Ayse Erkmen: bangbangbang, Istanbulbiennalen
Erkmens boj som med jämna mellanrum sätts i rörelse och studsar mot husväggen är nog en god bild av konsten och de politiska realiteterna. Konsten kan möjligen uppnå en symbolisk verkan förutsatt att någon utanför konstvärlden visar intresse. Den stora entusiasmen kring samtidskonsten som en, om inte direkt avgörande så åtminstone upphöjd väg till förändringar skall, trots att det svalnat betänkligt, inte räknas bort. Den pågående Istanbulbiennalen är starkt politiskt orienterad och riktar sig inte minst mot censuren i Turkiet. De turkiska myndigheterna har emellertid lärt sig hantera sin biennal (som onekligen har ett betydande symbolvärde, Istanbulbiennalen är en aktad begivenhet i konstvärlden) och vet att släppa fålarna en smula lösa. Det gör liksom varken från eller till. Men läser man The Guardians recension tycks det snarast handla om ett politiskt uppvaknande:
”For the time being, the days of ‘art for art’s sake’ are over in Turkey. A police crackdown on a fresh protest in Taksim Square threatened to overshadow the opening of the Istanbul Biennial, the country’s most important contemporary art event, last week. Unaccustomed to street combat, the international art crowd found themselves inelegantly dodging clouds of tear gas as they milled from parties to private views.”
Den enkla förklaringen är att texten inte är någon recension. Skribenten tillhör inte konstvärlden. Den tyska tidskriften Art skriver på annat sätt och där påpekas var skon sedan en längre tid har börjat klämma. Curatorns politiska budskap blir den form till vilken konstverken skall anpassa sig. En del konstnärer behöver dock inte utsättas för detta emedan de skapar verk i temats anda.
Erkmens bidrag kan ses som ett bra exempel på biennalkonst med snabb och aktuell konstkonsumtion. Biennallokaliteten är rivningshotad och då förstår man fyndigheten som är träffsäker. Men lika kortvarig som biennalen.
Konsten kan inte mycket annat än att vara till för sin egen skull. Men det går utmärkt att forma den som om den var något annat. Det ger då intryck av att vara något angeläget.
Jag tycker att frågan om konstens eventuella förmåga att betyda något utanför konstvärlden är mycket intressant. Lyssnade på den amerikanske konstnären Jason Roberts under konferensen Think Space i onsdags, och insåg att han gör ungefär samma sak som Lars Vilks, fast tvärtom:
Det är intressant att jämföra med den typ av allkonst Lars Vilks ägnar sig åt, som går ut på att katalysera konflikter genom att presentera något ovälkommet, och därigenom belysa och väcka frågeställningar kring problem och motsättningar i samhället. Här handlar det om att istället katalysera samarbeten, genom att presentera något välkommet, och därigenom belysa och väcka frågeställningar kring lösningar och gemensamma intressen i samhället. Vilket är ungefär samma sak, fast precis tvärtom.
Hela artikeln finns på http://artikulera.blogspot.se/ och detta inlägg är förstås ett smått patetiskt försök att locka läsare till denna blygsamma konstblogg.
Det var roliga läsningar, David och Anders. Själv kan jag aldrig komma till riktig klarhet om vad som är intressantast, konstnären eller egot Lars Vilks. Kanske är det ett och samma.
David Ottvall,
Fin blogg, inget att vara blygsam över.
Länkar till din intressanta syn på Lars konst;
http://artikulera.blogspot.se/2013/09/lars-vilks-mot-varlden.html
En viss person kom fram till sin väns dörr och knackade på.
”Vem där?”
”Det är jag.”
Vännen svarade: ”Försvinn. Jag vill inte ha rått kött på mitt bord.”
Personen ifråga reste omkring under ett års tid.
Bara skilsmässans eld kan ändra hyckleri och ego. Personen återkom välstekt; Vankade fram och tillbaka framför vännens dörr och knackade till slut stilla på.
”Vem är det?”
”Du.”
”Välkommen in, mig själv,
här finns det inte plats för två.
Den dubbelvikta tråden går inte igenom nålsögat;
Det gör bara den spetsiga, finslipade trådsändan –
Inte ett fett egomonster med baggage.”
(På helgerna har vi poesikvällar i seansgrottan; Här tolkar jag Mewlana Jalaluddin Rumi, den mystiska 1200-tals afghanen.)
Gurun Gudrun,
Möjligtvis vet den som inte själv är välstekt, vad det innebär?
Och egomonster med bagage, är vi nog allihopa allihopa allihopa… (blink?…)
Den stackars Suffisten kunde ju aldrig drömma om att det skulle uppfinnas en nålpåträdare där den dubbelvikta tråden med lätthet tar sig igenom den trånga passagen.
När man som CeDe är pigg på att tillrättavisa andra för deras stavfel måste man förstås själv föregå med gott exempel. Sufist, eller sufier, stavas med ett f, inte två. Dessutom är det lika lite som stropp eller dumbom ett egennamn och skrivs därför inte med stor begynnelsebokstav.
Nja, jag gav honom bara ett smeknamn.
Patetiskt.