1858: Svenska alternativ

Mellan varven har jag läst Arnstberg & Sandelin Invandring och mörkläggning II Fördjupningar och förklaringar. Jag är en lite smula inblandad eftersom Gunnar Sandelin intervjuade mig för ett av bokens avsnitt. Onekligen är det en underhållande skrift i ett hysteriskt ämne. I detta avseende är bokens avsnitt om tidens besatthet av värdegrunden vinnande. T ex citatet från DN ”Svensk polis har satsat miljontals kronor på att ta fram en gemensam värdegrund. Men ingen vet vad den har gett för resultat i det dagliga polisarbetet.” Myndigheten har i alla fall lyckats få fram tre ord: ”Engagerade, effektiva och tillgängliga.” Utan vidare skulle den värdegrunden kunna övertas av de internationella samtidskonstnärerna.

Att Arnstberg & Sandelin framstår som oönskade och synnerligen kontroversiella är egentligen besynnerligt. Det behövs faktaunderlag och debattböcker för att diskutera invandringspolitiken. Jag inser naturligtvis att det finns en oro från etablissemanget att alltför negativa uppgifter om kostnader och andra problem skulle kunna skapa en oönskad motopinion. Men det förefaller inte alltför lyckat att så totalt underkänna befolkningen. Bättre att lägga alla kort på bordet än t ex de glädjekalkyler som har försökt lansera invandringen som en lönsam affärsidé. Några avsnitt i boken som övergripande behandlar idéer om ”allas lika värde” (dagens schlager), invandringens historia och nationalstatens förutsättningar borde vara ett gott underlag till en seriös diskussion. Men så blir det säkert inte. Den förra skriften Invandring och mörkläggning vann dock en intressant arbetsseger genom det explosiva mediegenomslaget som författarna nådde genom att annonsera i DN. Mest uppseendeväckande var att DN accepterade annonsen. DN fick sedan be läsarna om ursäkt men det gjorde bara historien ännu bättre.

Ett avsnitt som kunde ha gjorts bättre handlar om konsten. Jag menar då inte den del som handlar om rondellhunden kontra psykvården eller Dan Park inom lås och bom. Men bokens tanke om svensk konstidentitet är givetvis problematisk. Författarna uppmärksammar utställningen ”Svenskt alternativ” från 1970-71. Författarna tycker inte att konstnärerna ”rörde sig med ett formspråk som kunde uppfattas som specifikt svenskt”. Författarna är inte medvetna om att vid den tiden hade modernismens formspråk nått vägs ände. Konstens styrdes då fortfarande från New York men redan hade den internationella gemenskapen etablerats. Lite svenskt alternativ var det nog ändå. Deltagare var Dick Bengtsson, Ola Billgren, Lars Englund, John-e Franzén, Lars Hillersberg, Einar Höste, Olle Kåks och Ulrik Samuelson. Vid den här tiden uppmärksammades Sverige genom sitt politiska och sociala engagemang som dock inte var särskilt uttalat vid det här tillfället. Istället får man nog tala om en gammal hederlig lansering av periferins konstnärer i ett försök att visa att man kunde också i Sverige. Det lyckades naturligtvis inte, först två decennier senare var konstvärlden tillräckligt homogeniserad för att geografin inte längre var avgörande. Vill man tala om svenskhet i konsten får man närmast ägna sig åt att studera hur den lokala miljön har hanterat det internationella inflytandet. Möjligen kan man då och då stöta på några allt tunnare strängar av nordisk melankoli i mörka vinternätter. För övrigt har den internationella samtidskonsten löst problemet med mångkulturen genom att skapa en homogen konsensuskultur som alla medverkande får underkasta sig.

Skall man vara ärlig finns det ändå en historisk rest av något som kan kallas för svenskt alternativ. Man bojkottade Venedigbiennalen 1968 och 1970 ville man bygga en barnverkstad och samtidigt ge barnen fritt inträde vilket inte gick för sig. Efter två tomma biennaler (men lägg märke till att det berodde på det nu så heta ”bojkott” respektive en mycket tidigt utgåva av ”relationell estetik”) kom man igen med en lite ekologisk historia 1976 vilken fick mycket uppmärksamhet.
01 svenskt alt

Det här inlägget postades i Böcker. Bokmärk permalänken.

24 svar på 1858: Svenska alternativ

  1. BCCDR skriver:

    Du skriver:”Vill man tala om svenskhet i konsten får man närmast ägna sig åt att studera hur den lokala miljön har hanterat det internationella inflytandet. Möjligen kan man då och då stöta på några allt tunnare strängar av nordisk melankoli i mörka vinternätter.” Är det inte tvärtom? Hur har den lokala miljön blivit hanterad av det internationella inflytandet? Düsseldorfskolan etc. T. ex. Bengt Nordenbergs rivna get ( http://sv.wikipedia.org/wiki/D%C3%BCsseldorfskolan) , som jag tycker ser ut som en scen från en skandinavisk fäbod, snarare än en Alm eller Sommerweide.

  2. Lars Vilks skriver:

    BCCDR,

    Men det är inte fråga om något svenskt eller ens nordiskt “alternativ”. Düsseldorfarna ville gärna ha exotiska motiv som sedan behandlas enligt denna tyska skola. Huvudlinjen i konsten är dock obevekligt den franska. Vid den här tiden var t ex Ingres och Delacroix verksamma.

  3. BCCDR skriver:

    Lars Vilks,
    Förstår inte vad det är du svarar på. De två begreppen är väl a) den lokala miljön och b) det internationella inflytandet. Du säger att a) hanterat b) och jag undrar om det inte är så att det är b) som hanterar a). Jag uppfattar det som om din skrivning om ”nordisk melankoli i mörka vinternätter” är ett exempel på a). Düsseldorfskolan och fäboden är bara exempel på begreppen internationellt inflytande respektive lokal miljö. Så min fråga kvarstår!

  4. Lars Vilks skriver:

    BCCDR,

    Vad jag menar är att den internationella konsten skapar sina stilar och former. För att sådana skall utvecklas kan den hämta inspiration från många håll, men resultatet blir något annat än det ursprungliga. Ta t ex användandet av afrikanska masker eller barnteckningar. Svensk konst har aldrig kunnat hävda sig på internationell nivå. Man har hämtat sin konst från den internationella arenan.

  5. BCCDR skriver:

    Lars Vilks,

    Menar du att när du säger ”Vill man tala om svenskhet i konsten får man närmast ägna sig åt att studera hur den lokala miljön har hanterat det internationella inflytandet” så menar du ”att den internationella konsten skapar sina stilar och former”. Briljant! Vad är ”nordisk melankoli i mörka vinternätter”?

  6. Lars Vilks skriver:

    den nordiska melankolin är väl närmast en form för exotism och den kan placeras i den internationella expressionismen. Jag kunde ha skrivit tydligare, nu blev det bara en bisats. Om du tycker det behövs kan jag gärna utveckla saken på ett mera utförligt sätt.

  7. BCCDR skriver:

    Lars Vilks,

    Fortfarande inget svar på om du med utsagan ”Vill man tala om svenskhet i konsten får man närmast ägna sig åt att studera hur den lokala miljön har hanterat det internationella inflytandet” menar ”att den internationella konsten skapar sina stilar och former”.

    I vilket sammanhang man placerar den nordiska melankolin är för frågeställningen irrelevant.

    Min fråga är om ”den nordiska melankolin i mörka vinternätter” är ett exempel på den ”lokala miljön”
    Du påstår att den ”lokala miljön” hanterar det ”internationella inflytandet”.

    Jag frågar om det inte är tvärtom – att det ”internationella inflytandet” hanterar den ”lokala miljön”. T. ex. att den av Düsseldorfskolan påverkade konstnären skildrar den lokala miljön, t. ex. den skandinaviska fäboden, under påverkan det internationella inflytandet.

    Innan du besvarat dessa frågeställningar, så finns det nog ingen anledning att ytterligare utveckla ”saken”.

  8. Lars Vilks skriver:

    Kanske du är ute efter att trolla, men i alla fall. Den nordiska melankolin är knappast något som präglar svensk konst vare sig man ser till den svenska uppfattningen eller den internationella. Svensk konsthistoria handlar främst om hur man anammar de internationella stilarna. Internationellt är den nordiska melankolin en uppfattning som dyker upp ibland men knappast när det gäller svenska konstnärer. De få namn som vi har av internationell kaliber uppfattas inte på det sättet. T ex Viking Eggeling eller Öyvind Fahlström som inte på något sätt sammankopplas med detta. Men du har naturligtvis rätt i att de internationella stilarna får en lokal prägling. Så tex sekelskiftets nationalromantik.

  9. BCCDR skriver:

    Lars Vilks,

    Det här verkar bli en lång process. 1) Jag är inte ute efter att trolla. 2) Jag diskuterar inte den nordiska melankolin per se.

    Du drog upp den nordiska melankolin och jag undrar om du menar att den nordiska melankolin är ett exempel på ”den lokala miljön”. Och det jag diskuterar är den lokala miljön och dess förhållande till det internationella inflytandet.

    Du påstår att den lokala miljön hanterar det internationella inflytandet – jag undrar om det inte är tvärtom. Denna frågeställning kan väl inte vara så svår att reda ut? Tala nu om vad du menar! Vad är den lokala miljön? Vad påverkas av vad?

    Om de inte begriper min frågeställning så är du välkommen att peka på vad du inte förstår!

  10. Från graven skriver:

    BCCDR,

    Jag vet ju inte säkert, men jag läser snarare “miljön” som “den rådande diskursen” (i brist på bättre).

  11. Lars Vilks skriver:

    BCCDR,

    Med den lokala miljön avser jag det rådande konstklimatet. Ser man på hur svensk konsthistoria ser ut handlar den om det internationella inflytandet och hur denna har hanterats av den lokala miljön. “Den nordiska melankolin” är ett exempel på hur norden ibland uppfattas internationellt men även nationellt. Den aspekten har dock inte spelat någon stor roll i svensk konst.

  12. BCCDR skriver:

    Från graven,

    Tilltror du inte Vilks förmågan att själv förstå innebörden av min frågeställning och att besvara den? Och om det är så att miljön kan ersättas med diskursen, vad har då ”svenskhet i konsten” och ”nordisk melankoli i mörka vinternätter” i sammanhanget att göra?

  13. BCCDR skriver:

    Lars Vilks,

    Är du säker på att du med den lokala miljön menar det rådande konstklimatet. Jag skulle förstå om du hade sagt att du med den lokala miljön menar de lokala konstnärerna – annars förstår jag inte vad ditt yttrande om att ”Möjligen kan man då och då stöta på några allt tunnare strängar av nordisk melankoli i mörka vinternätter” har att göra i sammanhanget. Och vad är ”düsseldorfaren” Nordenberg i ditt resonemang. Är han en del av det rådande konstklimatet i Sverige eller är han en del av det internationella inflytandet – här då representerat av Düsseldorfskolan?

  14. Från graven skriver:

    BCCDR,

    Jodå.

    Men jag hade liten eller ingen tilltro till din förmåga att faktiskt förstå vad han skrev.

  15. Lars Vilks skriver:

    BCCDR,

    Skall vi fortsätta den här diskussionen får man nog dra upp lite bredare linjer. När det t ex handlar om düsseldorfarna vid mitten av 1800-talet är det fortfarande svårt att se någon rimlig nivå på det svenska konstlivet. Att utbilda sig och utvecklas som konstnär i Sverige på den tiden var i det närmaste omöjligt. Konstnärerna begav sig utomlands, till Rom och Düsseldorf och stannade kvar där. Och därigenom kan man ju alltid mena att de agerade i den internationella konsten, man hakade på det som var ledande utan att någon lyckades erövra någon större position. Nordenberg, elev till Tidemand, målade i tidens anda genrebilder och var förtjust i svenska allmogemotiv, vilka så småningom kom att bli en del av svensk konsthistoria. En lokal svensk konstmiljö uppstod tämligen sent, först med friluftsmålarna som sökte sig till Paris. På 1880-talet kan man tala om att de internationella trenderna, som radikal opposition, fick en plats i Sverige. Under de följande decennierna utvecklas ett mera aktivt svenskt konstliv.

  16. BCCDR skriver:

    Lars Vilks,

    Det jag diskuterar är vad din utsaga ”Vill man tala om svenskhet i konsten får man närmast ägna sig åt att studera hur den lokala miljön har hanterat det internationella inflytandet. Möjligen kan man då och då stöta på några allt tunnare strängar av nordisk melankoli i mörka vinternätter” betyder.

    I din utsaga finner jag följande begrepp: 1) svenskhet i konsten, 2)den lokala miljön, 3) det internationella inflytandet och 4) nordisk melankoli i mörka vinternätter.

    Såvitt jag nu tror mig förstå, så menar du att 4) är ett exempel på 1). För att tala om 1) bör man ägna sig åt att studera hur 2), som är det vid det studerade tillfället rådande konstklimatet i Sverige , har hanterat 3), som är det vid det studerade tillfället rådande internationella inflytandet.

  17. BCCDR skriver:

    Från graven,

    Du gör helt rätt i att ha begränsad tilltro till min förmåga att förstå vad Vilks skriver. Just nu tycker jag det verkar som att han menar att om man vill tala om svenskhet i konsten, så bör man utforska hur det svenska konstklimatet reagerat på internationellt inflytande.

    Jag får väl antaga att detta är ett värdefullt råd för dem, som vill tala om svenskhet i konsten. Men jag är inte helt övertygad om att jag så att säga skulle börja nysta i Vilks ände, om jag skulle vilja prata om svenskhet i konsten.

  18. Från graven skriver:

    BCCDR,

    Min egen kunskap om “svenskhet” i konsten är obefintlig och antagligen också naiv. Typ runor och kurbits.

    Sedan har jag också på senare tid fått lära mig (av den rådande politiska diskursen i “Sverige”) att “svenskhet” endast går att förstå som en oxymoron. Dvs att “svenskhet” i själva verket alls inte finns (och aldrig har funnits), mer än som en cynisk förberedelse inför nästa folkmord (muslimer lär vara målet).

    Nationaldagen bör därför endast firas med största försiktighet och i tacksamhet över att vi är så öppna och toleranta (fast aldrig mot sverigedemokrater, där går gränsen!).

    I vilken ände skulle du börja?

  19. BCCDR skriver:

    Från graven,

    Du får fråga Vilks vad svenskhet i konsten är. Jag vet inte om han menar att svenskheten är manér typiskt för svenska konstnärer eller om det är manér typiska för konstnärer som är verksamma i Sverige eller om det är motiv som är typiska i statsbildningen Sverige.

    Jag vet inte heller vad konst är – det vet emellertid Lars Vilks. Om han säger att något är konst, så är det konst. Det är lika säkert som att den som åker tunnelbana i Stockholm är svensk.

  20. Från graven skriver:

    BCCDR,

    Nej, nej, nej,; “svensk” finns inte, säger jag ju!

    Kåldolmar är turkiska och Zlatan kommer från Balkan, och det finns inget svenskare än Zlatan; alltså finns inte “svenskt”. Läs DN om du inte tror mig. DN formulerar det en smula bättre än vad jag kan, men argumenten är exakt de samma; så det finns inga principskillnader i min och DN’s analys.

    LV har med andra ord rätt: “svenskheten” i t.ex Zorns (tyskt namn) måleri kan ju endast diskuteras i termer av hur han svingar sin pensel i impressionistisk anda (parisgruppen – Frankrike) när han avbildar spritt språngande nakna dalkullor med rötter i Afrika (via den indoeuropeiska folkvandringen till den kalla norden).

    Nu har vi rett ut det.

  21. Från graven skriver:

    BCCDR,

    Dalkullor har lite mer Neanderthalgener än vad afrikaner har. Det är i stort sett enda skillnaden.

    För att citera Hasse Alfredsson (Svea Hund på Göta Lejon): “Att det skall vara så förbannade svårt att skilja på negrer och Göteborgare!”

    Ja, han sade faktiskt så.

    Jag har alltid varit misstänksam mot den socialdarwinistiska ådran i Hasse & Tages “humor”.

  22. Lars Vilks skriver:

    BCCDR,

    “Vår historia och våra traditioner äro rika och poetiska, fulla av ädla minnen, som med skäl utgöra vår ära och stolthet. Fäderneslandets historia och natur bliva för den skull huvudföremålet för vår konst – de bliva samfällt ett tempel, däruti konstnärens arbete tillika skall bliva en dyrkan av naturens herre, den allsmäktige.”

    Nå, det behövdes lite internationell stil och trend för att få det här på plats.

  23. Molly skriver:

    Denna diskussion har inte fått mig att förstå ett dugg bättre än jag gjorde innan. Dock har jag haft en rolig halvtimme! Alltid något för en amatör.

  24. BCCDR skriver:

    Lars Vilks,

    Som du kanske förstår av mitt alias kan jag nog sägas ha en så kallad bokstavsdiagnos. Det är förmodligen detta förhållande som gör att jag inte begriper varför du säger det du säger. Om du känner att du måste säga något, så tala gärna om vad svenskhet i konsten är för något. Jag verkar inte vara ensam om att intressera mig vilken mening du lägger i detta begrepp.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.