1836: Samba i debattkarnevalen

Postat den 2014 29 april av Lars Vilks

Konstnären och politikern Dror Feiler känner sig benägen för revolution. Så här skriver han:

”Socialism är en vidareutveckling av demokratin till den ekonomiska sfären. Varför ska vänstern i ett läge där demokratin används som löfte om en förändring som aldrig kan bli av, fortsätta acceptera ’spelets regler’? Man undrar, kanske bör vänstern frammanna idén om en enda mäktig Handling, som förändrar förutsättningarna för varje framtida handling, ett nytt 1789. Kanske bör vänstern (parallellt med det parlamentariska arbetet) frammanna idén om direktaktion, aktionen som förändrar den politiska kartan som t.ex. Ship to Gaza gjorde.”

Viljan till makt är understundom en pådrivande faktor för att åsidosätta ”spelets regler”, alltså överenskommelsen. När folket inte vill välja det som några anser vara deras bästa händer det ibland att tvång och våld blir lockande. Dror Feiler nämner 1789 vilket för tankarna till den revolutionens viktigaste instrument: giljotinen. Ett inte oävet sätt att få de ovilliga ur vägen. Men inte ens det brukar hjälpa i längden. Dror Feiler modererar sin revolution med att den skall kombineras med parlamentariskt arbete. Jag vet inte riktigt hur den blandningen skulle te sig. Kanske är det revolutionen som ett vallöfte vilket skulle locka väljarna? Eller är det ett underfundigt konstprojekt? För det är ingen tvekan om att revolutioner i skalan 1789 gör sig bäst i konstvärlden.

Roger Sahlström har blivit mannen som väcker känslor och som bidrar till dagens politiska show. Po Tidholm (DN) är mycket upprörd och beskriver Sahlström som en högerextrem ökänd aktivist. Ett bevis är att han tältade i min trädgård för att bevaka mitt hus när jag var bortrest några dagar. Det fanns goda skäl till detta efter två muslimers försök att ta livet av mig med eld och knivar. På den tiden, 2010, fick jag reda mig på egen hand. Men diskussionen om Roger den förfärlige hör nog hemma i nöjessektorn. Det påminner om ett dilemma i konsten; är det på allvar eller mest underhållning? Po Tidholm formulerar det träffande: ”dansar samba på nätet”. Eller indignationens orgiastiska karneval, vår tids debattestetik.

Publicerat i debatt | 3 kommentarer

1835: Tidstypisk tröghet

Postat den 2014 28 april av Lars Vilks

Tryggt och lugnt det är sig likt. Tidsbilden knastrar och sprakar alldeles som den brukar. Konsten mår givetvis inte så bra av att stampa i spiltan men lite tips kan det dyka upp ur det förväntade flödet. Den vite kulturmannen får sin släng i DN av Åsa Beckman. Hanna Höglund (Expressen) ger sig på den nordiska musikens egenart och kommer förstås fram till att något sådant är otänkbart. En längre tid har det glada tillropet ”Nu skriver vi om konsthistorien” ekat i konstspalterna. Det brukar betyda två saker, dels att fördriva den västerländska dominansen och dels att kvinnorna skall – med tidstypiskt ordval – lyftas fram och ta plats. Mångkulturen har inte lyckats särskilt väl i konsthistorien och det beror självfallet på att det moderna konstbegreppet inte existerar i andra kulturer än den västerländska. Kvinnorna i konsthistorien är också ett svårt kapitel. Malmökonstnärerna EvaMarie Lindahl och Ditte Ejlerskov har gjort ett verk (Malmö konsthall) om vilka konstnärer de anser vara kvalificerade att finnas med i förlaget Taschens bokutgivning med kända konstnärer. Den fråga som infinner inför detta projekt sig är vilka kvalitetskriterier konstnärerna tänker sig att man skall tillämpa. Så snart man kommer in på det historiska materialet är det svårt att finna särskilt många kvinnor som uppfyller de kriterier som man brukar gå efter (nyskapande, inflytelserika, originalitet). I den lista de har satt upp finns det många kvinnliga konstnärer som trots allt är tämligen konventionella. Man kan inte heller helt blunda för att det finns ett otal manliga konstnärer som har försvunnit av samma orsak. Jag tycker själv att det är intressant med dessa kvinnliga minor artists. Både för att det är ovanligt men också genom att många av dem var mycket framgångsrika under sin livstid. Men att göra detta till ett kvalitetskriterium är knappast att rekommendera. Ta t ex Rosalba Carriera (1675-1757) som jag presenterade på en föreläsning för en tid sedan. Om henne kan man säga att hon är nyskapande, pastellporträttets pionjär med avsevärt inflytande. Men samtidigt är det väldigt enahanda eftersom hon porträtterade tidens tongivande överklass i parti och minut med mer eller mindre genomförd pastellvirtuositet. Men det är ett intressant levnadsöde. Bokförlaget Taschen skulle nog istället värdera att det finns ett ökande intresse för kvinnliga konstnärer och på den grundvalen starta en serie med just kvinnliga konstnärer.

Ett litet stycke subversivt inslag kan man dock finna i fäblessen för kvinnliga konstnärer. Förmodligen något som inte önskas av de ivrigaste företrädarna. Nämligen att man positivt uppmärksammar den följsamma konsten, inte minst 1800-talets salongsmåleri. Blir sådan bättre om det är kvinnor som har utfört den?

Nå, konstens viktigaste egenskap är att vara det som inte önskas. Det kan vara värt att erinra sig detta när dagens socio-politiska rekommendationer går i ständiga repriser.

madame-charlotte-du-val-dognes-constance-marie-charpentier-1801
Marie-Denise Villers 1774-1821 (kanske ett självporträtt)
(Det verkar som om Villers inte kom med på konsthallens lista)

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 6 kommentarer

1834: Dan Park och konstens gränser

Postat den 2014 24 april av Lars Vilks

Då och då kan det vara värt att upprepa ett av mina favoritcitat från det futuristiska manifestet: ”Konst kan i själva verket inte vara annat än våld, grymhet och orättvisa.” Och man kan lägga till ”Konsten är oegennytta, heroism, förakt för lättvindiga framgångar”.

Konstens destruktiva aspekt utgör grunden i det moderna konstbegreppet och det är svårt att finna något som kan ersätta det. Den destruktiva principen bygger på konstens förändring och dess överskridande av den befintliga estetiken. I vår tid har denna potential blivit alltmer instrumentell och dess provokationer (som därför inte blir några provokationer) följer den rådande maktordningen. Och det är sällan man ser något som bryter det mönstret. Därför blir Dan Parks inhopp i fängelset ett principiellt intresse. Inte minst genom hur tingsrätten bedömer saken. Thomas Nydahl påpekade för en tid sedan: ”Också det har domstolen synpunkter på när den skriver att Parks punkposters ’saknar… samband med en saklig och vederhäftig diskussion’. Vem avgör det? I de stora totalitära staterna resonerade man så – och man dömde människor till alltifrån inlåsning på psyket till avrättning eller förvisning. Allt gjordes förstås i det godas och framstegsvänligas namn.” Jag skulle vilja tillägga att uttalandet om ”en saklig och vederhäftig diskussion” inte kan utgöra någon begränsning för konstens uttryck. Det kan ju vara så, t ex i den surrealistiska traditionen, att man önskar en osaklig och ovederhäftig diskussion. I sista hand har naturligtvis även en sådan hållning ett syfte, nämligen att undergräva den förnumstiga allmänna meningen om vad som skall vara den rätta och allenarådande diskussionen.

Vidare skriver tingsrätten:

”Vid utövande av yttrandefriheten finns en plikt att så långt som möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och därför utgör ett angrepp på deras rättigheter och som inte bidrar till en debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor.”

Man får nog inse att om vad som är framsteg i umgänget mellan människor, åtminstone när det handlar om konstnärliga uttryck, skall bedömas av tingsrättens byråkrater blir följden att konsten drabbas av rejäla inskränkningar. Maktens och myndighetens uppfattningar om vad som är den rätta vägen blir då oåtkomligt för kritik.

Konsten skiljer sig från politiska manifestationer genom sin mångtydighet. Vän av ordning kan mena att det är möjligt att dölja en direkt politisk manifestation genom att kalla den för konst. Emellertid är det svårt att göra något sådant trovärdigt. Men den avgörande frågan är om Dan Park är en ”riktig” konstnär som utövar sin verksamhet i enlighet med vad som brukar gälla för konsten. En diskussion om den saken skulle onekligen vara intressant.

Publicerat i debatt, konstteori | 22 kommentarer