Min webmaster har också introducerat ett spamskydd för kommentarerna. När ni kommenterar får ni lösa en enkel matematisk uppgift som en robot inte skall kunna klara av.
Fruktan & Skräck skall väl så småningom bemästras. En av mina målningar från i år finns på Lauritz.com. Målningen fanns med på utställningen på Rönnquist & Rönnquist i somras. Det var den enda av målningen som inte visade någon rondellhund. Tanken är att de sneglande blickarna i bilden riktas mot en utanför bilden uppdykande rondellhund. Vi får vänta ytterligare en liten tid innan synlig rondellhund blir auktionsmöjlig.
Men det jag tänkt skriva några rader som utgår från Harald Lyths utställning på Sven-Harrys konsthall. Lyths utställning har fått goda recensioner och Nils Forsberg (Expressen) kan inte avhålla sig från att se efter den estetik som tycks ha flytt: ”I en tid när all konst ska hänvisa till något annat är det ytan jag vill åt, det radikala i att inte säga något utöver sig självt och sin egen skönhet.”
Nå, här är problemet med modernismens svårigheter att överskrida sina gränser. Samtidigt får man framhålla att den håller sig levande genom att emellanåt producera intressanta variationer på givna estetiska teman. Den ledande rollen innehas naturligtvis av den internationella samtidskonsten som för att kunna fortsätta överskridandet har övergivit formestetiken och förflyttat intresset till innehållet. Som Forsberg skriver; att konstens form får hänvisa till något annat än sig själv. Vi har nu hamnat i en situation då det blir ytterst radikalt att igen hävda något sådant som skönhet i sig själv.
Harald Lyth var professor på Konsthögskolan i Stockholm 1989-1994. Vi var under hans sista år kollegor och då pågick sista striden för det postmoderna genombrottet. Den tendensen representerades av mig och Maria Lind. Lyth var, liksom de övriga professorerna, inte särskilt förtjusta i det postmoderna. Han var dock inte påstridig utan förklarade sig som en av tidens dinosaurier och lämnade sin post trots att han hade rätt att sitta ännu en femårsperiod. Det var en riktig bedömning. Det postmoderna skedet var ännu i sitt vardande och under det följande decenniet skulle den gå in i sitt socialkritiska skede. Måleriet kom att få en undanskymd roll. Se t ex på listan (Artinfo) av de mest framträdande verken under perioden 2007-2012. Det är långt till den första målningen om man undantar Shepard Faireys målning av president Obama ”Hope”, som nog inte var men blev en ironisk historia.
Lyth har varit konsekvent modernist och liksom många andra inte utan framgång. Modernismen har en stor publik och dess historia är fortfarande konstens dominerande. Men den räknas som sekundär i elitistiska sammanhang. Situationen har dock spetsat till sig när samtidskonsten blivit standardiserad och institutionaliserad.
Om måleriets estetik skall få plats gäller fortfarande en indirekt och hänvisande berättelse. Ett bra exempel på en samtida uppåtgående målare är rumänen Victor Man.
Victor Man The Chandler 2013
Målningen ser ut som en modernistisk målning men det som förvandlar den är dess diskurs given både från kritikerhåll och från konstnärens som naturligtvis är medveten om vad som gäller. I varje fall kan man fundera på relationen mellan berättelsen/konceptet och det som presenteras. Om skillnaden blir markant kommer estetikens roll att bli starkare. Det är en möjlighet att komma ur ett dödläge.