1438: Mer linjärt än man skulle kunna tro

Säg linjär konsthistorieskrivning och du har trampat i klaveret. I konstvärldens engagemang att riva ner hierarkierna är det inte möjligt att säga något positivt om linjär historieskrivning, den västerländska monoliten. En populär uppfattning är att se det postmoderna genombrottet som slutet på en epok. Eller som Arthur Danto hävdade i After the End of Art (1997) att konsten hade tagit slut, dvs. det finns inte längre någon master narrative utan istället ett antal teorier utan att någon dominerar. Den tankegången skriver biträdande professorn i estetik i Uppsala Claes Entzenberg om i det senaste numret av The Nordic Journal of Aesthetics.

 

Entzenberg hakar på Danto och ger alltså utrymme åt tanken på de många tävlande teorierna. Men man kan fråga sig hur mycket som stämmer. Under den modernistiska eran tävlade ismer och konstriktningar om att vara den ledande diskursen. Sammanfattningen av dessa strider utgör fortfarande den moderna konsthistorien och i den har inte mycket förändrats. Klart nog att hopsnickrandet har sina tydliga brister. Modernismens inriktning på estetik och form dominerar men redan under de första decennierna dök det upp sådant som Dada, readymades och surrealism som inte passar in. Men den linjära historieskrivningen, alltså om utveckling i en bestämd riktning, kunde (och kan) ändå leva med det. Den bygger på kronologin och att händelser kan sammanfattas i en bestämd riktning.

 

Linjär historieskrivning står inte särskilt starkt i den postmoderna och relativiserade världen. Och utan vidare kan man slå fast att t ex förhoppningen om en ständigt ökande modernisering och förbättring av världen inte längre fungerar som en beskrivning av det historiska förloppet eller tanken om en utveckling som leder till det klasslösa samhället.

 

Dock får man nog säga att konsten har klarat sig betydligt bättre än mycket annat. För det första klarade sig konsten ifrån att bli postmodernistiskt dekonstruerad. Den behöll, lite överraskande, sin gamla master narrative, alltså den linjära historien om att konst har funnits i alla tider överallt i världen. Dess historia betraktas visserligen inte som en utan som många från otaliga kulturer. Men dock en och samma konst med samma grundläggande uttryck. Man blir lätt blind när man vill befria sig och den svaga punkten i den berättelsen är konstens absoluta samband med den västerländska kulturen från upplysningstiden. Vill man säga något om konsten utanför den sfären är det som att skriva om bensinmotorns användning vid byggandet av pyramiderna.

 

Men hur blev det egentligen med Dantos påstående om konstens pluralism? Det kan verka övertygande. När man kom fram till att allting kan vara konst verkar det vara svårt att ha en ledande och styrande teori. Nå, de som brukar läsa den här bloggen vet förmodligen att det blev konsensus kring ett nytt teoribygge, den beryktade socialkritiken med dess betoning av innehåll och samhällsnytta. Och det är ingen tvekan om att den ännu håller ställningarna. Försöken till utmaningar har tämligen svaga positioner. The Contemporary Master Narrative is still alive. Den styr egenmäktigt alla kulturers bidrag som måste transformeras till ”rätt samtidskonst” för att bli en del av systemet.

 

Det torde vara riktigt att det traditionella måleriet vägrar att ge sig men det är ingen svårighet för samtidsteorin att assimilera vad som önskas. Jag kom att tänka på det när jag funderade över Bonniers konsthalls utställning av Andreas Eriksson. Även om han gör skulpturer, video och textil är han främst målare. Och för övrigt är det mer regel än undantag att dagens målare ägnar sig åt kompletterande tekniker. Hur får man då in måleriet i socialkritiken. Ingen som helst nyhet, avdelningen ”måleriet som en undersökning av måleriet” är sedan länge etablerad och kan kompletteras med lämpliga referenser. I det här fallet hänvisar man till Robert Smithsons undersökningar av landskapet.

 

Entzenberg tycks vara föga insatt i det kontemporära. Han betraktar den inte alltför intressante Charles Lutz (Warholappropriatör) som en spännande konstnär som lyckats åstadkomma ”a complex break with the theory behind Pop art”. Nej, jag väntar på ”a complex break with the theory behind social critique”.

Det här inlägget postades i konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

3 svar på 1438: Mer linjärt än man skulle kunna tro

  1. CeDe skriver:

    Det enda som återstår är väl: “Gilla läget”.

  2. Hans Vildegren skriver:

    Allt är ett collage av infall, i ett evighetsnu.

  3. Nils Forsberg skriver:

    Det är fascinerande hur akademin under så lång tid halkat efter det som sker i samtiden. För runt 20 år sedan, när jag läste på universitetet, tänkte jag att det finns en naturlig eftersläpning, att det tar tid att omfatta och akademiskt förhålla sig till samtiden. Men ditt exempel här är nästan skrattretande yrvaket. Även för 20 år sedan kändes brott med popkonstens teori, komplexa eller ej, rätt nattståndna. Var konsthistorikerna lika oförstående för 40 år sedan? 60?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.