1383: Spelmatriser med Gud och konsten

Idag höll jag ett föredrag om det inte helt okända ämnet ”vad är konst?” Som de flesta av mina bloggläsare känner till håller jag mig till den institutionella konstteorin. Den ger en relativt enkel resa genom de svårmodiga besvärligheter som brukar känneteckna frågorna om vad som är konst.

 

Vad som slog mig är den intressanta likhet som finns mellan konstbegreppet och gudsbegreppet. I båda fallen kan man beskriva begreppens innehåll med hjälp av konstvärldens respektive ”gudsvärldens” aktiviteter. Vad som faktiskt kan iakttagas låter sig beskrivas och ordnas. Å ena sidan kan man tänka sig att det inte finns något annat än just det som anhängarna har för sig: Betraktarna/aktörerna skapar konstens respektive guden. Å den andra sidan dyker den vägande frågan upp: Finns det något mer? När det handlar om anhängarna till gud är det ett absolut måste att gud faktiskt existerar på ett eller annat sätt. I konstvärlden kan man reda sig utan någon extern bekräftelse. Emellertid är konstvärlden ytterst benägen att omhulda tanken på konstens vidare existens utanför den sociala konstruktionen. Detta ger sig t ex till uttryck i uppfattningen om konstens ”spontana” ursprung och omfattning (överallt i alla tider har människan skapat konstuttryck) eller i det envetna upprepandet av konstens makt och betydelse (konst kan /minsann/). Liksom i religionen söker konstvärlden efter bekräftelse genom uppenbarelser, epifanier eller mera vardagligt ”konstupplevelser”. Konstupplevelser är svåra att beskriva liksom hur och varför de uppstår, dessutom äger de oftare rum inför vissa verk än de flesta andra. I samtidskonsten är eventuella konstupplevelser nästan alltid knutna till ett socialt och politiskt innehåll men genom att detta innehåll presenteras på ett ”särskilt” (ofta krångligt och mer eller mindre oklart) kan konsten fortsatt ståta med att vara något utöver en ren instrumentalism.

 

Konstupplevelsen har dock samma begränsning som t ex ishockeyupplevelse. Den senare uppstår i ishockeyvärlden men aldrig (eller åtminstone sällan) i fotbollsvärlden. Genom att det handlar om avgränsade verksamheter får de som ingår i dessa världar sina specifika upplevelser. Och antalet av sådana världar är obegränsat från t ex frimärksupplevelser till fågelskådarupplevelser. Representanter för konstvärlden skulle förmodligen hävda att konstupplevelsen befinner sig på ett högre, andligt plan och är långt mer komplex men gentemot detta kan man säga att just det är det typiska för konsten.

 

Varje gång konstaktörerna har försökt avskaffa det religiösa draget i konsten har man ändå hamnat i mystiken. Som Sol Lewitt, exempelvis, påstod om konceptkonstnärer, de är mystiker och inte rationella. Men sådana inslag medför inte att konsten har något utanför sig själv. Upplevelser av högre valörer kräver inga externa faktorer. Religioner skulle inte heller behöva sådana. Gud och alla hans profeter och vittnen skulle kunna ses som ett spel med symboler och metaforer för människan andliga behov, spelmatriser för att fördjupa sitt förhållande till existensen.

 

Att såväl konsten som religionen har svårt att acceptera en dylik ordning beror förmodligen på en önskan om att livet borde innehålla något mer än ekot av våra egna strävanden. För det är svårt för människan att vara ensam i universum.

 

Det här inlägget postades i konstteori. Bokmärk permalänken.

35 svar på 1383: Spelmatriser med Gud och konsten

  1. Molly skriver:

    Kan man säga att gud existerar i en människas tro? I så fall existerar gud för en troende. Den som inte tror, för honom existerar heller ingen gud. Det är det inte handlingen, symbolerna eller spelmatriserna som ger människan upplevelsen att inte vara ensam i världen. Det är tron och tron är ingen viljeakt, ingen prestation, ingen logisk kedja som ger det ultimata svaret. Det är en gåva som man inte kan beställa som en pizza. Den ges till vissa människor. Urvalet verkar slumpmässigt. Den konstupplevelse som andra har är svår att förstå för mig, men gissar att den liknar den eufori jag själv upplever i musiken. Kan man säga att konst inte existerar om man inte förmår uppleva den? Som att gud inte finns om man inte tror, eller som den överjordiska lycka man upplever i musik inte kan förstås av en döv?

  2. Lars Vilks skriver:

    Molly,

    I spelet är viljeakterna tämligen svaga. Det är annat som styr. Ta t ex när några motvilliga dras in i ett krocketspel. I regel blir det snart allvar av och engagemanget löser känslorna band – och man tror på krocketspelet.

  3. Lars Vilks skriver:

    Molly,

    Angående om konst inte existerar om man inte förmår att uppleva den. Det är som att säga att fotboll inte existerar om man inte förmår att uppleva den.

  4. Kenneth Karlsson skriver:

    Molly,

    Urvalet är knappast slumpmässigt. Det är betydligt troligare att ett barn som växer upp på Östermalm kommer att bevista ett flertal konstutställningar och kommer att ha åsikter om konst och kommer att såväl känna som verbalisera sina känslor, än för ett barn som växer upp i Dorotea. På samma sätt med religion. Knappast en slump att 99% av de som växer upp i Mekka kommer att tro på en gud, medan kanske mer än 80% som växer upp i Dorotea inte kommer att tro på en gud.

  5. Yngve skriver:

    Hej Lars.
    Jag tänkte på din ofta upprepade devis, att allvar är den enfaldiges sköld, innebär den att man bör tolka din lika frekvent framförda variant av institutionsteorin som ett skämt?

  6. Gurun Gudrun skriver:

    Enligt Vilks, den sportiga skafferiföreståndaren: “Representanter för konst (Guds)världen skulle förmodligen hävda att konst (Guds)upplevelsen befinner sig på ett högre, andligt plan och är långt mer komplex men gentemot detta kan man säga att just det är det typiska för konsten (Gud).”

    I denna eviga tennismatch (på den bortglömda grusplanen vid köksingången), kan man bara möta det malande baslinjespelet:

    – Gentemot detta (Vilks övertygelse) kan man säga att just det är det typiska för Vilks.

  7. mohammad skriver:

    Tron ligger bortom både existens och mänskligt subjekt.

    Vilks tycks dock inte förstå detta och går därför fel.

    Synd på ett annars välskrivet inlägg…

  8. Molly skriver:

    Lars Vilks,
    Är det analogt med att gud inte existerar om man inte kan uppleva “honom”?
    Jag har sett bilder av fotboll i tidningen så jag tvivlar inte på fotbollens existens. Jag har varit på vernissage och sett “konst”, så jag tvivlar inte på det heller. Men hur ska en troende kunna verifiera gud utan att hänvisa till sin tro? Och då är vi tillbaka till att gud aldrig kan verifieras utom genom tron.

  9. CeDe skriver:

    Molly: gud aldrig kan verifieras utom genom tron.

    Tro kan aldrig vara en verifiering.

    Verifiera: Bestyrka bekräfta säkerställa.

  10. CeDe skriver:

    mohammad: Tron ligger bortom både existens och mänskligt subjekt.

    Ja, det är så man vill få till det för att slippa bevisbördan, även om troende muslimer vidhåller att de mest halsbrytande påståendena är “vetenskapligt” bevisade.

  11. CeDe skriver:

    Sen ett litet tillägg till Vilks påstådda likheter mellan tolkningar av konsten och gudsbegreppet.

    Tolkning av konsten är fritt fram att privatisera medan tydningar av vissa gamla urkunderna bör göras med största möjliga försiktighet och enhetlighet.

  12. CeDe skriver:

    Det mest beklagansvärde är att det saknas trosskydd.

    I islam är tron på den egna tron så svag att människor måste tvingas in i religionen för att man överhuvudtaget ska få några anhängare.

  13. CeDe skriver:

    CeDe: Det mest beklagansvärde är att det saknas trosskydd.

    Den var till dig, KK!

  14. Cecilia skriver:

    mohammad:
    Tron ligger bortom både existens och mänskligt subjekt.

    Vilks tycks dock inte förstå detta och går därför fel.

    Synd på ett annars välskrivet inlägg…

    Det beror kanske också lite på hur man läser; dvs det egna bagaget?
    Själv tycker jag att ju längre tiden går, desto större och därmed lättare, bli det. “Bagaget”.

  15. Cecilia skriver:

    mohammad,

    Borde jag ha skrivit lättsammare istället kanske?
    Ålden börjar göra mig virrig; jag börjar få svårt att se klart mellan t ex 1 och 1.

  16. Per Grunditz skriver:

    Jag är lite förvånad att detta slog dig nu? Jag tycker detta är en tämligen banal jämförelse, men å andra sidan ÄR konsten i sin helhet, väl förenklad så som du här framställer den, en smula banal. Min teori är att konsten inte bara uppfyller andlighetsbehovet utan också identitetsbehovet i likhet med religion. Konsten är väl precis som religionerna och ideologierna underställd ganska enkla basala drifter hos oss.

  17. GG skriver:

    Tro är förvissningen om det man hoppas, en övertygelse om något man inte sett.
    Man kan tro att det finns ett spaghetti monster ut i rymden, men man behöver en tillit till att den person som kör bilen bakom en på motorvägen, har bromsar som fungerar.
    Att bara tro förändrar inte våra liv, men när vi lever våra liv i enlighet med vår övertygelse, då blir tro någonting levande.

    De gamla trossystemens doktriner behöver rensas från all gammal bråte av personliga uppfattningar och sociala konventioner som i dag har förlorat all relevans. Det räcker att hålla sig till vad som har betydelse för, och påverkar vårt liv här och nu.

    När en vetenskapsman gör en observation som väcker förundran börjar han ställa sig frågor, och gör därefter en kvalificerad gissning (hypotes) kring det han observerat. Men om han inte besitter en förhoppning om, och en övertygelse, att det finns en rimlig chans att upptäcke något nytt som man inte tidigare sett ( = TRO ), skulle han knappast lägga någon energi och tid på att utföra de experiment som krävs för att bevisa hypotesen.

    På samma sätt är det med “religiösa” hypoteser. För att ha något värde behöver de testas i verkliga livet. Om det visar sig fungera, införlivas det mer vår kunskap. Fungerar de inte förpassar vi dem till soptippen. Vetenskapliga resultat publiceras i vetenskapliga tidskrifter. Testad livskunskap publicerar vi genom att skapa litteratur, konst, musik eller genom att engagera oss i aktiviteter med andra människor.

  18. Lars Vilks skriver:

    Så är det. Det enda den utomstående inte behöver betvivla är religionens existens, andarna i flaskorna tillhör trosmomentet. Med konsten är det annorlunda eftersom den kan fungera sekulärt.

  19. Lars Vilks skriver:

    Allvaret som sköld är den stenhårda övertygelsen. Att avstå från sådant allvar betyder inte att man skämtar.

  20. Lars Vilks skriver:

    Man får nog säga att praktiskt taget alla verksamheter uppfyller enkla basala behov. Din “teori” kan väl tämligen enkelt bekräftas som självklar. Anser konstvärlden att konsten uppfyller deras andliga behov? Jodå, därav det ständiga tjatandet om konsten och de existentiella frågorna. Och identiteten? Visst, konstvärldsagenterna har sin identitet i konstvärlden där alla problem kan fördjupas och där konsten är det alternativ som skall kunna rädda världen. Om de andra förstod…

  21. Rolle skriver:

    Tron ligger bortom både existens och mänskligt subjekt.

    Betyder en sådan utsaga något?

  22. Lars Vilks skriver:

    Tja, det är onekligen ett djärvt påstående eftersom motsatsen förefaller vara rimligare.

  23. mohammad skriver:

    Givetvis är de som saknar tron också de som “vet”…

  24. Krister skriver:

    Alla är vi troende. Ingen vetande.

  25. Gurun Gudrun skriver:

    Jag kan inte tro – på Vilks;
    En typisk Vilksupplevelse framkallar ständigt endast:
    bilden av en kaffekopp med sump av malört – som jag vill diska; en enslig fyr av drivved – som jag vill ge ljus.
    – Egna fåfänga handlingar som är otillräckliga och bara tynger, även om utan allvar.

    Jag räddas av molnskuggans mysterium;
    följa och lyftas –
    glad
    – en bit bort
    där

  26. Cecilia skriver:

    GG:
    Tro är förvissningen om det man hoppas, en övertygelse om något man inte sett.
    Man kan tro att det finns ett spaghetti monster ut i rymden, men man behöver en tillit till att den person som kör bilen bakom en på motorvägen, har bromsar som fungerar.
    Att bara tro förändrar inte våra liv, men när vi lever våra liv i enlighet med vår övertygelse, då blir tro någonting levande.

    De gamla trossystemens doktriner behöver rensas från all gammal bråte av personliga uppfattningar och sociala konventioner som i dag har förlorat all relevans. Det räcker att hålla sig till vad som har betydelse för, och påverkar vårt liv här och nu.

    När en vetenskapsman gör en observation som väcker förundran börjar han ställa sig frågor, och gör därefter en kvalificerad gissning (hypotes) kring det han observerat. Men om han inte besitter en förhoppning om, och en övertygelse, att det finns en rimlig chans att upptäcke något nytt som man inte tidigare sett ( = TRO ), skulle han knappast lägga någon energi och tid på att utföra de experiment som krävs för att bevisa hypotesen.

    På samma sätt är det med ”religiösa” hypoteser. För att ha något värde behöver de testas i verkliga livet. Om det visar sig fungera, införlivas det mer vår kunskap. Fungerar de inte förpassar vi dem till soptippen. Vetenskapliga resultat publiceras i vetenskapliga tidskrifter. Testad livskunskap publicerar vi genom att skapa litteratur, konst, musik eller genom att engagera oss i aktiviteter med andra människor.

    “Tro är förvissningen om det man hoppas, en övertygelse om något man inte sett.”

    En sekulariserad tro inom denna tro, börjar kanske närma sig. Då spagettimonster och himmelska jungfrur samsas?

    “De gamla trossystemens doktriner behöver rensas från all gammal bråte av personliga uppfattningar och sociala konventioner som i dag har förlorat all relevans.”

    Problemet är väl vem om ska vara domare? I fotboll är lättare..

  27. Lars Vilks skriver:

    Och det är alldeles riktigt, Vilks skapar inte troende utan väcker frågor och rassel så att var och en får tänka själv. Du minns kanske Lennons låttext om vad han inte trodde på.

  28. Cecilia skriver:

    Gurun Gudrun:
    Jag kan inte tro – på Vilks;
    En typisk Vilksupplevelse framkallar ständigt endast:
    bilden av en kaffekopp med sump av malört – som jag vill diska; en enslig fyr av drivved – som jag vill ge ljus.
    – Egna fåfänga handlingar som är otillräckliga och bara tynger, även om utan allvar.

    Jag räddas av molnskuggans mysterium;
    följa och lyftas –
    glad
    – en bit bort
    där

    Tag dig i akt för molnskuggan; förledande…”snabbhet”. (…glad)
    Men att diska en kopp är väl rätt lätt egentligen – det är nog mer mantragörandet av detsamma, som gör det till en tro? Ja, inte vet jag… Men det verkar saknas lite “retro” över det hela ändå?

    Själv undrar jag vad jag ska göra av mitt helt underbara ärvda bibliotek. Funderade igår igen på detta igen – och kunde inte komma på någon som skulle uppskatta/ha/läsa. Ett tecken i den korta molntiden kanske?

  29. Cecilia skriver:

    Krister:
    Alla är vi troende. Ingen vetande.

    Men tillvaron tuffar ändå på. Åtminstone ett tag till.
    Om vi reder ut våra olika varianter av tro, så överlever vi nog.
    Även om det ser illa ut på alla olika håll och kanter just nu.

    Kanske vi bara har alltför stora huvuden? Och tror att vi inte bara betvingat naturen, utan också tanken? Time will show…

  30. Cecilia skriver:

    Lars Vilks:
    …Vilks skapar inte troende utan väcker frågor och rassel…

    Reagerade/funderade med en gång på ordvalet. Har du hjälpare eller bara ändrat bloggfokus tll nytt stadie?

  31. GG skriver:

    Cecilia:

    ”De gamla trossystemens doktriner behöver rensas från all gammal bråte av personliga uppfattningar och sociala konventioner som i dag har förlorat all relevans.”

    Problemet är väl vem om ska vara domare? I fotboll är lättare..

    Utbildning, kunskap, ökad medvetenhet och självkännedom.

  32. Cecilia skriver:

    GG,

    Såklart!
    Men hur blir det då med det att missa saker på vägen? Är det inte vad vi pratar om? Om lyxen av att inte vara övertygad?

  33. Krister skriver:

    Lars Vilks: Vilks skapar inte troende utan väcker frågor och rassel så att var och en får tänka själv

    Vilka andra samtida konstprojekt väcker tankar i lika omfattning och är lika uthålliga?
    Anna Odells ‘Okänd kvinna’, som nämns som en blivande klassiker, har inte haft tillnärmelsevis lika stor påverkan som den lilla spretiga rondellvovven.

  34. CeDe skriver:

    Sådan herre sådan hund, Krister. Håller med dig!

  35. Cecilia skriver:

    CeDe:
    Sådan herre sådan hund, Krister. Håller med dig!

    Åsså får man då kanske skriva – Ja’ med, och du med”
    Visst är det lite kul ändå?
    Förresten CeDe – vad tycker du om Odell? Och om tiden gång? Och om humorvärdet i dialogen?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.