1734: Avslutandets konst

Postat den 2013 1 oktober av Lars Vilks

”Allt jag begärde var att bli fri”. Så inleds Fredrik Sjöbergs bok Ge upp i dag – i morgon kan det vara för sent. Författaren menar sig ha uppnått detta mål. Ärelystnaden är också mättad, priser och uppskattningar har regnat över författaren under många år. Den fråga han ställer till sig själv i boken är hur han eventuellt skall kunna avsluta sitt verk. Och, som det nu är med konsten, tänker han också på eftermälet. Hans funderingar rör sig genom två konstnärer. Olof Ågren (1874-1962) hade betydande framgångar som målare. 1933 nådde han sin höjdpunkt men några år senare lämnade han konsten, gifte sig och blev en totalt misslyckad bonde i Småland. I det digra verket Svensk konstkrönika under 100 år (1843-1943) finns han med såväl bilder som goda recensionscitat. Men större delen av konstkrönikans konstnärer är skäligen glömda och så blev det också för Ågren. Nå inte helt, i år såldes hans ”Mosebacke torg” (1928) för 89.250 kr. Med den historia som Ågrens liv utgör kommer han säkert att väcka ett fortsatt intresse. Men troligen kommer han att fortsätta som sekundär gestalt i den svenska konsthistorien. Konstnärer som slutar med konst brukar vara eftersökta men, som det nu är i konstvärlden, man skall sluta på rätt sätt. Hans misslyckade bondliv är inte ens heroiskt, bara tragiskt: Det gör ont när knoppar vissna.

Lotte Laserstein (1898-1993) gjorde karriär som målare i Berlin och lyckades nästan nå ett genombrott. Men kriget och dess förspel (hon var judinna) kom emellan och hon hamnade så småningom i det alltför fjärran Kalmar. Där sjönk hon in i glömskan och som konstnär lyckades hon aldrig nå upp till sin bästa period kring 1930. Dock blev hon upptäckt vid 87 års ålder och hennes mest kända målning Abend über Potsdam hamnade på Neue Nationalgalerie i Berlin.

Så är alltså huvuddragen i berättelserna om två konstnärer, den ene gav upp och den andre fortsatte utan att åstadkomma något mer. Nå, eftermälet för båda är inte oävet, Ågrens unika konstnärsliv och Lasersteins oväntade upprättelse. Vad kan Sjöberg (och andra med konstnärliga ambitioner) lära sig av detta? Motståndet mot att sluta finns inneboende i konstbegreppet. Det till synes möjliga mästerverket låter sig aldrig tillverkas, men det tycks ofta vara inom räckhåll. Samtidigt torde det vara uppenbart för de flesta konstnärer att kunna inse när de har gjort sitt bästa. Några enstaka hungriga själar kan fortsätta in i det sista utan att ha tappat tråden. Men sådant är sällsynt.

Författare Sjöberg lär skriva nya berättelser och han lär inte heller göra sina läsare och kritiker besvikna. För hans böcker är läsvärda och alldeles särskilt den här.

Fredrik Sjöbergs bok med Lotte Lasersteins ovannämnda målning som omslag

 

Publicerat i Böcker | 17 kommentarer

1733: I dagarna tre

Postat den 2013 29 september av Lars Vilks

Efter att ha varit stadd i farande under dagarna tre kan jag återgå till lite bloggskrivande. Ja, naturligtvis inte bara det, mitt arbetsprogram skall ju också genomföras; plankor skola spikas och målningar skola målas.

 

Sålunda var det i torsdags debatt om kvinnor och frihet, ännu en upplaga av den danska serien arrangerad av Lars Vilks-kommittén. Den fjärde i raden, först handlade det om rondellhunden, sedan och konst och politik, därefter om konst och tabu. Därmed var vi alltså framme vid kvinnorna. Fortsättning följer nästa år men ämnesvalet kommer sannolikt inte att breddas till ”Vilks och finanskrisen”. Debatten var alltför skiftande för att enkelt kunna sammanfattas varför jag nöjer mig med att erbjuda en intervju med mig på Radio 24.

Från debatten i Köpenhamn: Helle Merete Brix, Iben Foss, Asger Aamund och Kristina Stoltz

 

Fredagen ägnade jag åt att besöka Bokmässan i Göteborg. Jag fick tillfälle att träffa min förläggare David Stansvik på Nya Doxa, numera även en mycket aktiv utövare av sporten precisionsorientering, en verksamhet som tidigare gått mig förbi. Jag mötte också författaren Fredrik Sjöberg vars nyutkomna bok Ge upp i dag – i morgon kan det vara för sent, jag varmt rekommenderar. Den handlar om två konstnärer som efter kortvariga framgångar försvann och nästan glömdes bort. Mer om detta kommer under veckan. En pratstund fick jag också med Johan Lundberg vars bok Ljusets fiender jag har nämnt tidigare. Då den heta debatten i dagens politiska landskap mycket handlar om identitetspolitik är Lundbergs bok ett bra exempel på hur en sådan gestaltar sig. Vänsterns mäktiga historia är idag mer eller mindre totalt raserad. Marx historiematerialism och vägen till proletärernas utopiska framtid tycks ohjälpligt blockerad. Lenin och Stalin kunde för inte så många år sedan fortfarande framhållas som förebilder men nu är det en besvärlig resa att höja sådana röster. Arbetaren är borta ur bilden. Var finner man då för möjligheter i ett av kapitalismen förtryckt klassamhälle? Självklart i det mångkulturella samhället där västvärlden som helhet får bilda den förtryckande överklassen sprängfylld med strukturell rasism. Osv. till varje pris. Emellertid kan man inte släppa sin historia och förhoppningen om revolutionen, Lundbergs bok ger många exempel på halsbrytande övningar på detta tema. En inblick kan man skaffa sig genom en recension i SvD.

 

Igår bar det så av till Kalmar Konstmuseum och gruppen Alte Schwedens utställning kring begreppen Revolution och Frihet. Min uppgift var att introducera utställningen och föra ett konstnärssamtal med Alte Schweden (Erik Liepa, Sebastian Mügge och Joakim Hansson). Och visst var det intressant att få ta del av tre konstnärer nyss utgångna från Konsthögskolan i Umeå. Den utställning de presenterade är dessutom ett gott exempel på hur samtidskonsten framtonar sig: Aktuella teman med socialkritisk touch, interaktivitet på flera plan, performance men också gestaltning och form. En utgångspunkt var Estlands sjungande revolution med den beledsagande frågan om en revolution kan genomföras med enbart sång. I mitt samtal med konstnärerna kunde de bekräfta vad som främst fyller dagens konstnärers tid: Att skriva projektansökningar.

Del av Alte Schwedens utställning i Kalmar Konstmuseum

 

Publicerat i Böcker, debatt, om utställningar m m | 9 kommentarer

1732: Som en uppenbarelse i dessa tider

Postat den 2013 24 september av Lars Vilks

Man kan konstatera att konstkritikern Nils Forsberg har fått en konstupplevelse (Expressen). På den nivån där han är aktiv är det idag närmast en raritet eftersom han bedyrar att det rör sig om en ”ren” konstupplevelse, så oförfalskad att den inte ens har sin upprinnelse i konstkontexten. Det bara händer, konstens mirakel har inträffat vid en tid då konstupplevelser är liktydiga med form strängt bunden till social och politisk kritik.

 

Forsberg vill slå vakt om sin unika upplevelse och försöker värja sig emot den institutionella konstteorin som han tydligen menar skulle kunna förringa hans åsyn av en mosaikmadonna i Hagia Sofia. Den institutionella konstteorin lämnar dock ingen nåd. Tvärtom, kan man säga, är Forsbergs upplevelse konstens traditionella samlingspunkt, den överväldigande konstestetiska upplevelsen. Något speciellt konstrum är inte nödvändigt, besitter man konsterfarenhet klarar man att upprätta kontexten utan någon större ansträngning. Forsberg lyckas ju redan i sin text visa att hans konsthistoriska kunskaper bildar bakgrunden. Alldenstund han gör denna tillämpning är det en enkel match för den institutionella konstteorin: Forsberg säger att det här är konst (då i sin allra renast form med påståendet att den går utöver konstvärlden och är ”riktig-riktig” konst) och då är det så. Att det är kvalitetskonst kan ses på två sätt. Dels subjektivt, det här gillar Forsberg, och dels att hans upplevelse utan vidare kan bekräftas av konstvärlden (mosaikerna i Hagia Sofia är väl inskrivna i konsthistorien).

 

Dock, om man ställer in den institutionella konstteorin i enlighet med den internationella samtidskonsten blir resultatet något annorlunda. Har denna upplevelse sin grund i någon försvarbar aktualitet kring kön, klass och etnicitet? Är det möjligen så att Forsberg är ett offer för kvalitetsnormer som den vite västvärldsmannen har upprättat under fullständig ignorans för andra kulturer? Forsberg riskerar att hamna i ett moraliskt dilemma eftersom han inte problematiserar sin upplevelse och visar att den hänger samman med angelägna frågor (dessa skall man ovillkorligen fokusisisera och framlyfta).

 

Han får dock min välsignelse, även dagens konst borde kunna ge dess brukare en smula frihet från det politiska rättänkandet. Och även Therese Bohman (Expressen) vill se en konst som kan frigöra sig från dess hårt styrda instrumentella gärning.

 

Konstens konceptuella revolution (i uppror mot den modernistiska diktaturen) ledde sålunda till en ny diktatur, den socialkritiska.

 

Publicerat i Konstkritik, konstteori | 1 kommentar