1848: Valestetik

Postat den 2014 24 maj av Lars Vilks

Jag kan inte säga att konsten för närvarande bjuder på särskilt mycket. Pliktskyldigast följer jag biennalerna och utvecklingen av konstens diskurser. Biennalerna och diskurserna framtonar alltmer som retoriska löften om något som aldrig anländer på annat sätt än att de återkommer med nya löften, allt förpackat i samtidskonstens speciella språk. Så här t ex:

”By disrupting the implied heteronormative discourse of antediluvian mythology, his paintings imply a personal mythopoeic narrative that both transcends and embodies the male gaze. By investigating the callipygian forms of a complex homosocial nexus in an anti-Lacanian context I depict a multitude of redundant, overlapping and coded tasks and roles.”

Lite roligare är det att följa EU-valet. Estetik och strategi är inte särskilt komplexa men engagemanget har uppenbarligen blivit rätt stort. Jag kan inte minnas att man tidigare har gjort någon större affär av den här tillställningen. Nu ligger den på linje med Schlagerfestivalen. I motsats till konsten är utbudet ytterligt anpassat till brukarna och till bestämda brukargrupper. Till stor del handlar det om att nå ut via medierna och då föra fram sin politik. Några har förstått att göra något av detta koncept och särskilt imponeras jag av Fi vars förslag är många och ytterligt generösa. Små partier, och särskilt i valtider, behöver inte bry sig om sådana futila frågor som finansiering. Receptet tycks ha fungerat. SD har valt happeningmetoden. Inget parti har skapat så mycket medietumult. Istället för att vara hänvisad till trista torgmöten med en gles skara av trogna anhängare har man ständigt en stormande hord som raderar ut det politiska budskapet. Detta är redan känt men blir naturligtvis bättre genom att det förblir ohört. Alla är inte förtjusta i upploppsestetiken men partiet har lyckats hyggligt. Just störningsmotståndet gentemot SD kan också generera intresse. Etablerade politiker över hela linjen har fördömt metoden att överrösta talarna med skrän och våld. Detta har inte bitit på vänsterpartiets Dror Feiler som deltar med liv och lust i sådana tillställningar. Ingen dum idé alls eftersom det finns en väljargrupp som har smak för sådana uttryck. Det förefaller som om Feiler den vägen kan nå ända fram till EU-parlamentet. I varje fall menar DN:s analytiker att han från sin femteplats förmodligen kryssar sig in.

De större partierna, liksom de gamla mindre, framtonar sig stillsammare, väl medvetna om att igenkännandets stilla glädje ändå tilltalar merparten av röstarna.

Någon oro för politiken behöver man inte hysa. Efter den spännande rösträkningen och korandet av vinnarna sänker sig den stilla politiska byråkratin över scenen och som vanligt kommer det att handla om ett ständigt hängande i clinch. Varken det ena eller det andra.

Publicerat i debatt | Lämna en kommentar

1847: En liten osämja

Postat den 2014 21 maj av Lars Vilks

Ett litet men inte helt ointressant kritikerbråk har dykt upp i den svenska konstvärlden. Leif Mattsson klagar på Bo Madestrands recension (DN) av Konstfacks elevutställning. Mattsson ger följande känga åt Madestrand:
”Vilka politiskt färgade glasögon DN:s skribent Bo Madestrand bar vid besöket på Vårutställningen förtäljer inte historien (DN 18/5). Desperat söker han finna politiskt sociala förtecken som ett slags legitimitet för utställningens existensberättigande. Den illa dolda agendan avslöjar som vanligt avgörande brister i förmågan att fördomsfritt avläsa konst.”

Madestrand skriver tillbaka:
”Omkonst är en liten publikation och Leif Mattsson är förstås fri att tycka vad han vill. Hans konstsyn bygger på en formalistisk teori där konsten i första hand handlar om färg och form, medan jag är mer intresserad av konst som förhåller sig till sin samtid och omvärlden.”

Sakförhållandet är tämligen enkelt. Konstvärlden kan delas i två sektioner. De som håller fast vid modernismen och förordar färg & form. Och de som sällar sig till den socialkritiska sektorn. Den senare är naturligtvis den som gäller och som har definitionsrätten. Det är alltså en liten duell mellan dessa två positioner. Lite läge är det att sticka upp eftersom den socialkritiska eliten alltmer går på tomgång. Man skall dock vara klar över att det finns fullt acceptabla representanter inom socialkritiken som gör klara markeringar av den visuella estetiken. Ta t ex de båda curatorerna Jens Hoffman och Adrian Pedrosa som ansvarade för Istanbulbiennalen 2011 eller Massimiliano Gionis Venedigbiennal 2013. Det socialkritiska är närvarande också där men inte på samma sätt som i avdelningen konsten som politisk aktivism. Någon lösning på konstens tämligen stillastående tillstånd är det dock inte.

I den föreliggande lilla konflikten står Madestrand i det vinnande lägret. Mattsson kommer, om han pressas, att få reda ut varför konsten inte skall ha ett uppenbart samhällsengagemang. Färg & form kan vara tjusigt och fyndigt men det är inte som förr när det automatiskt var något mer. Och kunde dessutom prestera ett nödvändigt överskridande. Nu kan man säga att det tenderar att bli tjusigt och fyndigt även i det socialkritiska lägret men det är ändå det som gäller och några större förändringar är inte att vänta inom den närmaste framtiden. I grund och botten handlar det om vad konsten skall ha för syfte. Det estetiska lider av sin otillräcklighet och det socialkritiska av sin politik. En revolution kunde vara uppiggande. I motsats till politiska revolutioner är konstrevolutioner tämligen ofarliga.

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, Konstkritik | 3 kommentarer

1846: Biennalen lever vidare

Postat den 2014 19 maj av Lars Vilks

Det var det här med biennaler. Mathias Jansson skriver på konsten.net om biennalen i Riga som inte blev någon biennal utan en utställning om biennaler. Jodå, den utvägen har prövats av andra, t ex i Bergen (där man fortsätter att fundera på saken). Jansson skriver så här:

”Konsten har visserligen blivit mer global men frågan är om konstbiennalerna verkligen speglar det globala när konstnärer från Sydamerika, Asien och Afrika och Europa skapa samma konst som ser likadan ut oavsett varifrån man kommer ifrån. I många fall är det dessutom samma konstnärer och curatorer som roterar runt på biennalerna. Utan friskt blod i ådrorna finns alltid risken att biennalkonsten i framtiden bli ett skällsord precis som hötorgskonst.”

Det lilla problemet är att det dels inte finns några bra alternativ och dels att biennalerna visar den bästa konsten. Konsten idag är, som de flesta känner väl till, strängt beroende av politiskt innehåll. Biennalerna, såsom även den internationella konstvärlden, håller sig till det behjärtansvärda. Ni vet, kön, klass, etnicitet, ekologi osv. Och självfallet förordas med emfas en kamp mot den neoliberala konsumtionskapitalismen, givetvis en ständigt uttalad antirasistisk hållning och ett uppbragt avståndstagande från högerpopulism och fascistiska tendenser. Allt i en prydlig vänsterfåra. Biennalerna excellerar i teman som ansluter sig till detta och det gör att det är svårt att kritisera. För vad skulle det vara för fel att driva dessa frågor med konstens unika möjlighet till att skapa ett alternativ (vad detta alternativ är för något har ingen kommit fram till men det är allmänt accepterat)? Janssons kritik att det inte kommer nytt blod in i biennalerna är naturligtvis befängt. Curatorerna dammsuger konstvärlden på allt som ser fräscht och intressant ut. Att det sedan finns konstnärer med stjärnstatus som återkommer är en nödvändighet. Alla kan inte vara lika bra. Man kan inte heller kalla tillställningarnas produktion för hötorgskonst och man kan vara säker på att även i ett längre perspektiv kommer man inte heller att avfärda biennalkonsten (som i själva verket är vår samtidskonst) med en sådan etikett. En bättre benämning är nog salongskonst. Biennalerna påminner om 1800-talets franska Parissalong. En officiell institution med stor attraktionskraft eftersom den var vägen till framgång. Man skall erinra sig att även konstnärer som var motståndare till salongen gärna deltog. Men trots allt var det så att den radikala konsten i regel refuserades och de refuserade kunde så småningom växa sig starkare samtidigt som salongen bleknade bort i historiens dis. Biennalerna har också motståndare. Det är faktiskt så att det råder ett allmänt avståndstagande gentemot dem. De är för ytliga, kommersiella, beroende av kapitalistiska sponsorer, de lockar turister och sätter städer på kartan. Men det säger rätt lite emedan curatorer och konstnärer i regel är av högsta klass. De problematiserar och kan oupphörligen dra fram angelägna sociala och politiska frågor vilka behandlas av konstnärer med hög kvalitet. Det är helt enkelt svårt att komma åt trots att man förstår att något är fel i denna konsensusproduktion.

Skall man ändra på något får man nog ge sig på den politiska självgodheten. Inga biennaler har lyckats med att skapa någon politisk verkan. Man kan därför tala om en korrekt tomgångsestetik vilken skulle kunna utmanas. För det är ju så att oppositionen i konsten har fungerat alldeles utmärkt i konstvärlden. Det skulle den kunna göra även i det här fallet.

Publicerat i Biennaler, konstteori | 3 kommentarer