Jag tackar för det intresse som visats den institutionella konstteorin. Istället för att besvara kommentarerna kommer det några rader här.
En av kommentarerna kommer från Krister som ställer några grundläggande frågor:
”Den institutionella konstteorin är fortfarande för mig ett intetsägande cirkelresonemang. Vad har vi för nytta av den egentligen?
Var kommer upplevelsen hos åskådarna/användarna in som kriterium för konst?
Varför verkar det vara svårare och viktigare att kunna definiera vad som är konst jämfört med vad som exempelvis är musik eller sport eller litteratur, osv.?”
Den institutionella konstteorin kom till för att lösa det klassiska problemet om definitionen av konst. Det har gjorts otaliga försök och de flesta har gått ut på något med känsla eller tillstånd genom formuttryck (från alla kulturer och tider). Så dök readymaden upp och då kunde man glömma hur objektet såg ut eller hur det hade formats. Med readymadens etablering kunde vad som helst bli konst och vad är det då som alla konstverk kan ha gemensamt. Jo, att de har sanktionerats av konstvärlden. Därmed kom den banala formuleringen, ”det som konstvärlden säger är konst är konst”. Även den här formuleringen säger något, nämligen att konsten inte kan åberopa någon extern faktor vilket tidigare har varit självklart. Och i den här enkla formen är teorin förskräckligt politiskt inkorrekt eftersom det är givet var i världen vi finner konstvärlden och att konst inte kan finnas i andra kulturer än den sena västerländska. Därför är teorin illa sedd i konstsammanhang. Den måste ändå åberopas eftersom readymaden inte kan förnekas men, som jag ofta har påpekat, konstvärlden håller sig med två konstteorier, alltså dels den institutionella och dels någon allmän form av de gamla form- och uttrycksteorierna.
Men det finns betydligt mer i en utvecklad institutionell teori. Det finns naturligtvis skäl att kalla något för konst. Dessa skäl låter sig sammanfattas på ett relativt enkelt sätt. Vid varje tidpunkt är det något som gäller och detta ”gäller” är ett uttryck för vad som är kvalitet. Och det ger den vidare definitionen: Det som konstvärlden uppfattar som bra konst är bra konst. Att något är konst är ett mindre intressant problem. Konstvärlden är liberalt och accepterar nästan vad som helst som konst. Men det mesta är av låg kvalitet och väcker praktiskt taget inget intresse. Det intressanta handlar om vad som är bra konst. Hans Videgran undrar, som många brukar göra, i en kommentar:
”Men hur många inom konstvärlden, måste anse det vara konst, för att det ska bli konst. Om du t ex säger att någon filmsnutt är konst. Är det då konst? Eller krävs hela filmetablissemangets uttalande om en film som konst, som i ’konstfilmen’ här ovan, eller?”
Som sagt är det lätt att klistra på etiketten konst, ingen brukar bry sig om det. Saken är alltså om det är bra, i det här fallet om en film är bra konst. När vet man det? Det enklast sättet, som alla bör känna till vid det här laget, är att se på artfacts. Där visas vilken kvalificerad uppmärksamhet olika konstnärer har fått. Det handlar alltså inte om att räkna röster utan att se hur något fungerar i konstvärlden. Bedömningarna är sällan problematiska. För att ta ett exempel. Jag påstår att e-flux journal är en av de mest inflytelserika tidskrifterna för vad som just nu rör sig i samtidskonsten (Vill ni veta hur landet ligger just nu, läs senaste numrets ”editorial”). Den som är en smula insatt skulle finna mitt påstående banalt, det är allmänt känt. Ändå är det en försvinnande liten del av konstvärlden som läser tidskriften. Ser man på samtidskonsten med lite större bredd är det Artforum som är ett av de mest inflytelserika organen. Det är också banal kunskap att påstå det men även i det här fallet är det en väldigt liten del av konstvärlden som läser tidskriften.
Var kommer upplevelsen in i konsten, frågade Krister. Jodå, den finns med som ett kriterium som är väsentligt men varken tillräckligt eller nödvändigt. Och han undrade vidare varför man inte har samma problem med ”musik, sport eller litteratur”. Svaret är enkelt, de saknar readymaden (”vad som helst”), den ingår inte i rekvisitan.
Även schimpanskonsten nämndes i kommentarerna. Den intar en särställning eftersom man har funnit att det bara är vissa schimpanser som engagerar sig i målandet. Och det finns återkommande former i deras arbeten. Detta gör det självklart inte möjligt för schimpanser att skapa konst, det krävs en förmedlare som kan presentera och intressera konstvärlden – och därmed ge dem konststatus. Och intresse finns, det har skrivit böcker om schimpansernas måleri och t ex Picasso samlade på schimpansmålningar.
Den institutionella konstteorin kan alltså besvara frågan om vad som är gemensamt för alla konstverk. Den kan dessutom förmedla en bild av hur konstvärlden agerar för att klassificera och kvalificera något som konst.