1855: Det norska rasistväldet samt Berlin

Norrmännen igen. Med omväxlande munterhet och djup indignation har det reagerats mot teckningsserien Skarpe Kanter. Få saker hyser ett så omfattande nyhetsvärde som när något kan förses med rasiststämpeln. Det skall i det här fallet röra sig om satir men jag får säga att humorn är något svårfångad. Under alla omständigheter borde upphovsmannen veta att man måste välja rätt folkslag för att tillåta sig ett sådant uttryck. En större fråga är vilka slutsatser man skall dra. Åsa Linderborg (Aftonbladet) tvekade inte utan kunde omedelbart peka ut den galopperande rasismen som sveper över Europa och inte minst har fått ett starkt fäste i Norge, det alltmer förlorade landet. Helt säkert sitter norrmännen och nynnar på sina nationella visor och drömmer om fornstora dagar, ”Brede seil over Nordsjø gå”:https://www.youtube.com/watch?v=7TtYteK7Pl8

Ulrika Stahre skriver (Aftonbladet) om Berlinbiennalen. Recensionen formar sig delvis till en klagovisa över det alltmer gentrifierade Berlin Mitte. Det var bättre förr då det liknade konstnärskvarter av den gamla sorten. Och hon fasar över att man skall bygga upp stadsslottet ”summan av det hela är ändå en obehaglig nostalgi för den tyska storhetstiden.” Frågan om återuppbyggnaden har diskuterats alltsedan murens fall. Ryssarna sprängde slottet efter kriget då man ansåg att det behövdes en plats för att folket skulle kunna visa sin kommunistiska kampvilja. Så byggde DDR Palast der Republik. Den kunde man inte bevara eftersom den visade sig vara en asbestbomb. Därför blev valet att återställa Berlin Mittes helhetsintryck. Slottet kommer bland annat att innehålla utomeuropeisk konst vilket sannolikt är noga genomtänkt.

Slottet efter kriget

Matts Leiderstam är ende svensk i biennalen och han har gjort en undersökning av porträtt från några museer. En av målningarna har hängt på det nazistiska finansministeriet och för Stahre ger ”en detta kärvare, tyngre, innebörd.” Jag har lite svårt att tycka att det är något märkvärdigt om man betänker att nazisterna roffade åt sig det mesta de kunde få tag på av museikonst i de ockuperade länderna. Och inte minst från alla samlingar som hade skapats av judar. Se bara på tio-i-topplistan över plundrade verk. En stor del av det konstnärliga kulturarvet placerades i ett bergsrum i österrikiska Altaussee. När kriget förlorades hade man tänkt spränga allt i luften men i sista stund blev det stoppat. Många verk av vita män som Jan och Hubert van Eyck (Ghentaltaret) var verkligt illa ute.