”Hata konst” heter en debattbok skriven av redaktören Nicole Zepter. Boken recenseras och kommenteras i en understreckare (SvD) av Håkan Lindgren. Zepter är besviken på samtidskonsten: ”Utställningarna fyller inte åskådarna med begeistring, utan med ’en tyst, diskret skam.’ Ingen låtsas om det, förstås. Officiellt finns ingen dålig samtidskonst. Allt är bra.”
Så kan man tycka om man inte har lyckats få ett fastare grepp om samtidskonstens framtoning och innehåll. Men även de som har det brukar ha svårt för att säga något om vad som är kvalitet. Lindgren hakar på temat: ”När det blir debatt om konst brukar det låta ungefär så här: ’Konstnären har bara ställt en fråga.’ Alternativt: ’Konstnären har överskridit en gräns.’ Och fortsättningen: ’Den som ställer frågor och överskrider gränser har alltid rätt.’”
Så är det inte, bara om man håller sig inom de givna ramarna kan man räkna med en så frikostig behandling, ett konstprojekt måste ha relevans, dvs. ligga i linje med vad konstvärlden förväntar sig och godkänner. Man kan visserligen säga både det där med frågan och gränsen men samtidigt reservera sig, ”fel fråga”, ”fel gräns”.
Som exempel på sin uppfattning anför Lindgren Carl Michael von Hausswolffs uppmärksammade målning med aska från koncentrationsläger:
”Den sortens verk sägs provocera, men egentligen överskrider de ingenting alls.”
Helt uppenbart provocerade verket och överskred en gräns. Enklast kan man sammanfatta den med ”kan man estetisera detta?”, ”var går de moraliska gränsen för konst?”. För det blev en hel del rabalder om saken. Konstvärlden var inte alltför förtjust i Hausswolffs projekt, men det avvisades heller inte helt. Men tydligen är det så att Lindgren har problem med ”vad skall det här vara bra för?”, alltså tanken att konsten skall uppfylla en eller annan nyttig uppgift eller åtminstone skapa en eller annan form för njutning/uppskattning hos betraktaren. En sådan synpunkt är dock helt korrekt, konsten återfaller alltid på dessa faktorer och blir de uppfyllda (bekräftade av den rätta delen av konstvärlden) får de också nyttan och uppskattningen. Detta sker genom att verkets konsthistoriska kontext skapas och om det fungerar blir verket intressant att möta. I många fall blir det just ingenting och då försvinner det ur historien. Andra verk kan uppnå temporära framgångar för att sedan glömmas bort eller förminskas kraftigt. Och en del blir kvar i konsthistorien. Svårare än så är det inte.
Problemet med kvaliteten i konsten hänger samman med att konsten är överskridande. Genom att den ibland utövar denna grundfunktion (alltså vanligtvis inte och då kan den bedömas utifrån jämförelser med andra liknande verk) saknas uppenbara möjligheter att bestämma kvalitetskriterier. För en liten tid, ty om verket ömmar och pockar genom provokation och uppmärksamhet dröjer det inte länge förrän en flod av betydelse produktion har ringat in den och ett domslut är fattat. Vilket domslutet är kan man lätt läsa av genom att se hur konstvärlden har behandlat och bedömt saken.
