1851: Berlinbiennalen, stillsamt postkolonial

Berlinbiennalen har öppnat (artnet) och någon liten konstreflektion kan den vara värd som en av de centrala biennalerna för samtidstrenderna. Överraskningar bjuder curatorn Juan A. Gaitán onekligen på genom att kraftigt decentralisera stora delar av utställningen. Det man särskilt ilar till är Museum Dahlem i den lugna och välordnade stadsdelen Dahlem. Före murens fall fanns den konsthistoriska samlingen här och det var en längre tågresa för att ta sig dit. Idag är museet ägnat åt den etnografiska samlingen och som man lätt inser är detta ett oemotståndligt intresse för samtidskonsten. Här kan man leva ut de postkoloniala tankegångar som dominerar de flesta biennaler – och dessutom ett otal andra utställningar. Den tidigare privatvillan Haus am Waldsee blir en mötespunkt mellan det privata och det offentliga. I vanlig ordning hyser man en del av konsten i centrum på konsthallen Kunstwerke.

Om man ser på hur konsten curatoriskt packas in är det välkända grepp. Konsten tar sig an det postkoloniala, konstnärerna vill återigen visa att historia är konstruerat (självfallet av västerländska vita män). I detta återkommande tema ligger naturligtvis favoriten relativiseringen som ständigt rör vid att allting egentligen är lika bra. Och då speciellt att den västerländska ordningen bara är en av otaliga. Likafullt utgår allt man gör just ifrån de västerländska förutsättningarna där inte minst tilltron till konsten spelar en stor roll.

Man kan vara säker på att det inte är något fel på den utställda konsten. Gaitán har gjort som man brukar, några stora namn, några lite mindre och en hel del tämligen nya och med god geografisk spridning. Agitationen är borta, biennalen, denna liksom de flesta andra, är en stillsam angelägenhet för konstvärlden. Vill man se utställningen blir det en hel del resor runt i Berlin och för att göra detta måste man vara riktigt intresserad.

https://www.youtube.com/watch?v=kqXb0UiMsb8

En helt annan sak. Hans Annellsson har skapat Nimis himlafärd, en musikalisk komposition där även jag är med på ett hörn. Spotify.

Det här inlägget postades i Biennaler, Nimis. Bokmärk permalänken.

5 svar på 1851: Berlinbiennalen, stillsamt postkolonial

  1. Krister skriver:

    Är Berlinbiennalen ändå inte ett litet steg bort ifrån den postkoloniala arvssynden och den politiska konsten.

    http://www.expressen.se/kultur/konst/spegeln-avtacks/

    “I katalogen skriver Gaitán att konstens uppgift inte är att vara ett politiskt medel utan att den ska skapa motbilder som gör det möjligt att skilja sanningen från makten”

    “Den här biennalen väljer varken konfrontationen eller skuldbeläggandet utan verkar så att säga i en liberal upplysningstradition från Humboldt och andra”

  2. Lars Vilks skriver:

    Steg och steg. Det har länge funnits en lite mjukare framtoning av biennalerna. I det här fallet är det klart att man inte kunde gå vidare på den aktivistiska linjen som förra gången inte blev särskilt lyckad. Den här gången är det stillsammare, lite djupare och mera internt.

  3. Cecilia skriver:

    Lars Vilks:
    … mera internt.

    Heja!

  4. Cecilia skriver:

    Äh. Heja, heja – menade jag förstås!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.