1835: Tidstypisk tröghet

Tryggt och lugnt det är sig likt. Tidsbilden knastrar och sprakar alldeles som den brukar. Konsten mår givetvis inte så bra av att stampa i spiltan men lite tips kan det dyka upp ur det förväntade flödet. Den vite kulturmannen får sin släng i DN av Åsa Beckman. Hanna Höglund (Expressen) ger sig på den nordiska musikens egenart och kommer förstås fram till att något sådant är otänkbart. En längre tid har det glada tillropet ”Nu skriver vi om konsthistorien” ekat i konstspalterna. Det brukar betyda två saker, dels att fördriva den västerländska dominansen och dels att kvinnorna skall – med tidstypiskt ordval – lyftas fram och ta plats. Mångkulturen har inte lyckats särskilt väl i konsthistorien och det beror självfallet på att det moderna konstbegreppet inte existerar i andra kulturer än den västerländska. Kvinnorna i konsthistorien är också ett svårt kapitel. Malmökonstnärerna EvaMarie Lindahl och Ditte Ejlerskov har gjort ett verk (Malmö konsthall) om vilka konstnärer de anser vara kvalificerade att finnas med i förlaget Taschens bokutgivning med kända konstnärer. Den fråga som infinner inför detta projekt sig är vilka kvalitetskriterier konstnärerna tänker sig att man skall tillämpa. Så snart man kommer in på det historiska materialet är det svårt att finna särskilt många kvinnor som uppfyller de kriterier som man brukar gå efter (nyskapande, inflytelserika, originalitet). I den lista de har satt upp finns det många kvinnliga konstnärer som trots allt är tämligen konventionella. Man kan inte heller helt blunda för att det finns ett otal manliga konstnärer som har försvunnit av samma orsak. Jag tycker själv att det är intressant med dessa kvinnliga minor artists. Både för att det är ovanligt men också genom att många av dem var mycket framgångsrika under sin livstid. Men att göra detta till ett kvalitetskriterium är knappast att rekommendera. Ta t ex Rosalba Carriera (1675-1757) som jag presenterade på en föreläsning för en tid sedan. Om henne kan man säga att hon är nyskapande, pastellporträttets pionjär med avsevärt inflytande. Men samtidigt är det väldigt enahanda eftersom hon porträtterade tidens tongivande överklass i parti och minut med mer eller mindre genomförd pastellvirtuositet. Men det är ett intressant levnadsöde. Bokförlaget Taschen skulle nog istället värdera att det finns ett ökande intresse för kvinnliga konstnärer och på den grundvalen starta en serie med just kvinnliga konstnärer.

Ett litet stycke subversivt inslag kan man dock finna i fäblessen för kvinnliga konstnärer. Förmodligen något som inte önskas av de ivrigaste företrädarna. Nämligen att man positivt uppmärksammar den följsamma konsten, inte minst 1800-talets salongsmåleri. Blir sådan bättre om det är kvinnor som har utfört den?

Nå, konstens viktigaste egenskap är att vara det som inte önskas. Det kan vara värt att erinra sig detta när dagens socio-politiska rekommendationer går i ständiga repriser.

madame-charlotte-du-val-dognes-constance-marie-charpentier-1801
Marie-Denise Villers 1774-1821 (kanske ett självporträtt)
(Det verkar som om Villers inte kom med på konsthallens lista)

Det här inlägget postades i konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

6 svar på 1835: Tidstypisk tröghet

  1. Krister skriver:

    Ser man det historiskt så finns ju inte kvinnorna med inom något område.
    Men ser man på samtiden och extrapolerar till framtiden så ser det ju helt annorlunda ut. Inte minst inom konsten som ju kanske här återigen är en
    föregångare.

  2. Rune skriver:

    Ett vacker bild! Med klänning och frisyr gissar jag att den tillkommit ca 1815.

  3. Från graven skriver:

    He he.

    Nu tror jag ju i.o.f.s att Åsa Beckman gör upp med en särskilt specifik kulturman.

    Kanske hennes uppoffringar inte gav något resultat.

  4. Lars Vilks skriver:

    Men historia, kulturarv och gedigen identitet äger en tyngd som samtidssituationen saknar.

  5. Från graven skriver:

    Lars Vilks,

    Javisst, men de värdena kommer i längden inte att gå förlorade.

    Kommer du ihåg “Alternativa Melodifestivalen”?

    Tidigt rött 70-tal. Om bara svenska folket fick ett alternativ till den förkastligt kommersiella Melodifestivalen så skulle denna snart kunna dödförklaras lika tvärsäkert som Åsa Beckmans dödförklaring av “kulturmannen”.

    Sagt och gjort.

    Det skulle blåsas i näverlur på Gärdet i Stockholm, och sjungas om Nicaragua, och världen skulle minsann få se vem som skulle dra längsta stråt.

    Jag skrattar fortfarande gott åt denna utmaning.

    Jag tror nog att “kulturmannen”, historia, kulturarv och gedigen identitet kommer att övervintra dagens kunskapslösa, historielösa försök till PK-certifiering och skattefinansierad filtrering & förtur.

  6. CeDe skriver:

    Det nordiska kynnet likt björkens vita näver lär nog stå pall ännu ett tag.

    “En borde inte sova, då natta faller på,
    för tänk då blänker stjärnera högt oppe i det blå.
    Dä ä så tyst å stilla.
    Te sova vure illa.
    Jag vandrar mina vägar över slätt å gynom skog,
    å stjärnera di följer mej, så sällskap har jag nog.

    En borde inte sova när natta faller på!
    En borde se på stjärnera…..
    En borde vara två”

    /Jeremia i Tröstlösa

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.