Som sagt pågår en internationell samtidsutställning i Lunds konsthall. Om den styrande byråkratin, ”Don’t Embarrass the Bureau”. Vi har här också ett exempel på konst som politiskt aktivism. Den genren har fortsatt luft under vingarna även om förhoppningarna om dess välsignelsebringande alternativ har blivit något reserverade. Men den uppåtgående curatorn Matteo Lucchetti är full entusiasm och det är, såsom det brukar vara, hans text som ger utställningen en distinkt politisk inriktning. En given regel i konstvärlden är att curatorn alltid skall framhålla konstnärerna och förminska sin egen roll. Man skall naturligtvis inte tro annat än att curatorn är den styrande, den som placerar, förmedlar och injicerar konstnärernas och konstverkens budskap till världen. Lucchetti inleder sin text med att berätta om några av konstnärerna. T ex redovisar Pilvi Talka (2.071) ett projekt där hon skaffade sig en studieplats i ett företag och betedde sig okonventionellt (åkte t ex en hel dag hissen upp och ner). Jill Magid (1.578) deltar med en undersökning av den nederländska säkerhetstjänsten, hennes texter blev hårt censurerade. Stjärnskottet Rossella Biscotti (1.299) har gjort en film av en FBI-infiltratör, Song Tan (55.532) har kartlagt en länsstyrelse i Kina.
Lucchetti kan sedan konkludera att ”Dessa och ytterligare verk i utställningen ifrågasätter legitimiteten i de strukturer som styr över vårt sociala, politiska och ekonomiska liv /…/ På grund av sina kontroversiella ställningstaganden måste dessa konstnärer ibland tvinga eller lura sig in i de institutioner de har samröre med. Detta gör dem utsatta…”
Som det brukar heta, tar konstnärerna ”risker” och, menar Lucchetti, speciellt dessa. Frågan, som nästan alltid kan dyka upp när ”risk” ventileras, är vilka risker de egentligen tar. Som man kan se på de utställda konstnärerna är borden dukade i konstvärlden och i egenskap av heta ”emerging artists” går det som på räls för dem. Lucchetti vill gärna se att man ifrågasätter byråkratin men man kommer inte ifrån att det är ytterst få som inte i princip ropar efter ännu mer byråkrati. De vanligaste nyheterna brukar handla om personer eller företeelser som inte har fungerat eller uppmärksammats. Myndigheterna kan t ex ha missat att något kan vara farligt och allmänheten kräver åtgärder, dvs. mer byråkrati. Har man inte följt sina regler ställs de till svars och i värsta fall kräver man den ansvariges avgång. Allt för ett riskfritt samhälle som skall ta hand om och skydda individens intresse i demokratisk ordning i en politiskt korrekt värld. Visst finns det avarter men sådant är ändå undantag och jag kan inte se annat än att utställningsprojektet, som det framtonas i curatorns politiska beslutsamhet, inte blir så storslaget som han vill framhålla. Jag skulle t o m mena att politiseringen förminskar utställningen. En neutralare ståndpunkt som bas för konstnärernas bidrag skulle göra utställningen rikare. För man kan vara övertygad om att det, i vanlig ordning, inte blir någon effekt av ”ifrågasättandet av strukturerna”. Däremot estetiseras ett antal företeelser och handlingar vilket torde vara mer än nog för publikens (en begränsad del av konstvärlden) intresse och förmåga.
Självfallet kan vissa konstnärer gå hela vägen för att tillmötesgå den politiska sfären utanför konstvärlden. Gruppen Metahaven (4.404) och Jonas Staal (3.585) har skapat en databas där vem som helst kan ta del av den nederländska regeringens dokument. Det är helt lagligt, tjänsten gör det bara enklare. Den kan användas av vem som helst och det enda hinder som föreligger för dess spridning är att den går genom konsten vilket brukar vara försvårande.
Jonas Staal deltar även med sitt konferensprojekt för terroriststämplade organisationer. Jag har skrivit om detta tidigare i samband med Berlinbiennalen 2012. Bland de inbjudna organisationerna fanns även al-Qaida Irak och al-Shabab. Förmodligen gick det inte att få med dem och istället anger katalogen några mer sympatiska deltagare som Kurdiska kvinnorörelsen och Filippinernas nationella demokratiska rörelse. Staals politisering är hårt vinklad vilket kan framgå av hans relativiserande uttalande om terrorism i allmänhet:
”What is the fundamental difference between the 3000 victims of the Twin Towers and the hundreds of thousands of civilian deaths in Afghanistan and Iraq, as a result of the Western ‘liberation’? Terror and state-terror thus constitute two sides of the same coin.”
Man kan fråga sig vilka reaktioner det hade blivit om han hade arrangerat en konferens för islamkritiska organisationer. Relativiseringarna har säkert sina klara gränser.
Konsthallens utställning är en bra sådan. Dels visas ett antal intressanta projekt och dels lämnar den utrymme för en relevant diskussion om både konsten som politisk aktivism och curatorn som politisk aktivist.
Curator Matteo Lucchetti och konstnären Song Ta
Jonas Staal med sin konferensmodell
