Mellan varven har jag läst Arnstberg & Sandelin Invandring och mörkläggning II Fördjupningar och förklaringar. Jag är en lite smula inblandad eftersom Gunnar Sandelin intervjuade mig för ett av bokens avsnitt. Onekligen är det en underhållande skrift i ett hysteriskt ämne. I detta avseende är bokens avsnitt om tidens besatthet av värdegrunden vinnande. T ex citatet från DN ”Svensk polis har satsat miljontals kronor på att ta fram en gemensam värdegrund. Men ingen vet vad den har gett för resultat i det dagliga polisarbetet.” Myndigheten har i alla fall lyckats få fram tre ord: ”Engagerade, effektiva och tillgängliga.” Utan vidare skulle den värdegrunden kunna övertas av de internationella samtidskonstnärerna.
Att Arnstberg & Sandelin framstår som oönskade och synnerligen kontroversiella är egentligen besynnerligt. Det behövs faktaunderlag och debattböcker för att diskutera invandringspolitiken. Jag inser naturligtvis att det finns en oro från etablissemanget att alltför negativa uppgifter om kostnader och andra problem skulle kunna skapa en oönskad motopinion. Men det förefaller inte alltför lyckat att så totalt underkänna befolkningen. Bättre att lägga alla kort på bordet än t ex de glädjekalkyler som har försökt lansera invandringen som en lönsam affärsidé. Några avsnitt i boken som övergripande behandlar idéer om ”allas lika värde” (dagens schlager), invandringens historia och nationalstatens förutsättningar borde vara ett gott underlag till en seriös diskussion. Men så blir det säkert inte. Den förra skriften Invandring och mörkläggning vann dock en intressant arbetsseger genom det explosiva mediegenomslaget som författarna nådde genom att annonsera i DN. Mest uppseendeväckande var att DN accepterade annonsen. DN fick sedan be läsarna om ursäkt men det gjorde bara historien ännu bättre.
Ett avsnitt som kunde ha gjorts bättre handlar om konsten. Jag menar då inte den del som handlar om rondellhunden kontra psykvården eller Dan Park inom lås och bom. Men bokens tanke om svensk konstidentitet är givetvis problematisk. Författarna uppmärksammar utställningen ”Svenskt alternativ” från 1970-71. Författarna tycker inte att konstnärerna ”rörde sig med ett formspråk som kunde uppfattas som specifikt svenskt”. Författarna är inte medvetna om att vid den tiden hade modernismens formspråk nått vägs ände. Konstens styrdes då fortfarande från New York men redan hade den internationella gemenskapen etablerats. Lite svenskt alternativ var det nog ändå. Deltagare var Dick Bengtsson, Ola Billgren, Lars Englund, John-e Franzén, Lars Hillersberg, Einar Höste, Olle Kåks och Ulrik Samuelson. Vid den här tiden uppmärksammades Sverige genom sitt politiska och sociala engagemang som dock inte var särskilt uttalat vid det här tillfället. Istället får man nog tala om en gammal hederlig lansering av periferins konstnärer i ett försök att visa att man kunde också i Sverige. Det lyckades naturligtvis inte, först två decennier senare var konstvärlden tillräckligt homogeniserad för att geografin inte längre var avgörande. Vill man tala om svenskhet i konsten får man närmast ägna sig åt att studera hur den lokala miljön har hanterat det internationella inflytandet. Möjligen kan man då och då stöta på några allt tunnare strängar av nordisk melankoli i mörka vinternätter. För övrigt har den internationella samtidskonsten löst problemet med mångkulturen genom att skapa en homogen konsensuskultur som alla medverkande får underkasta sig.
Skall man vara ärlig finns det ändå en historisk rest av något som kan kallas för svenskt alternativ. Man bojkottade Venedigbiennalen 1968 och 1970 ville man bygga en barnverkstad och samtidigt ge barnen fritt inträde vilket inte gick för sig. Efter två tomma biennaler (men lägg märke till att det berodde på det nu så heta ”bojkott” respektive en mycket tidigt utgåva av ”relationell estetik”) kom man igen med en lite ekologisk historia 1976 vilken fick mycket uppmärksamhet.
