1833: Katastrof och leende

I tisdags besökte jag Halmstad för att se utställningen om Titanic (utställningen är mycket sevärd). Jag hade nämligen träffat Titanicexperten Claes-Göran Wetterholm när jag föreläste i Gdansk och han berättade då om den utställningen i Halmstad. Ja, ingen undkommer Titanic. I den marina världen är Titanic vad Mona Lisa är i konstvärlden – med tillägget att det helt speciella med dessa två fenomen är att de når långt utanför de särskilt intresserade. Om Titanic kan man formulera att hon kom, sågs, sjönk och segrade. Sedan mer än 100 år (katastrofen inträffade den 15 april 1912) seglar hon i mänsklighetens kollektiva minneshav. Anledningen till den formidabla upphöjelsen beror sannolikt på att hela händelseförloppet är ett tragiskt, men inte nattsvart, drama, där räddningen fanns inom räckhåll. Allt mot bakgrunden av ett närvarande klassamhälle och ett otal små historier och mänskliga öden. Jag kan på rak arm bara komma på ett exempel på Titanics inflytande på bildkonsten. Barbara Blooms utställning 1991 ”The Tip of the Iceberg”, en utställning som jag händelsevis såg i New York. Den bestod av ett antal installationer med foton och reproduktioner av diverse objekt som fanns ombord på Titanic.

Medan Titanics inträde på världsscenen skedde samtidigt med hennes fysiska utträde har Mona Lisa gått den långa vägen. Inledningen ägde rum 1503 då Leonardo da Vinci målade ett porträtt av en florentinsk adelsdam Lisa Gherardini, La Gioconda. Det tog honom tre år men förmodligen fortsatte han kanske ända fram till 1517. Men under århundraden var Mona Lisa bara ett av många mästerverk. Genombrottet brukar ses från 1911 genom att målningen då stals från Louvren och återfanns två år senare. Händelsen blev mycket uppmärksammad i medierna och efter den resan kan man iaktta hur hennes berömmelse växer till dagens fullständiga genomslag.

Titanic har sin undergång, Mona Lisa sitt leende. Mest gåtfullt är dock den nivå av globala ikoner som de representerar. Skulle man få för sig att fundera över svenska motsvarigheter är mina förslag Wasa och Karl XII:s likfärd.

01Bloom_tip of the iceberg 1991
Barbara Bloom: The Tip of the Iceberg, 1991

Publicerat i om utställningar m m | 13 kommentarer

1832: Porten kallas trång

De strategiska dragen i tidsbilden den stora rasisthärvan kan lämna en del övrigt att önska. Huvudpersonen blev plötsligt Roger Salle Sahlström som har blivit bortjagad när han bevakade en demonstration (Journalisten). Det visade sig tämligen omgående att Sahlström var värd en visa. Mattias Irving på Dagens Seglora drog till ordentligt:

 

”…dömd och våldsam politisk aktivist, fast i den Breivikska Eurabiadimman, välkänd för att ha tältat beväpnad i Lars Vilks trädgård för att skydda honom, och aktiv medarbetare till den rasande rasisten Ingrid Carlqvist, på Dispatch International.”

 

Ja, det var nog bäst att vara beväpnad när man vid den tiden bevakade mitt hus. Några dagar tidigare hade beväpnade muslimer tänkt sig ett rejält mord. Men det handlar inte om det utan om att dikta den fasa som betraktaren skapar i sin egen fatabur – tillsammans med likasinnade: Vi hetsar oss tillsammans.

 

Nå, det föranledde Åsa Linderborg att utbrista i en bannbulla som dock väckte den intressanta frågan om vem som är journalist. Inte för att det finns någon avsevärd intellektuell hederlighet i hennes inlägg, men i alla fall kunde den institutionella teorin ha varit ett enkelt hjälpmedel. Är Sahlström journalist? Han är ju det även om han skriver i den av många fördömda Dispatch International. Frågan är naturligtvis om han är en bra journalist. Enligt journalistvärlden är han inte det eftersom han har fel åsikter. Men som ofta sker vid ivern att bevisa att något inte är, blir det mer, istället för mindre, genom den uppmärksamhet som man samtidigt åstadkommer. Linderborg räknar med att det hon skriver är tillräckligt genom hennes position, fakta kan ersättas med enkla slagord. Men det hjälper inte. Långt bättre resultat skulle man nå med ”att tala är silver men tiga är guld”.

 

Och mer stilpoäng kan Sahlström räkna in då även Oisin Cantwell stämmer upp en hymn till mänsklighetens fromma. Han bestämmer sig för att definiera en journalist utifrån stil: ”Så här skulle ingen riktigt journalist skriva. Detta skulle aldrig en journalistisk produkt publicera.” Vad en ”riktig” journalist kan skriva och vad som publiceras är en komplicerad fråga och man kan nog vara enig om att det skrivs lite av varje och inte alltid det Cantwell personligen önskar sig – eller vilka olika slag journalistik som kan bedrivas. Istället för att öppna en så hopplös diskussion om frågan ”Vad är journalistik?” kunde han ha ignorerat hela saken eftersom behovet av att öppna en diskussion automatiskt medför att Sahlström är så pass väsentlig att han måste bemötas.

 

Varför måste ”ju enklare, ju simplare” vara vår tids ledstjärna?

 

Publicerat i debatt | 3 kommentarer

1831: Nya svensktoppen

Det var ett tag sedan jag redovisade svensktoppen. Men nu är det ett lägligt tillfälle när artfacts nya system har nått fullt genomslag med den senaste stora uppdateringen för en vecka sedan. Nyheten det handlar om har varit i bruk en tid men först nu kan man se att det rör sig om stora förändringar som gynnar ”emerging artists”. Det betyder alltså att ju senare en utställning är genomförd ju högre värderas den.

Svensktoppen har därför förändrats kraftigt sedan den senaste genomgången jag gjorde i september i fjor. Föregående placering andra siffran.

 

1.1. Nathalie Djurberg 278 435

2.3. Klara Lidén 351 600

3.5. Karl Holmqvist 557 737

4.7. Nina Canell 643 1075

5.2. Johanna Billing 765 559

6.4. Öyvind Fahlström  790 679

7.17. Goldin + Senneby 914 1819

8.13. Sofia Hultén 1052 1527

9.15. Runo Lagomarsino 1119 1715

10.21. Andreas Eriksson 1525 2034

11. Hilma af Klint 1660

12.10. Matts Leiderstam 1886 1427

13.16. Annika Eriksson 1906 1764

14.24. Fia Backstrom 1908 2062

15.6. Henrik Håkansson 1913 1038

16.11. Annika von Hausswolff 2006 1430

17. Kajsa Dahlberg 2029

18.8. Annika Larsson 2052 1102

19.18. Karin Mamma Andersson 2143 1853

20.20. Jacob Dahlgren 2161 1942

 

Man lägger märke till att en del placeringar har förändrats kraftigt. Nathalie Djurberg är utan tvekan vår mesta ”emerging” och hon har tillvitat sig en mycket respektingivande plats. Men det gäller ganska många, inte minst Klara Lidén, Karl Holmqvist och Nina Canell. Dessutom har Hilma af Klint också fått status av ”emerging” genom sin serie av utställningar under de allra senaste åren. Om ett par månader kan man få en klarare bild av de olika konstnärernas tendenser.

 

Publicerat i om utställningar m m, Samtidskonst | 4 kommentarer