Vilks.net

Marianne Lindberg De Geer menar att Kärrtorp är så enkelt som att hysa åsikten att ”alla människor är lika värda”. Emellertid är den uppfattningen svårbemästrad. För några dagar sedan skrev Patrik Lundberg (Aftonbladet) just om detta. Han är bekant med att det finns invändningar. Sådana finns i många sammanhang. Religioner brukar inte relativisera sig själv utan menar i regel att just de är Guds utvalda, kommunismen brukar också se ett högre människovärde i sin ideologi än hos sina motståndare. Och frågan är förstås vad det lika värdet består i när det handlar om brottslingar och mördare. Lundberg är dock mest irriterad över att uttalandet i allmänhet uppfattas som en klyscha. Han menar dock att det finns ett budskap som man skall försöka erövra.

Om det hade varit så att Kärrtorpsdemonstrationen utgick ifrån alla människors lika värde hamnar man i situationen att Kärrtorpsnazisterna också bär på detta värde. Eftersom dessa har fått ett kompakt hat emot sig borde det ha funnits några plakat som påminde om att man skulle behandla dem värdigt, med tanke på deras människovärde. Men det förefaller liksom inte rimligt.

Det är svårt att komma fram till vad detta grundläggande värde skulle vara för någonting och vilka konsekvenser det skulle ha. Man skulle kanske tänka sig att det hänger samman med rasism, alltså att en människa inte skall dömas utifrån utseende, kön och läggning. Men bara man tänker på ”vit, heterosexuell man” förstår man att det inte fungerar utan det ena undantaget efter det andra. Lägger man till ”kulturell bakgrund” för att inte tala om ”ideologi” blir det ännu värre.

Möjligen kan det vara en tanke på en människas lägsta värde, att behandla alla, även de allra grövsta brottslingar på ett sådant sätt som samhället (främst det västerländska upplysningssamhället, åtminstone ideellt sett) finner försvarbart. Som t ex att ingen skall dömas utan rättegång, att inte straffa och avrätta med poängterat fysiskt våld.

Men det är nog och förblir en klyscha. I praktiken är människor inte alls lika mycket värda. Det hjälper inte att man går ut och demonstrerar för dem som man menar tillhör utsatta och svaga grupper. Gesten är naturligtvis vacker, att manifestera en önskan om likställdhet som aldrig har funnits och som förmodligen inte heller kommer att bli möjlig. Människor med makt kommer att fortsätta att vara värda mer än de som saknar sådan. Den maktfulle kan sedan tillgripa klyschan och säga att vi alla är lika värda. Vad det nu kan vara värt.

Ett mera handfast värde är det ekonomiska människovärdet. Hur mycket är ett människoliv värt? Sådana bestämningar görs t ex när man skall förebygga trafikolyckor. Om det finns riskabla vägar och korsningar får man göra en bedömning om man skall försöka rädda människoliv eller om det blir för dyrt. I Sverige rör det sig om ca 13 miljoner kronor. I de flesta andra länder är summan mycket lägre.

Min lilla julberättelse har föranlett en del invändningar. Jag trodde att essensen var tämligen självklar men tydligen är det så att i känsliga ämnen ser man hellre känslor än realiteter.

Kärrtorp var alltså en demonstration mot rasism. Man skulle kunna ha tänkt sig att demonstrationen hade gällt nazistisk rasism och nazistiskt politiskt våld. Jag förstår att den vinklingen inte var lockande. Det är en alltför marginell affär. Det är inte vad man vill komma åt. Men problemet med det breda anslaget ”rasism” är att begreppet innefattar lite av varje. Ta t ex det för mig näraliggande exemplet med rondellhunden. Jag har tecknat en rondellhund och blir därför utpekad som rasist. Skall man då uppfatta att demonstranterna vill förbjuda och förkasta rondellhunden? Eller debattörer som vill diskutera invandringspolitiken och omedelbart blir kallade för rasister. Är de också inkluderade i demonstrationens syfte?

Demonstrationen kan naturligtvis se som en kul grej som skall stärka de redan övertygade, men om den skall bli något mer än så får man tänka sig att den skall påverka opinionsläget. Det är väl den enda tänkbara poängen med en sådan manifestation. Och opinionsläget har väl inte stort mer att hänvisa till än SD:s framgångar i opinionsmätningarna. Om det nu skulle visa sig att stödet för SD skulle minska efter Kärrtorp, då kan man tala om en verklig effekt. Men det är svårt att tro det eftersom strategin i Kärrtorp följer samma strategi som har pågått en längre tid med helt motsatta effekter än de förväntade.

Mer än så innehåller inte julberättelsen: Manifestationer utan några reella effekter kan vara tjusiga för anhängarna men till vad nytta?

Orsaken till avsaknaden av framgångar för den ”antirasistiska rörelsen” beror dels på att anslaget är för brett (man kunde lika gärna gått ut och demonstrerat för fred och samförstånd i världen) och att man inte har lyckats få fram någon fungerande strategi som avspeglar sig i opinionsmätningar.