1437: ”Yttrandefrihet”

På fredag, den 14 februari, är det inte bara Alla Hjärtans Dag, detta moderna och vilseledande påfund, utan även dags för ett nytt arrangemang av den danska Lars Vilks-kommittén. I Köpenhamn på Krudttønden. Den dagen är det också 25-årsjubileum för den fatwa som riktades mot Salman Rushdie. Därför kommer det att handla om yttrandefrihet. Mitt bidrag kommer att handla om formen för konversation i sådant som berör detta ämne. T ex att ”yttrandefrihet” inte längre betyder yttrandefrihet utan har fått en glidande konnotation med suspekta inslag.

På tal om yttrandefrihet såg jag i Kvällsposten att Dan Park (som i vissa kulturkretsar bär tillnamnet ”den vidrige”) lyckats med konststycket att åstadkomma tre åtal för hets mot folkgrupp. Park har mer eller mindre lyckats skaffa sig monopol på detta område som han redan har inhämtat en fällande dom i ett tidigare åtal. Man kan knappast ta det här åtalet på allvar, det blir ingenting annat än Dan Pars teater där myndigheterna och anmälarna skapar den bekräftelse som han behöver för att hans konstnärliga överskridanden skall mötas med gravallvarlig indignation.

Fälld konstnär faller inte, som det gamla ordstävet lyder.

Publicerat i Föreläsningar, yttrandefrihet | 9 kommentarer

1436: Strimlad problematik

Den danska konstnären Firoozeh Bazrafkan har skapat ett konstverk som består av ett antal makulerade koraner, upplagt på en bönematta.

01 baz

Verket är utställt i Galleri Draupner (galleriet som visar Kurt Westergaard) i Jylland. Det visas för speciellt intresserade.

Förvandlingen av den strimlade koranen till konst får en del intressanta reaktioner. Bazrafkan har lyckats med en sak som socialkritisk konst brukar vara ute efter: att starta en diskussion.

 

Kritikerna kan inte hålla sig. Man kan ju tycka att en strimlad koran inte är någon större affär i konstsammanhang men det är det tydligen.

 

Litteraturredaktören på Weekendavisen – Anna Libak – skriver på sin Facebookprofil:

”Rigtig mange mennesker synes ikke, at Firoozeh Bazrafkans makulerede Koran på et bedetæppe er kunst. Det synes jeg heller ikke. Men de samme mennesker synes af en eller anden grund, at Damian Hirsts diamantbesatte kranium er kunst, at Manzonis lort er det, at Evaristtis blendede fisk er det, og det er i grunden underligt, for så er Bazrafkans værk også rigtig kunst. Jeg tror, at inden for konceptkunst hersker det princip, at hvis man er enig med kunstnerens ide, synes man det er kunst og ellers ikke. På den måde er konceptkunst ikke smag, men holdning. Ikke æstetik, men etik.”

Ja, det där blev ju inte så bra. Nog borde Libak veta att målningar som inte uppskattas på precis samma sätt avfärdas som inte konst. Dessutom kan hon inte reda ut det där med att något är konst för att det presenteras som sådan av en konstnär i ett konstgalleri. Kvarstår om det är bra eller inte vilket är en annan femma.

Filosofen Peter Tudvad på sin Facebook kommer med det här:

”nægter at tro, at det kan være ment som andet end en joke, når Erik Guldager fra Galleri Draupner kalder en makuleret Koran for et kunstværk ’helt oppe i toppen’ af ’international klassekunst’. I modsat fald har jeg adskillige gamle Koraner og Bibler, forfatninger og lovsamlinger, som jeg gerne vil afsætte på det internationale kunstmarked, når jeg lige har fået dem kogt og kværnet ude i køkkenet.” (båda citaten hämtade från Den frie)

 

Tudvad har naturligtvis rätt i att det inte rör sig om konst i internationell toppklass. Sådan kan inte Firoozeh Bazrafkan (med ranking 88.507) och Galleri Draupner prestera. Och utsikterna att konstvärldens elittrupper skulle falla för det här är obefintliga. Men han kunde besparat sig utbrottet om att han minsann skulle kunna göra samma sak. Den attityden brukar dyka upp när något inte passar.

 

Att det blir så här beror förstås på att de skrivande är provocerade och vill dräpa med något lämpligt tillhygge. Hur som helst fungerar den strimlade koranen som ett processverk som, tack vare mediernas intresse, ger upphov till en omfattande diskussion. Religion.dk har publicerat två artiklar skrivna av muslimer, en lektor och en imam. Det ger en god bild, som nog för sägas äga en viss allmängiltighet, av hur man ser på yttrandefrihet med de vanliga infallen ”respekt” och krav på blasfemiparagraf. Jag antar att man måste inse att de kämpar för en förlorad sak och den fråga man kan ställa sig är hur lång tid det skall ta innan man inser det.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m, yttrandefrihet | 41 kommentarer

1435: Som en bomb

Idag hade jag planerat att skriva något om svårigheten att skilja mellan konst och värld, mellan fiktion och verklighet. I förbigående tänkte jag nämna mitt RH-projekt som i långt större utsträckning uppfattas som verklighet än som fiktion. Man får trots allt hålla fast vid att konstens yttersta konsekvens (som konst) handlar om ett estetiskt omdöme. Emellertid inträffade idag ett oväntat ”bombinslag” (snarare det än ”bombnedslag”). Tyvärr kan jag inte lämna några närmare uppgifter om föremålet, dess tillkomst eller visa det på bild men det är välgjort och ser synnerligen suspekt ut. En helt omedveten skulptur vars uppståndna konstnärliga värde inte är försumbart. Den traditionella formen, att betrakta objektet med ointresserat välbehag får dock ersättas med intresserat obehag. Ett tillstånd som uppnår konstens domän när det plötsligt förlorar såväl intresse som obehag och igen, placerat i en konstkontext, blir möjligt att studera utifrån det ointresserade välbehaget. Ofrånkomligen, får man tillägga, iscensattes en omfattande relationell estetik som säkert har verkat irriterande för många av de inblandade och drabbade. När tiden har gått kan man tillägga ”se konsten”, men vi får vänta ett tag innan vi är där.

Vad jag hade tänkt skriva skall jag trots allt också skriva. Det handlar om en händelse som delvis utspelar sig i samma kommun. Jockum Klenell visar en fint fotografi på Liljevalchs vårsalong.

01 klenell2

116. Okänd

Denna rutschkana fångad vid Kvickbadet i Höganäs kan, ytligt sett, verka som en helt vanlig rutschkana. Så trodde fotografen. I själva verket har han avbildat en offentlig skulptur Tid från 1998 av Lone Larsen. Under dessa omständigheter borde han ha inhämtat tillstånd av konstnären för att offentliggöra sin bild. Sedan readymaden gjorde sitt inträde i konsten och även i den offentliga får man se upp när man fotograferar. Varje avbildat föremål kan vara ett konstverk. I Klenells fall kan man framhålla att hans foto har ett egenvärde och att det är en omedveten bearbetning av en annan konstnärs verk. Men ingenting är klart inom det här området, de juridiska bildrättigheterna ger ständigt upphov till besvärliga bedömningar om var gränsen skall gå mellan stöld och ett nytt verk.

Publicerat i konstteori, Projekt | 17 kommentarer