Står konsten över lagen? Nej, är det självklara svaret men det tillkommer modifikationer. En enkät som gjordes för några år sedan visade att tolv av fjorton kulturchefer menade att konsten har rätt att överskrida lagen. Man skall dock komma ihåg att konstnärerna får ta konsekvenserna. Anledningen till denna uppfattning utgår från att konstens är överskridande och självfallet från en rad konsthistoriska erfarenheter. Det visar sig att det nästan alltid är en fördel för konstnären att hamna i domstol. Vanligtvis marknadsför sig konstnärer genom utställningar. Vilket är dyrt och sällan framgångsrikt. Drabbas konstnären av en fällande dom handlar det om böter (alla så när som på en) och det är inga dryga utgifter jämfört med vad en ineffektiv utställning kostar.
Eftersom konsten alltså är överskridande till sin natur kan man se på lagarna på flera sätt. Det går att argumentera för att en lag leder till orimliga konsekvenser eller att den bör ändras. Man kan också påpeka att lagar fortlöpande ändras. Fallet med Carl Johan De Geers ”Vägra värnplikt, skända flaggan” var ett lagbrott 1967 men idag skulle tilltaget tillhöra mainstream. Och man hör inte någon röst om att De Geer borde ha väntat tills lagen hade ändrats.
Konsten äger komplikationer. Hur ett verk skall tolkas och förstås är inte givet och när något uppfattas som seriös konst sätts konstsystemets dynamik i rörelse. Konsten görs för det allmännas bästa och den representerar konstnärens uppfattning. Därtill äger konsten rum i en fiktiv värld. Problem uppstår när fiktionen tenderar att alltför närgående bli identisk med verkligheten.
Konstnärer har goda möjligheter att vinna i en rättegång. Och om man skulle förlora har man praktiskt taget alltid vunnit betydligt mer än vad man har förlorat. Det klassiska försvaret följer normalt tre försvarslinjer.
Först framläggandet av konstens provocerande och överskridande traditioner. Konsten har opponerat sig mot konservatism och inskränkthet. Försvaret kan därmed mena att rätten bör ha förståelse för konstnärens handlingar.
Därefter drar man upp den kanoniska försvarslinjen. Konsthistorien visar otaliga exempel på överskridande som först mötts med oförståelse för att sedan upphöjas till kvalitetskonst. Man bör därför vara försiktig med förhastade slutsatser. Här ingår också att visa att den åtalade konstnären inte är unik. Det brukar inte möta några större svårigheter att visa på liknande verk. Och att konstnären har ett otal referenser till andra konstverk.
Den tredje linjen handlar om konstens egenart. Tidigare har detta handlat om att konsten har ett estetiskt innehåll och att rätten inte skall lägga någon särskild vikt vid innehållet eftersom det rör sig om estetiska uttryck. Detta resonemang friade t ex en utställning av Mapplethorpes fotografier som hade åtalats för grov pornografi. Konstexperterna pekade på diagonalkompositioner och figurstudier vilket alltså gick hem. Idag är den traditionellt estetiska faktorn av underordnad betydelse. Men konstens estetiska identitet lever vidare i ”distans”. Ett försvar kan alltså hävda att konstnärens hållning är att ställa viktiga och angelägna frågor genom att markera ett aktuellt innehåll. Konstnären kan därför tillskrivas att inte vara identisk med det innehåll och de avsikter som en betraktare kan tycka sig se.
Även om möjligheterna att klara sig är goda, åker en och annan konstnär ändå dit. Men i konstvärlden gäller i allt väsentligt att fälld konstnär är att föredra framför friad. Att ha papper på att ha lyckats med ett överskridande är i ett lite längre tidsperspektiv intressantare. Och en missförstådd konstnär passar betydligt bättre in i konsthistorien än en förstådd.
