”Hata konst” heter en debattbok skriven av redaktören Nicole Zepter. Boken recenseras och kommenteras i en understreckare (SvD) av Håkan Lindgren. Zepter är besviken på samtidskonsten: ”Utställningarna fyller inte åskådarna med begeistring, utan med ’en tyst, diskret skam.’ Ingen låtsas om det, förstås. Officiellt finns ingen dålig samtidskonst. Allt är bra.”
Så kan man tycka om man inte har lyckats få ett fastare grepp om samtidskonstens framtoning och innehåll. Men även de som har det brukar ha svårt för att säga något om vad som är kvalitet. Lindgren hakar på temat: ”När det blir debatt om konst brukar det låta ungefär så här: ’Konstnären har bara ställt en fråga.’ Alternativt: ’Konstnären har överskridit en gräns.’ Och fortsättningen: ’Den som ställer frågor och överskrider gränser har alltid rätt.’”
Så är det inte, bara om man håller sig inom de givna ramarna kan man räkna med en så frikostig behandling, ett konstprojekt måste ha relevans, dvs. ligga i linje med vad konstvärlden förväntar sig och godkänner. Man kan visserligen säga både det där med frågan och gränsen men samtidigt reservera sig, ”fel fråga”, ”fel gräns”.
Som exempel på sin uppfattning anför Lindgren Carl Michael von Hausswolffs uppmärksammade målning med aska från koncentrationsläger:
”Den sortens verk sägs provocera, men egentligen överskrider de ingenting alls.”
Helt uppenbart provocerade verket och överskred en gräns. Enklast kan man sammanfatta den med ”kan man estetisera detta?”, ”var går de moraliska gränsen för konst?”. För det blev en hel del rabalder om saken. Konstvärlden var inte alltför förtjust i Hausswolffs projekt, men det avvisades heller inte helt. Men tydligen är det så att Lindgren har problem med ”vad skall det här vara bra för?”, alltså tanken att konsten skall uppfylla en eller annan nyttig uppgift eller åtminstone skapa en eller annan form för njutning/uppskattning hos betraktaren. En sådan synpunkt är dock helt korrekt, konsten återfaller alltid på dessa faktorer och blir de uppfyllda (bekräftade av den rätta delen av konstvärlden) får de också nyttan och uppskattningen. Detta sker genom att verkets konsthistoriska kontext skapas och om det fungerar blir verket intressant att möta. I många fall blir det just ingenting och då försvinner det ur historien. Andra verk kan uppnå temporära framgångar för att sedan glömmas bort eller förminskas kraftigt. Och en del blir kvar i konsthistorien. Svårare än så är det inte.
Problemet med kvaliteten i konsten hänger samman med att konsten är överskridande. Genom att den ibland utövar denna grundfunktion (alltså vanligtvis inte och då kan den bedömas utifrån jämförelser med andra liknande verk) saknas uppenbara möjligheter att bestämma kvalitetskriterier. För en liten tid, ty om verket ömmar och pockar genom provokation och uppmärksamhet dröjer det inte länge förrän en flod av betydelse produktion har ringat in den och ett domslut är fattat. Vilket domslutet är kan man lätt läsa av genom att se hur konstvärlden har behandlat och bedömt saken.
Jag återkommer med en kommentar om det separatistiska i konst. För är det inte så att den mesta betydelsefulla konst startat i en separatistisk miljö. Sedd därifrån är ju kritikerns behov av tillfredsställelse minimal jämfört med bekräftelsen från konstnärens egna grupp. Blackmountain eller Food. The Factory eller Surrealismen. Alla utpräglade separatistiska initiativ. Bekräftelsen kommer inifrån och växer sig stark, för att sedan möjligtvis kanoniseras. Men inte allt för sällan förblir konsten viktig och angelägen endast för en liten grupp begränsad i tid och rum. Och det är stort nog.
Zepter/Lindgren ger bara uttryck för borgerlighetens diskreta charm.
Modernisterna hade en liten tid till förfogande att på egen hand pröva en del experiment utan att uppvaktas av institutionerna. Men tiden var ändå kort. De exempel du anför hade inte någon längre intern tid. Och inte önskade man det heller. Andy Warhol och Factory, t ex, inte var det någon isolerad verksamhet, det gick snabbt ut och blev tidens mode i konsten. Men ändå alls inte lika raskt som idag.
Lars Vilks,
Exemplen är kanske tillspetsade då de alla har kanoniserats (även om surrealismen är separatistisk i sin natur och gled in och ut beroende på hur stark tidens fascism må ha varit. Och Food mer har kanoniserats idag än på 70-talet.). Läs hellre sista delen.
”Bekräftelsen kommer inifrån och växer sig stark, för att sedan möjligtvis kanoniseras. Men inte allt för sällan förblir konsten viktig och angelägen endast för en liten grupp begränsad i tid och rum. Och det är stort nog.”
Jag fortsätter att hävda att du är besatt av pyramidal världsåskådning.
Den pyramidala världsordningen fanns redan i urhaven!
…..Och ännu har ingen ideologi lyckats ändra på den,
för evolutionen, så viktiga komponenten.
CeDe,
Aaha. Inte nog med att du hyser extrema åsikter. Du är socialdarwinist och Malthusian också.
Darwinism är väl bara islam som förnekar och att anpassa antal avkomma i förhållande till tillgänglig föda är väl ganska rimligt. Mina extrema åsikter får väl ses som relativa.
Lars Vilks,
Ja, tiden är mycket kort just nu.
Det ska bli spännande att se vart den beger sig.
Kanske den till slut imploderar, men det är nog tveksamt om ”vi” är så långt komna ännu… (glad)
Risken är väl mer att vi går lite baklänges igen? Trist.
CeDe,
Relativa var ordet, sa Bull. (blink)
CeDe,
Jo du. Kan rekommendera dig att ta reda på vad R Dawkins har att säga om det. Du verkar ha förvirrat lite olika Darwinismer du.
Vad Darwin egentligen ”sade”, lär nog de lärda tvista om i all oändlighet. Åtminstone ett bra tag.
För tolkning är ju dagens melodi.
Älskar dock detta av Sandemose:
Underligt nog är det ofta människor som är skapade till att sitta hemma hela livet som blir resenärerna. Människor råkar just ut för det de minst ägnar sig för. Det förefaller också som om de bästa äkta männen är sådana som man aldrig trott passa för äktenskapet. De mest beryktade bohemer ha först och främst önskat sig hem och barn. De största författarna är sådana som inte kan skriva och som har svårt för att forma meningar.
Detta har alltid ägt giltighet. Historien om Demostenes som inte kunde tala, men som blev förebilden för alla talare i ett par årtusenden, är den klassiska berättelsen om människans galenskap. Charles Darwin var sannerligen ingen sjöman, men i fem års tid seglade han runt med Beagle, halvt ihjälpinad av sjösjuka. Det är sådant som kallas det sanna hjältemodet. Tänk på hur de skall kännas att vara sjösjuk 1800 dygn i sträck, och samtidigt göra utkastet till ett verk som för alla tider reformerar människan uppfattning av sig själv? Sådan är livets heliga galenskap, och utan att direkt tänka på den sidan av saken, berättade Darwin själv en händelse som bekräftar det: På Galapagos-öarna hittade han en jätteödla som levde av fisk, men som inte för något pris vågade hoppa i sjön. Förr dog den. Först när den var halvdöd av svält (ty att dö av svält hade den inte lust till) hoppade den i vattnet och visade sig vara en ypperlig fiskare.
Det är en känd sak att Amundsen inte hade det minsta att göra vid Sydpolen och Piccard ännu mindre i stratosfären, och vad har människan i havet att göra? Vi dras mot ett mål som finns inom oss själva, och vi seglar i mörker utan ett enda vägledande ljus. Låt oss på måfå ta legender och faktiska händelser: —
— Vi måste alla dit vi inte vill, men det är också vår dröm att komma just dit. De största bedrifterna utföras som regel under oerhörda ansträngningar och umbärnaden. Det går inte upp för hjältarna att de med lekande lätthet kunnat utföra ändå större bedrifter på sitt egentliga område.
Det finns en liten grupp sjöfolk som är rädda för sjön, och en mycket stor grupp som hatar den. Många ibland dem gav sig ut av äventyrslust i sin tidiga ungdom. De ville se världen. Men sjömannens liv är delat mellan havet och tungt arbete. I vår tid är sjömannen transportarbetare i högre grad än tidigare. Det blir ett förvärvsarbete, något han lever av, och det håller honom fast, men det var en gång något annat han sökte, och innerst inne gör han det fortfarande. Det är därför han rör på sig. Han är ute på upptäcktsfärd efter det att han icke fann i sin barndoms nejder, och han finner det aldrig. Han söker något vars innersta kärna är frid; som en galning rusar han runt världen efter det. Men Guds rike är inom oss. Ända tills han blir en en ålderstigen man, innebär varje ny hamn en förhoppning: Skall jag finna det här?
Ofta vet han inte det själv. Människorna vet aldrig vad och vilka de är, endast nödtorftigt vad de en gång var.”
De som vill kan ju alltid byta ut ” Men Guds rike är inom oss” mot något mer personligt passande. Tror han tänker på frid/enkelhet. Och så är jag då tillbaks till Tomasellos ”Why we cooperate”. Om den genuina medfödda hjälpsamheten, som ”förstörs” av belöning – oavsett sort…
anon,
Det är du som tar upp Darwin. Du trycker upp en massa epitet i ansiktet på mig. Jag har inga problem med någonting. Mina uttalanden står jag för och refererar inte till någon annan. Lever ett normalt lugnt liv och ingen uppfattar mig som extrem.
Du får nog ta tag i dig själv och din aggressivitet och vänstertendenser att få alla att tycka som dig.
Önskar dig och alla andra här på bloggen en riktigt God Jul!
Här lite inspiration för konsten och konstälskarna:
https://www.vilks.net/2013/01/09/1609-som-ett-askregn/
Darwin eller Gud, det är frågan, eller både och. Men finns gott och ont. Och är hat då inte endast en upptäckt utanför allt. Varför skulle då detta vara föraktansfullt, bara för att det inte är ett med det man lever i? Klipp klipp klipp. Utanför eller innanför?
GOD JUL på er allihop.
Inlägget om att hata konst är lämpligare än Kärrtorp för vad jag vill säga, nämligen: efter att ha hört dig, Lars Vilks, i ett minnesprogram om Hans Linde blev jag väldigt nyfiken på din konstsyn, så efter att jag hade läst en bok av Linde (och blivit slagen i skallen med min brist på insikt), lånade jag din bok ”ART”, och redan dess första mening är underbar! Den lyder: ”Konstvärlden har aldrig fel.” Nu är jag nästan klar med boken, och jag som alltid uppgivet suckat på konstmuseerna när jag närmat mig vår tid i hallarna, jag är nu mycket mer på det klara med vad som händer där, och framför allt förstår jag äntligen vad mina lokalpolitiker här i Borås talade om i samband med att vår skulptur av världsrang, ”Walking to Borås” av världskonstnären Jim Dine invigdes. Kollade upp honom på Artnet i samband med att jag läste dina § om kvalitet. Mycket givande!
Det är en utmanande process att helt lämna tanken på att det skulle finnas en inneboende kvalitet i ett konstverk, lite som när Pizarro beordrade att båtarna skulle brännas, men samtidigt blir stora nya områden förståeliga genom den institutionella konstteorin. Lite sorgligt också, förstås, för ett verk som Nimis, som jag bara sett på bild, tror jag definitivt har en — vad jag nu ska kalla det — emotionell verkan på sin åskådare, dvs. ett egenvärde förutom att vara omnämnt i ett visst antal tidskrifter etc. Ska man tänka sig att den institutionella konstteorin helt enkelt avfärdar alla emotionella reaktioner hos en åskådare som privatpsykologi utan egentlig koppling till ett verk? Ett verk kan ju skapa en sådan reaktion även utan att man är insatt, t.ex. när man möter ett gammalt verk (som man uppfattar som konst), eller när barn betraktar konst.
En annan sak jag undrat över under läsningen är hur det ändå kommer sig att både du och Ulf Linde håller Duchamps så högt. Linde tog sig ju till och med för att imitera Duchamps, och gjorde det så bra att Duchamps kom och signerade, något som påminner om din historia i §12 om Meergerens Vermeer-förfalskningar, förutom att Vermeer inte kunde komma och signera. Närmar ni båda er Duchamps på sätt som den andre underkänner, trots att slutsatsen (relevansen hos verken) blir densamma?
Det var ett par frågor från en fullständig (men nyfiken) amatör.
Den institutionella konstteorin ”avfärdar” inte emotionella reaktioner. Teorins syfte är att beskriva vad som är konst och god konst. ”Emotionella reaktioner” kan betraktas som argument om varför något är bra konst t ex – förutsatt att konstvärlden är någorlunda enig i en sådan uppfattning. Men ”emotionella reaktioner” är inte nödvändiga för att något skall vara konst, det går också bra med t ex ”intellektuella reaktioner”.
Duchamp kommer man inte ifrån. Han är en portalgestalt i konstens historia vilket är en självklarhet. Linde ser Duchamp mer som mystiker än som den intellektuella skaparen av readymades. Det senare är den vedertagna uppfattningen om Duchamps betydelse.
Lars Vilks,
Tack för svar! Jag har läst ut ART och är tacksam för alla nya perspektiv på konst! Borås kommun gav förresten ut en bok om turerna kring Jim Dines Pinocchio, där man gjorde sig mycket lustig över namngivna motståndare bland medborgarna. Intressant nog blir ju ”Walking to Borås” ett bättre konstverk just genom det folkliga motståndet, så egentligen borde väl kommunen varit tacksam för den ökade uppmärksamheten!