1440: Om den institutionella konstteorins förträfflighet

Jag tackar för det intresse som visats den institutionella konstteorin. Istället för att besvara kommentarerna kommer det några rader här.

 

En av kommentarerna kommer från Krister som ställer några grundläggande frågor:

”Den institutionella konstteorin är fortfarande för mig ett intetsägande cirkelresonemang. Vad har vi för nytta av den egentligen?

Var kommer upplevelsen hos åskådarna/användarna in som kriterium för konst?

Varför verkar det vara svårare och viktigare att kunna definiera vad som är konst jämfört med vad som exempelvis är musik eller sport eller litteratur, osv.?”

 

Den institutionella konstteorin kom till för att lösa det klassiska problemet om definitionen av konst. Det har gjorts otaliga försök och de flesta har gått ut på något med känsla eller tillstånd genom formuttryck (från alla kulturer och tider). Så dök readymaden upp och då kunde man glömma hur objektet såg ut eller hur det hade formats. Med readymadens etablering kunde vad som helst bli konst och vad är det då som alla konstverk kan ha gemensamt. Jo, att de har sanktionerats av konstvärlden. Därmed kom den banala formuleringen, ”det som konstvärlden säger är konst är konst”. Även den här formuleringen säger något, nämligen att konsten inte kan åberopa någon extern faktor vilket tidigare har varit självklart. Och i den här enkla formen är teorin förskräckligt politiskt inkorrekt eftersom det är givet var i världen vi finner konstvärlden och att konst inte kan finnas i andra kulturer än den sena västerländska. Därför är teorin illa sedd i konstsammanhang. Den måste ändå åberopas eftersom readymaden inte kan förnekas men, som jag ofta har påpekat, konstvärlden håller sig med två konstteorier, alltså dels den institutionella och dels någon allmän form av de gamla form- och uttrycksteorierna.

 

Men det finns betydligt mer i en utvecklad institutionell teori. Det finns naturligtvis skäl att kalla något för konst. Dessa skäl låter sig sammanfattas på ett relativt enkelt sätt. Vid varje tidpunkt är det något som gäller och detta ”gäller” är ett uttryck för vad som är kvalitet. Och det ger den vidare definitionen: Det som konstvärlden uppfattar som bra konst är bra konst. Att något är konst är ett mindre intressant problem. Konstvärlden är liberalt och accepterar nästan vad som helst som konst. Men det mesta är av låg kvalitet och väcker praktiskt taget inget intresse. Det intressanta handlar om vad som är bra konst. Hans Videgran undrar, som många brukar göra, i en kommentar:

 

”Men hur många inom konstvärlden, måste anse det vara konst, för att det ska bli konst. Om du t ex säger att någon filmsnutt är konst. Är det då konst? Eller krävs hela filmetablissemangets uttalande om en film som konst, som i ’konstfilmen’ här ovan, eller?”

 

Som sagt är det lätt att klistra på etiketten konst, ingen brukar bry sig om det. Saken är alltså om det är bra, i det här fallet om en film är bra konst. När vet man det? Det enklast sättet, som alla bör känna till vid det här laget, är att se på artfacts. Där visas vilken kvalificerad uppmärksamhet olika konstnärer har fått. Det handlar alltså inte om att räkna röster utan att se hur något fungerar i konstvärlden. Bedömningarna är sällan problematiska. För att ta ett exempel. Jag påstår att e-flux journal är en av de mest inflytelserika tidskrifterna för vad som just nu rör sig i samtidskonsten (Vill ni veta hur landet ligger just nu, läs senaste numrets ”editorial”). Den som är en smula insatt skulle finna mitt påstående banalt, det är allmänt känt. Ändå är det en försvinnande liten del av konstvärlden som läser tidskriften. Ser man på samtidskonsten med lite större bredd är det Artforum som är ett av de mest inflytelserika organen. Det är också banal kunskap att påstå det men även i det här fallet är det en väldigt liten del av konstvärlden som läser tidskriften.

 

Var kommer upplevelsen in i konsten, frågade Krister. Jodå, den finns med som ett kriterium som är väsentligt men varken tillräckligt eller nödvändigt. Och han undrade vidare varför man inte har samma problem med ”musik, sport eller litteratur”. Svaret är enkelt, de saknar readymaden (”vad som helst”), den ingår inte i rekvisitan.

 

Även schimpanskonsten nämndes i kommentarerna. Den intar en särställning eftersom man har funnit att det bara är vissa schimpanser som engagerar sig i målandet. Och det finns återkommande former i deras arbeten. Detta gör det självklart inte möjligt för schimpanser att skapa konst, det krävs en förmedlare som kan presentera och intressera konstvärlden – och därmed ge dem konststatus. Och intresse finns, det har skrivit böcker om schimpansernas måleri och t ex Picasso samlade på schimpansmålningar.

 

Den institutionella konstteorin kan alltså besvara frågan om vad som är gemensamt för alla konstverk. Den kan dessutom förmedla en bild av hur konstvärlden agerar för att klassificera och kvalificera något som konst.

 

 

 

 

 

Det här inlägget postades i konstteori. Bokmärk permalänken.

10 svar på 1440: Om den institutionella konstteorins förträfflighet

  1. BCCDR skriver:

    Tror du du kan sälja ditt tänk till tullväsendet?

  2. Krister skriver:

    Tack för en utförlig och intressant förklaring.

    Så readymaden är den utveckling inom konsten som gjorde att det krävdes en ny definition och som gör att konsten skiljer sig från andra kulturyttringar.

    Jag förstår att Duchamp räknas till 1900-talets största. Det hade varit intressant att spekulera över vilken utveckling konsten hade haft om hans fontän inte hade sanktionerats av konstvärlden.

    Kanske pågår en omdefiniering av vetenskapen också i och med de nya teorierna om multiuniversa och strängteori, dvs teorier som inte är falsifierbara, vilket hittills har varit ett krav på vetenskapen.

  3. Hans Vildegren skriver:

    Bra Vilks. Tack. Här lite mer jag hittade, som kompletterar väldigt bra.
    Naturligtvis ett Lars Vilks egna utmärkta beskrivande inlägg:

    https://www.vilks.net/2006/01/16/del-54-inst-utnamningen/

    Finns mer att läsa om detta också. Ändra bara siffran 54 i länken. Det är nämligen en hel serie om detta. Håll till godo.

  4. Hans Annellsson skriver:

    Även inom musiken förekommer diskussioner om vad som är musik eller inte. Jag tror att den institutionella teorin är appliceringsbar också när det gäller musik.

  5. Hans Vildegren skriver:

    Idag är det 25 år sedan fatwan utlystes mot Salman Rushdie. Ville bara upplysa om detta.

    Det man därför borde göra en dag som denna, av detta skäl är att gå en sorgemarsch eller nåt, för att hedra Salman Rushdies och ALLAS vår yttrandefrihetsrätt.
    Sorgemarsch
    p g a fatwan och alla fatwas världen över som som utfärdas för att förtrycka människors frihet.

    Men det går ju inte att göra på idag på ”Alla Hjärtans Dag”. Det vore alltför makabert och sjukt.

    Symptomatiskt i alla fall, att fatwan utfärdades denna kärlekens dag. Det visar ju bara ytterligare vad islam står för. Nämligen hat, istället för hjärtats kärlek. När man sätter igång sånt vidrigt gift, en dag som denna. Det kan inte betyda nåt annat, än att man är emot kärlek, och står för hat. Det ser man ju bara på muslimska Malaysia, där den muslimska ledningen förbjuder muslimerna att fira denna dag.
    Så det är bevisat, att islam är hatets lära, och inte kärlekens religion som de övriga fyra, som verkligen är religioner, i dess sannaste bemärkelse.

    Nä, man borde fira denna dag som en frihetens och respektens dag också, mot allt förtryckeri. För det är väl kärlek om nåt.

    STORT HJÄRTA TILL ER ALLA, från mig idag för den fina gemenskapen vi har här på bloggen.

    Och ett extra stort HJÄRTA till dig Lars Vilks som håller i det hela, och bidrar med så många goda och bra, och tänkvärda inlägg.

    http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/4/44/Coraz%C3%B3n.svg/200px-Coraz%C3%B3n.svg.png

  6. Från graven skriver:

    Hans Vildegren,

    Hear hear.

  7. Hans Vildegren skriver:

    Läs det här:

    http://avpixlat.info/2014/02/14/en-manniska-ar-alltid-en-manniska/

    Mycket viktigt, intressant och bra.

  8. Hans Vildegren skriver:

    Apropå gårdagen, och den yttrandefrihet vi värnar om:

    http://avpixlat.info/2014/02/14/yttrandefriheten-i-varlden-hotas-alltmer-av-islam/

  9. Lars Vilks skriver:

    Hans Annellsson,

    I någon mån, Cage kommer man inte ifrån. Men trots allt torde det inte vara möjligt att ta en pissoar och kalla den för ett musikstycke. Eller ett fotografi.

  10. Hans Annellsson skriver:

    Lars Vilks,

    Lars, jag tänkte mer på tanken att det är den etablerade klassiska musikbranschen (tonsättare, musiker, konsertarrangörer, recensenter etc.) som avgör om något skall anses vara musik eller ej. Precis som det är (om jag förstår det rätt) inom den IKT.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.