1851: Berlinbiennalen, stillsamt postkolonial

Postat den 2014 30 maj av Lars Vilks

Berlinbiennalen har öppnat (artnet) och någon liten konstreflektion kan den vara värd som en av de centrala biennalerna för samtidstrenderna. Överraskningar bjuder curatorn Juan A. Gaitán onekligen på genom att kraftigt decentralisera stora delar av utställningen. Det man särskilt ilar till är Museum Dahlem i den lugna och välordnade stadsdelen Dahlem. Före murens fall fanns den konsthistoriska samlingen här och det var en längre tågresa för att ta sig dit. Idag är museet ägnat åt den etnografiska samlingen och som man lätt inser är detta ett oemotståndligt intresse för samtidskonsten. Här kan man leva ut de postkoloniala tankegångar som dominerar de flesta biennaler – och dessutom ett otal andra utställningar. Den tidigare privatvillan Haus am Waldsee blir en mötespunkt mellan det privata och det offentliga. I vanlig ordning hyser man en del av konsten i centrum på konsthallen Kunstwerke.

Om man ser på hur konsten curatoriskt packas in är det välkända grepp. Konsten tar sig an det postkoloniala, konstnärerna vill återigen visa att historia är konstruerat (självfallet av västerländska vita män). I detta återkommande tema ligger naturligtvis favoriten relativiseringen som ständigt rör vid att allting egentligen är lika bra. Och då speciellt att den västerländska ordningen bara är en av otaliga. Likafullt utgår allt man gör just ifrån de västerländska förutsättningarna där inte minst tilltron till konsten spelar en stor roll.

Man kan vara säker på att det inte är något fel på den utställda konsten. Gaitán har gjort som man brukar, några stora namn, några lite mindre och en hel del tämligen nya och med god geografisk spridning. Agitationen är borta, biennalen, denna liksom de flesta andra, är en stillsam angelägenhet för konstvärlden. Vill man se utställningen blir det en hel del resor runt i Berlin och för att göra detta måste man vara riktigt intresserad.

https://www.youtube.com/watch?v=kqXb0UiMsb8

En helt annan sak. Hans Annellsson har skapat Nimis himlafärd, en musikalisk komposition där även jag är med på ett hörn. Spotify.

Publicerat i Biennaler, Nimis | 5 kommentarer

1850: Konstens särbehandling i yttrandefriheten

Postat den 2014 27 maj av Lars Vilks

Henrik G. tycker inte att det är riktigt att konstnärerna har en ”gräddfil” när det handlar om yttrandefrihet. Han undrar vad jag tycker. Jo, jag tycker att det är riktigt men det beror på att det finns vissa grundläggande skäl.

Om vi tänker oss en teaterpjäs är det i en sådan möjligt att framföra uttalanden som helt uppenbart står i strid med yttrandefriheten. Varför detta går för sig beror naturligtvis på att det handlar om fiktion och att sammanhanget tämligen självklart visar att det handlar om något annat än det som bokstavligen sägs. Om någon får för sig att påstå att ett straffbart yttrande skulle vara ett teaterstycke måste ett sådant påstående göras trovärdigt genom att t ex det utförda verket har en viss verkshöjd.

Ett fall som ligger nära det här är det som avgjordes i domstol i fjor. Konstnären Jonathan Meese hade i en intervju två gånger gjort Hitlerhälsning. Var detta en del av hans konstutövande eller inte. Rätten fann att det inte rörde sig om ett uttryck för nazism och att det ingick i hans konstprojekt.

När något är konst får det alltså en förstärkning genom den kontext som konsten agerar i. Jag minns t ex från mina duster med länsstyrelsen och regeringen att båda dessa instanser sorgfälligt undvik att omnämna Nimis som ett konstverk. Länsstyrelsen höll sig till byggnad och regeringen skapade ett nytt begrepp ”träverk”.

Antagligen hade Dan Park haft större utsikter att klara sig om hans konst hade haft högre verkshöjd. Jag minns att hans advokat i ett tidigare mål försökte hävda att det rörde sig om konst, visserligen med ringa verkshöjd men dock.

”Gräddfilen” har sålunda en enkel och principiell förklaring. Konsten har fått ett visst skydd därför att det är en fiktiv framställning som ofta är tänkt att fungera som ett inlägg i en diskussion kring mer eller mindre angelägna ämnen. Men skyddet är inte självklart. Jag har flera gånger nämnt den finska konstnären Ulla Karttunen och hennes kritiskt granskande projekt om pedofili. Eftersom hon visade några bilder hon hade funnit på näten blev hon fälld för just pedofili. Domen var dock mild, inget straff utdömdes, enbart ansvar.

Publicerat i yttrandefrihet | 6 kommentarer

1849: Val och negerbykonst

Postat den 2014 26 maj av Lars Vilks

EU-valet blev precis så intressant och medieanpassat som man kunde önska. Den officiella sammanfattningen av valet är att väljarna valde fel. Indignationen är stor hos de som utpekas som experter. Sådant är naturligtvis förargligt men något man alltid riskerar i en demokrati. Demokrati kan sålunda bli helt fel vilket gör att jag erinrar mig Joseph Beuys tänkvärda fras: ”Demokrati ist lustig”. Med största sannolikhet är det ändå mestadels ett spel för EU-galleriet.

Hur gick det med den norska negerbyn? Konstnärerna Muhammed Ali Fadlabi og Lars Cutzner kontroversiella återuppbyggande av den negerby som visades på en utställning i Norge 1914. De fick motta många hårda ord från många håll men när täckelsen föll blev det ett tämligen platt fall. Hyddorna med björkstammar är öppna för alla att bosätta sig i och att bosättaren därigenom blir ett utställningsobjekt. Så korrekt att inte någon kan säga mer än att det blev lite för korrekt för att bli intressant. (Aftenbladet)

Publicerat i debatt, om utställningar m m | 1 kommentar