sådana ansträngningar och man får nog säga att han blir omsprungen av Boris Groys. Texter av denne välkände och inflytelserike konstteoretikern publicerade i Site Editions i fjor (urval och översättning av Fredrik Linde), Avantgardet och samlingens logik. Groys har avsevärda konstnärliga ambitioner (med en ranking på 8.545) vilka han ohämmat ger utlopp åt i sina texter. Se t ex den här harangen:
”Mumien av en egyptisk farao fick inte se ut som faraon hade sett ut i sitt vardagliga liv. Lenins mumie däremot ser ut som den levande och vardagliga Lenin såg ut – där visar sig Stalin som ett den moderna konstens geni. Som konstnär är Stalin av samma rang som Duchamp och kan gälla som medgrundare till readymadeförfarandet. Monumentet, museet med Lenins mumie, såsom konstverk är och förblir hans egentliga konstnärliga arbete. Lenin – det är hans arbete och i det, i själva gesten, visar han sig stå på jämn fot med Duchamp.”
Men inte ens att den store Groys säger det hjälper. Stalin har en lång väg till konstens museer och biennaler. Men man kan ändå se ett alternativt svar på Kristers fråga. Stalins verk blir enligt Groys ett konstverk när Lenin mumifieras. Men det torde vara en hopplös position för Groys. Stalin utnämns till konstnär av Groys och blir först då, i varje fall, en tänkbar konstnärskandidat.

