1863: NYttigt och lönsamt

Postat den 2014 26 juni av Lars Vilks

Tiggarna har blivit ett pittoreskt inslag i storstadsbilden. Alla tycker kanske inte det men det är väl så man får beskriva företeelsen. Med tanke på det så ofta ventilerade ”allas lika värde” och att man inte skall mäta människans värde i hennes lönsamhet, har saken landat i ett lätt förvirrat tillstånd. Vi bör inte ha tiggare på våra gator, men då de finns och då de kommer hit får man i kulturmångfaldens namn tacka och ta emot. ”Allas lika värde” är en chimär men också en förhoppning om en jämlik värld. Men teorierna om den jämlika världen påminner alltför starkt om Newtons statiska universum. D.v.s. hans statiska universum kunde aldrig bli statiskt eftersom minsta obalans samlade materien och obönhörligt drog allt mot ett växande gravitationscentrum. Newton löste problemet genom att låta Gud ingripa och korrigera problemen. Ekonomisk lönsamhet fungerar på samma sätt. Människan kan dock ingripa och i någon mån mildra effekterna. Men systemet är svårt att komma ifrån. Någon måste betala räkningarna.

Anna Brodow skriver om tiggarna och konstaterar att de inte är särskilt lönsamma. Samtidigt undrar hon om konstnärerna är mycket bättre. Som helhet kan man inte påstå att konstnärskåren är en lönsam industri. Men en del konstnärer producerar produkter för lyxkonsumtionen. Man behöver bara tänka på sådant som den nyss avslutade Baselmässan. Och det är inga småsaker. Detta kan man naturligtvis kritisera men lyxindustrin är inte något exklusivt för konsten. Större delen av konstnärskåren är antingen småhandlare eller deltidsarbetande. Det kulturella kapitalet kvarstår som en del av produktionen och även detta har ett betydande ekonomiskt värde. Obekväma konstnärer är i regel också en tillgång. Kanske inte omedelbart men det har visat sig att de ofta och på längre sikt kan prestera de allra högsta ekonomiska värdena och (nationell) status. Den mera direkta nyttighetstanken är synnerligen aktiv. Konsten är givetvis på hugget i Almedalsveckan. Konstnärsnämnden slår ett slag för ”Behovet av kvalitet(er) i kulturpolitiken”. Och man säger dessutom:
”Konsten kan ställa viktiga frågor kring våra liv och samhället i stort. Hur hanterar vi kvalitetsbegreppet i förhållande till bredd och djup? Idag kopplas ofta kvalitetsbegreppet ihop med förnyelse och nyskapande. Vad får det för betydelse?”

Jag kan nog förstå att det där med viktiga frågor måste man basunera igen för att verka intressanta i politiska sammanhang. Däremot är den andra delen lite märklig: ”Idag kopplas ofta kvalitetsbegreppet ihop med förnyelse och nyskapande.” Det är förutsättningen för det moderna konstbegreppets kvalitetsaspekt alltsedan slutet av 1800-talet. Men det är klart att det inte är ett särskilt smidigt instrument för att närma sig nyttigheten. Det går dock tämligen enkelt att urholka genom att beskriva all den konst som är samhällsnyttig som förnyande och nyskapad. Men probersten är i slutändan att det handlar om en provokation mot det rådande tillståndet. Jag tvivlar på att den saken kommer att uppmärksammas på seminariet i Almedalen. Vår konst är oss en snäll och dygderik församling. Undantag beivras.

Publicerat i debatt, konstteori | 11 kommentarer

1862: From the A-Train to the U-Turn

Postat den 2014 23 juni av Lars Vilks

Säkert är det många som har funderat på hur länge det skall kunna fortgå. Jag tänker på män klädda i shorts i stadsmiljö. Äntligen har ett par kvinnor tagit bladet från munnen och frankt påvisat hur respektlöst det är med männens framvisande av sina lurviga ben. Så har SvT Opinion åter visat hur oumbärlig den instansen är. I artikeln sägs inget om att det skulle handla om enbart vita män. Detta tycks alltså vara början till en internationell uppgörelse som skär genom alla kulturer. Inte minst är det här en uppgift för EU.

I konstvärlden är det svårare att sätta fingret på något som borde göras. Det senaste numret av e-flux journal diskuteras historiens slut utifrån Francis Fukuyamas så omtalade bok från 1989. Han kungjorde där den liberala marknadsekonomins slutgiltiga seger och förutspådde att inga större förändringar därefter var möjliga. Ledaren i e-flux knorrar dock på sedvanligt vis om det neoliberala misslyckandet och den högerextrema löpelden i Europa men kommer just inte mycket längre. Man skall dock inte misströsta helt. Riktigt övertygande är det inte att påpeka konstens livliga verksamheter, inte en dag utan nya spännande utställningar, konstmässor och rekord på konstmarknaden. Däremot är det nog så sant att konst kan vara alternativ. I sina bästa stunder är den ett alternativ till sig själv. Den internationella samtidskonstens alltmer cementerade position tycks besanna uttalanden om konsthistoriens slut. Om något skall göras är det att skapa ett alternativ. Ett sådant kan livnära sig på den estetik som uppstår i att motarbeta den kvava atmosfären av en världsomspännande konsensus. Men vi lär få vänta på detta ännu en liten tid .

Dock gör konstvärlden och e-flux journal vad de kan. Den store förkunnaren Boris Groys har alltmer intagit rollen som konstvärldens krönikör alltid beredd att visa sin fyndighet utan att besväras av några konstteoretiska skrankor. Den här gången visar han konstens väg genom att proklamera ”the U-turn”. Hans utläggning är lång och slingrande och inleds med att framkasta tanken att konsten uppstår 1789 med franska revolutionen. Han menar att revolutionärerna gjorde den gamla regimens objekt till estetik, till en kyrkogård av döda ting. Och detta är, som han ser det, konstens uppgift: Att estetisera det samtida till det döda förflutna. Därmed är han redo att anvisa vad som bör göras: Avvisa framsteg genom att estetisera det pågående. Ja, förutsättningen är förstås att: “in our contemporary world, only art indicates the possibility of revolution as a radical change beyond the horizon of our present desires and expectations.” Konstvärldens företrädare tror på konstens potential och Groys tänker sig att hans ”U-sväng” är bättre än den direkta politiska aktivismen. För i den totala estetiseringen finns det revolutionära (vad nu detta kan vara): “total aestheticization not only does not preclude political action; it creates an ultimate horizon for successful political action, if this action has a revolutionary perspective.” Frågan är dock om inte det revolutionära perspektivet är ett framsteg som bör undvikas genom U-sväng.

Man brukar säga att konsten har blivit underhållning. Vi kan nu utsträcka detta till att även gälla konstteorin.

01 eflux
Konstvärldens överstatliga organ

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 3 kommentarer

1861: Populärt om konst i midsommartid

Postat den 2014 21 juni av Lars Vilks

Konstens provokationer lever ett litet eget liv, nästan alltid långt från händelsehorisonten i den internationella konstvärlden. Det senaste tillskottet föranleder ingen konstdebatt. SD:s Margareta Larssons angrepp på Carolina Falkholts vaginamålning var ju inte precis någon höjdare. Visserligen försvarar hon sig (Aftonbladet) med att hon raljerade för att skapa debatt men samtidigt tillägger hon: ”Konst som enbart provocerar gagnar bara konstnärens ego. Man får ha så mycket konst av vaginor hemma på väggarna, i riksdagen eller på museum som man vill. Men visa den inte i skolan, där hör den inte hemma.” Någon tankemöda tycks Larsson inte vara i stånd att åstadkomma. Den här målningen är uttalat abstrakt och hur kan hon mena att den ”enbart” skulle provocera? Å andra sidan är hela den här saken så långt ifrån verkligheten som man kan komma. Alla de brösttoner som hörts går igång därför att det så uppenbart var korrekt konst som stod i skottgluggen. Några liknande reaktioner hör man inte av när det handlar om en del andra ämnen. (DN har nyanserat saken)

SD:s konstpolitik är något gåtfull. Tidigare fanns det i deras program en skrivning att man inte ville stödja undersökande konst. Den tycks emellertid ha försvunnit. Kanske beroende på att t ex rondellhunden då skulle bannlysas. För rondellhunden vill SD ställa ut i riksdagen. En alldeles utmärkt idé som följer upp riksdagens manifestation som gjordes för Elisabeth Ohlson Wallins Ecce Homo. Sensmoralen av detta är att staten inte skall lägga sina fingrar i konsten för då blir det bara fel. SD bör nog försöka få någon ordning på sina virrhjärnor och bestämma sig för hur man ser på konsten. Mitt förslag är att man bör gå in för att ”konst kan inte vara annat än våld, grymhet och orättvisa”.

Publicerat i debatt | 3 kommentarer