1850: Konstens särbehandling i yttrandefriheten

Henrik G. tycker inte att det är riktigt att konstnärerna har en ”gräddfil” när det handlar om yttrandefrihet. Han undrar vad jag tycker. Jo, jag tycker att det är riktigt men det beror på att det finns vissa grundläggande skäl.

Om vi tänker oss en teaterpjäs är det i en sådan möjligt att framföra uttalanden som helt uppenbart står i strid med yttrandefriheten. Varför detta går för sig beror naturligtvis på att det handlar om fiktion och att sammanhanget tämligen självklart visar att det handlar om något annat än det som bokstavligen sägs. Om någon får för sig att påstå att ett straffbart yttrande skulle vara ett teaterstycke måste ett sådant påstående göras trovärdigt genom att t ex det utförda verket har en viss verkshöjd.

Ett fall som ligger nära det här är det som avgjordes i domstol i fjor. Konstnären Jonathan Meese hade i en intervju två gånger gjort Hitlerhälsning. Var detta en del av hans konstutövande eller inte. Rätten fann att det inte rörde sig om ett uttryck för nazism och att det ingick i hans konstprojekt.

När något är konst får det alltså en förstärkning genom den kontext som konsten agerar i. Jag minns t ex från mina duster med länsstyrelsen och regeringen att båda dessa instanser sorgfälligt undvik att omnämna Nimis som ett konstverk. Länsstyrelsen höll sig till byggnad och regeringen skapade ett nytt begrepp ”träverk”.

Antagligen hade Dan Park haft större utsikter att klara sig om hans konst hade haft högre verkshöjd. Jag minns att hans advokat i ett tidigare mål försökte hävda att det rörde sig om konst, visserligen med ringa verkshöjd men dock.

”Gräddfilen” har sålunda en enkel och principiell förklaring. Konsten har fått ett visst skydd därför att det är en fiktiv framställning som ofta är tänkt att fungera som ett inlägg i en diskussion kring mer eller mindre angelägna ämnen. Men skyddet är inte självklart. Jag har flera gånger nämnt den finska konstnären Ulla Karttunen och hennes kritiskt granskande projekt om pedofili. Eftersom hon visade några bilder hon hade funnit på näten blev hon fälld för just pedofili. Domen var dock mild, inget straff utdömdes, enbart ansvar.

Det här inlägget postades i yttrandefrihet. Bokmärk permalänken.

6 svar på 1850: Konstens särbehandling i yttrandefriheten

  1. Från graven skriver:

    Håkan Hydén, professor i rättssociologi på Lunds Universitet har en ordentligt svart-vit syn på saken:

    “Konsten, eller yttrandefriheten som sådan, får inte göras till täckmantel för att legitimera de mest bisarra åsikter. Hets mot folkgrupp lika lite som barnpornografi”

    Ironiskt nog ställs dessa två emot varandra om man skulle vara naiv nog att granska de islamska urkunderna i offentlig debatt eller genom konsten.

    Jag har känslan av att just konsten få passa sig noga i det rådande osäkra rättsläget: att göra en konstbaserad betraktelse av profeten Mohammads giftermål med en sexåring och äktenskapets fullbordande när hon var nio skulle riskera att fällas både för hets och barnpornografi.

  2. Inge skriver:

    Er det ikke i punkkunstens ide at den ikke har verkshøyde?

  3. Krister skriver:

    Off topic Lars men jag skulle gärna vilja veta hur statusen är på Nimis nu efter alla stormar.
    Jag hade tänkt göra ett besök med en grupp i morgon.

  4. Lars Vilks skriver:

    Krister,

    God status, se t ex New Herald Ladonia,

  5. Krister skriver:

    Lars Vilks,

    Första besöket av Nimis och det överträffade förväntningarna. Ett fantastiskt konstverk i en fantastisk miljö.
    Dessutom fint väder och mycket besökare. Jag klättrade upp i alla tornen på skakiga ben.

  6. Lars Vilks skriver:

    Trevligt att höra. Tornen kan du lita på. Eftersom jag har höjdskräck är det ordentligt gjort.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.