1857: River of Fundament

Postat den 2014 11 juni av Lars Vilks

Konsten kan trots allt bjuda på ett och annat av intresse. Och det går knappast att komma ifrån att Matthew Barneys film River of Fundament är värd att uppmärksamma. Filmen är över fem timmar lång (konsten kan ta sig friheter) och bygger löst på Norman Mailers bok Ancient Evenings från 1983. Filmen är något kontroversiell, både genom sin väldiga ambition och genom en rad makabra scener. Men strängt taget tycks den ha fått relativt god behandling av kritiker. Barney har strävat efter att bli en ”riktig” filmskapare och det är möjligt att han lyckas den är gången. I varje fall är det befriande med ett verk som frångår den politiska uppfostringsverksamheten som efter hand har blivit tämligen tröttsam. Innehållet kretsar kring födelse och död, inte minst genom att Normal Mailer transformeras till olika gestalter. Det hela är till ytterlighet genomarbetad estetik och praktiskt taget allt fyller symboliska funktioner som dock rör sig i en surrealistisk värld där den specialkomponerade musiken intar formen av en opera. Det är värt en liten eftertanke, Barney är fortfarande att räkna med. Filmen presenteras också genom att den visas på olika platser i en världsomspännande turné. Den lär nog inte dyka upp på de vanliga biodukarna.

The Guardian
Faz

Trailer

Publicerat i om utställningar m m | Lämna en kommentar

1856: Nytt geni på gång

Postat den 2014 10 juni av Lars Vilks

Jag har varit borta några dagar och därför har det blivit ett litet avbrott i skrivandet. Men det skall snart bli bättring på det. Idag kan jag inte låta bli att skriva något om Tora Vega Holmström som visas på Moderna i Malmö. Entusiasmen över den här utställningen är stor och kritikerna är på sitt bästa humör. Att det återigen handlar om en kvinnlig konstnär är uppenbart. Holmström har inte varit bortglömd i svensk konsthistoria men kritikerna tycker inte att det räcker. Thomas Millroth (Sydsvenskan)menar t ex: ”Det är ju bara dumheter att Tora Vega Holmström i dag står i skuggan av andra mer trendkänsliga samtida. Hon är för bra för det. Det är bara att tacka för att Moderna Museet visar henne i helfigur.” Här dyker frågan om kvalitet upp. Hur ”bra” är Holmström? Skall man besvara den frågan får man dels se över vilka hon konkurrerar med och dels hur man brukar hantera begreppet kvalitet. Onekligen är Holmström en utmärkt målare men sådana finns det rätt gott om och man kan därför undra vilka som borde plockas bort. Och dessutom finns det målare som, liksom Holmström, inte har varit så trendkänsliga och därför försvunnit ur konsthistorien. Svensk konsthistoria är trots allt en eklektisk verksamhet som speglar de internationella rörelserna utan att vi direkt har några namn som räcker till för att nå utöver det nationella. Kvalitet i svensk konst handlar därför främst om hur våra konstnärer har förhållit sig till trenderna och hur de i någon mån har skapat ett personligt uttryck, tillräckligt självständigt för att få en plats i svensk konsthistoria. Dessutom tillkommer vilket inflytande man har haft.

Tyvärr är det så att den politiska värdegrunden blir avgörande för bedömningen. Tora Vega Holmström är en av tämligen få kvinnliga konstnärer och just därför är det en önskan om att vi skall se ett åsidosatt geni. Vill man kan man tillskriva henne en profetisk insikt som placerar henne i dagens rådande värdegrund. Den skrivningen tilltalar alldeles särskilt Eskil Krogh Larsson (P1): ”Migration och jämställdhet som två av samtidens mest brännande frågor.
Och när vi ser Tora Vega Holmström i dag, 100 år senare, är det lätt att tänka vad lite som hänt ändå.”

Nu är det ju så att konstnärlig kvalitet i sista och avgörande hand (fast inte definitivt) bestäms av konstvärlden. Önskar man att Holmström skall vara ett förbisett geni räcker det att den uppfattningen för ett genomslag. Men det är lite tråkigt att en sådan uppfattning gränsar till könskvotering.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 16 kommentarer

1855: Det norska rasistväldet samt Berlin

Postat den 2014 4 juni av Lars Vilks

Norrmännen igen. Med omväxlande munterhet och djup indignation har det reagerats mot teckningsserien Skarpe Kanter. Få saker hyser ett så omfattande nyhetsvärde som när något kan förses med rasiststämpeln. Det skall i det här fallet röra sig om satir men jag får säga att humorn är något svårfångad. Under alla omständigheter borde upphovsmannen veta att man måste välja rätt folkslag för att tillåta sig ett sådant uttryck. En större fråga är vilka slutsatser man skall dra. Åsa Linderborg (Aftonbladet) tvekade inte utan kunde omedelbart peka ut den galopperande rasismen som sveper över Europa och inte minst har fått ett starkt fäste i Norge, det alltmer förlorade landet. Helt säkert sitter norrmännen och nynnar på sina nationella visor och drömmer om fornstora dagar, ”Brede seil over Nordsjø gå”:https://www.youtube.com/watch?v=7TtYteK7Pl8

Ulrika Stahre skriver (Aftonbladet) om Berlinbiennalen. Recensionen formar sig delvis till en klagovisa över det alltmer gentrifierade Berlin Mitte. Det var bättre förr då det liknade konstnärskvarter av den gamla sorten. Och hon fasar över att man skall bygga upp stadsslottet ”summan av det hela är ändå en obehaglig nostalgi för den tyska storhetstiden.” Frågan om återuppbyggnaden har diskuterats alltsedan murens fall. Ryssarna sprängde slottet efter kriget då man ansåg att det behövdes en plats för att folket skulle kunna visa sin kommunistiska kampvilja. Så byggde DDR Palast der Republik. Den kunde man inte bevara eftersom den visade sig vara en asbestbomb. Därför blev valet att återställa Berlin Mittes helhetsintryck. Slottet kommer bland annat att innehålla utomeuropeisk konst vilket sannolikt är noga genomtänkt.

01schloss7a
Slottet efter kriget

Matts Leiderstam är ende svensk i biennalen och han har gjort en undersökning av porträtt från några museer. En av målningarna har hängt på det nazistiska finansministeriet och för Stahre ger ”en detta kärvare, tyngre, innebörd.” Jag har lite svårt att tycka att det är något märkvärdigt om man betänker att nazisterna roffade åt sig det mesta de kunde få tag på av museikonst i de ockuperade länderna. Och inte minst från alla samlingar som hade skapats av judar. Se bara på tio-i-topplistan över plundrade verk. En stor del av det konstnärliga kulturarvet placerades i ett bergsrum i österrikiska Altaussee. När kriget förlorades hade man tänkt spränga allt i luften men i sista stund blev det stoppat. Många verk av vita män som Jan och Hubert van Eyck (Ghentaltaret) var verkligt illa ute.

Publicerat i Biennaler, debatt | 6 kommentarer