Vilks.net

”Jag är vägen, sanningen och livet”, drämde han till med, den vite mannen som inte förmådde att fatta framtidens mångfald och relativiseringar. Sveriges nya ärkebiskop Ante Jackelén är modern i tidens vindriktningar och framlägger för sina undersåtar att vad Vite Krist skulle ha sagt istället borde lyda: ”Jag är en av vägarna, en av sanningarna och ett av liven.” Det kan man hålla med om, men lite mer problematiskt är det för den religiöse. Ur en sådan synpunkt brukar det inte vara särskilt bra om man utan vidare kan byta religion. Det vore dessutom intressant att få veta vilka religioner som Jackelén anser kandidera som fullvärdiga. För jag har svårt att tro att det går med vilken New Age-soppa som helst. Även om man anar att Jackelén har en liten agenda är tanken inte ny. För många år sedan deltog jag i en debatt om existentiella frågor där prästen Ingemar Simonsson (1931-2005) deltog. Hans åsikt var att det fanns andra vägar, han hade mött andra övertygelser som han respekterade. Församlingen var inte entusiastisk utan höll ivrigt på Jesus.

Jackelén är inte heller såld för jungfrufödseln. Avgående ärkebiskopen Wejryd har uttalat det något suddiga ”nog tror att Jesus kom till utan att en man var inblandad”, men Jackelén går ett steg längre. Det moderniseras alltså med nya friska tolkningar. Vad som tidigare var en svår synd ”it ain’t necessarily so”, är nu en utvecklingstanke. Jag menar att det i och för sig är riktigt, men det har förstås konsekvenser för den troende. Att tro så där i allmänhet på någon abstrakt princip som styr universum. Kan man ens vara säker på att denna abstrakta princip överhuvudtaget är särskilt intresserad av människokrypen? Eller är det nog med att gå tillbaks till Aristoteles och ”Den Förste Röraren”? Och är det ens nödvändigt med någon som börjar? ”Det är väl bara att sätta igång”, som Ulf Thorén på sin tid sa när han undrade över televisionens programpresentatörer.

Den slutgiltiga frågan är vad det innebär att ta sin religion på allvar. Den tidigare pastorn Carl-Henric Jaktlund är bekymrad (Dagen). Möjligen kan man trösta sig med mitt valspråk no. 2 ”Allvar är den enfaldiges sköld” (efter Montesquieu). Detta valspråk kan numera assisteras med omskrivningen ”Allvar är den mångfaldiges sköld”.

Idag når rasisttemat nya litterära höjder när en av de mest expressiva har fått plats i DN med sina tangentslag. Henrik Arnstad är en man som obestridligen kan man få fram det mesta i ämnet genom styrkan av sin inbillningskraft. Han är författare, i någon mån historieintresserad, men framförallt politiskt upptänd. Han har länge sett det aningslösa Norge sjunka ned i fascismens och rasismens avgrund och i sin artikel om det förlorade Norge arbetar han upp sig till extatiska höjder. Vad månde bliva av Arnstad, skall han ta steget fullt ut och gå in i deckarbranschen?

Bland de otaliga texter som skrivs med vibrerande trend kvalar också Andreas Ekström i SDS in. Ekström prövar på att försvara Protestera på bal i kåseriets form. Men man märker snart att han varken är ute efter att roa eller inta en ironisk distans. Såsom det är brukligt i genren skall han lära medborgaren att tänka det enda rätta. T ex lär han oss om negerbollen: ”Genom att tillräckligt många människor har beslutat sig för att uttrycket är förlegat så har den samhälleliga normen ändrats.” Och det är tänkvärt alldeles särskilt om man applicerar tanken på den lilla rondellhunden öde: Inga profeter kan avbildas i offentliga och relevanta sammanhang. Detta skall man alltså förstå genom att ett tillräckligt antal människor har funnit att uttrycket är förlegat.

I sin iver att slå fast rättfärdigheten formulerar han t o m en intressant tes: ”Men att protestera är alltid rätt. Att välja ett offentligt sammanhang är alltid modigt.” Här förefaller det som om han uttalar ett intensivt stöd för rondellhunden.

För ett halvår sedan skrev Gunno Klingfors om Wagners Parsifal (SVT). Även han eldar upp sig ordentligt och ser Wagners konst som en rasistisk fara liksom att den, och här får han in en gammal slagdänga, hävdar att den högsta konsten endast kan skapas av ”vita kristna heterosexuella män.” Jag har dock lite svårt att tro att operaentusiasternas skulle drabbas av rasistiskt trauma ens efter fem timmar av Parsifal. Klingfors önskar en gedigen varudeklaration men jag skulle tro att det är bortkastad möda. Folket i övrigt är förmodligen helt ointresserade av Wagners operor och följer nog hellre Allsång på Skansen. Jag skulle t o m tro att merparten av samtidens uttalade antisemitister knappast känner till Wagner. Men man vet ju aldrig, eller som Woody Allen säger: ”Jag kan inte lyssna på så mycket Wagner. Jag får lust att invadera Polen.”

Praktiskt taget alla är överens om att Wagner var en obehaglig person och då inte bara för hans antisemitism. Men samtidigt är han det besvärliga exemplet på konstnären som alls inte är god men likafullt skapade verk som fortsätter att fängsla kultureliten.