1920: Angående dagens föreläsning

Postat den 2014 6 november av Lars Vilks

Idag skall jag hålla en föreläsning om Andy Warhol. Han är en verkligt intressant herre som öppet kunde deklarera att vad han önskade var berömmelse och pengar. Det gick att kombinera med att vinna det största tänkbara anseende i konstvärlden. Visserligen krävde det tid och åtskilligt arbete men det gick vägen. I det hårda arbetet ingår också att manövrera sig fram i konstvärlden. Och att göra intryck. En del konstnärer har lärt sig vara intellektuella medan Warhol vann framgång genom att vara minimalistiskt, alltså att uttrycka sig så banalt att omgivningen inte kan tänka sig annat än att han bär på något helt annat. Det gjorde han nog inte men lyckades alltså dölja det. Och gör det än idag.

Samtidskonsten har någonting att lära sig. Förmodligen är det så att vad konstnärerna eftersträvar är precis som Warhol: att bli rika och berömda. I dagens attityd ingår att inte skylta med detta utan dölja det, inte med minimalism, utan med framhävandet av ansvar för världen alla orättvisor och att stå upp för de svaga och utmana de rika. Eftersom den delen av verksamheten enbart kommer att cirkulera i konstvärlden och på ett passande sätt förvandlas till fiktion innebär den inga problem. Sponsorerna är också med på noterna, liksom stipendienämnder och konsthallar.

Om till äventyrs någon konstnär ställer krav på att ”på riktigt” göra konsten till en politik för förändring sanerar det sig själv, antingen försvinner konstnären från konstvärlden till den politiska eller så blir det fiktionaliserat.

09roy rogers 1948
Andy Warhol: Roy Rogers 1948

Publicerat i Föreläsningar | 12 kommentarer

1919: Notiser

Postat den 2014 3 november av Lars Vilks

Oundvikligt måste det nämnas när en konstkritiker skall befästa sin position som samtida, medveten och ansvarstagande. I sin recension av Vera Nilssons utställning på Liljevalchs, ehuru retrospektivt, skrivs den populära markören av Frans Josef Petersson: ”Nilssons starka antifascism och engagemang i den postkoloniala frihetskampen skär rakt igenom våra dagars mest laddade diskussioner och utmaningar. Samtidigt går det inte att komma ifrån att de bilder hon gjorde i Senegal och Martinique upprepar rasistiska stereotyper.
Men problemet är inte att hon som ”vit kvinna avbildar svarta män” – med Mikaela Lundahls ord i katalogen – utan att dessa porträtt (också av kvinnor) bekräftar fördomsfulla idéer om de som avbildas.” Vera Nilsson borde ha tänkt lite framåt för att förstå den tid när den slutgilitiga lösningen tycks ha uppenbarat sig.

Dan Park blev först inbjuden att delta i SvT Debatt men inbjudningen drogs tillbaka. SvT förklarar:
”Vi bedömde att vi skulle riskera att bryta mot Radio- och TV-lagen om vi låtit Dan Park få säga det han säger i sin konst. Han är ju som bekant bla dömd för hets mot folkgrupp. Ett brott som vi bedömde skulle riskeras att upprepas i direktsändningen.”

Hur detta skulle gå till kan man undra över. När Park talar om sina konstverk har han förklarat varför de inte är hets mot folkgrupp.

Från Danmark framhåller en debattör (borsen.dk) att Park inte bör debatteras ”fordi hverken denne produktion eller denne person leverer indhold, som er værd at beskæftige sig med.”

Den kommentaren står dock för en smaksak. Vissa tycker hans innehåll är värt att diskutera, andra inte. En intressantare fråga är om man diskuterar det estetiska framförandet. Sådana diskussioner är svåra att genomföra eftersom dagens konst tillåter att framförandet även inkluderar innehåll och reaktioner. Man kan som exempel ta Pussy Riot vars framträdande inte har så mycket att bjuda på – om det nu inte var för val av plats, reaktioner och konsekvenser. Huvudregeln säger dock att ett konstverk försvagas väsentligt om det har en instrumentell funktion, men även den regeln har sådana undantag som just Pussy Riot eftersom verket ledde till uppseendeväckande omständigheter.

Igår deltog jag i en konferens om yttrandefrihet på Christiansborg i Köpenhamn. Fyra av deltagarna i panelen kom med livvakter vilket blev en internationell samling. Jag fick också, efter många år, tillfälle att träffa Kurt Westergaard som har återhämtat sig efter en längre tids sjukdom.

kurt o j
Kurt och jag

Publicerat i debatt, Föreläsningar, Konstkritik, yttrandefrihet | 19 kommentarer

1918: Lyx samt hovrätten som konstkritiker

Postat den 2014 31 oktober av Lars Vilks

Ett antal kända skribenter inkluderande den store Giorgio Agamben klagar över konstens närmande till kapitalet och lyxindustrins uttalade intresse att expandera genom samtidskonsten. Dagens mecenater är ingen äkta vara eftersom de använder den som PR. Man bör för ordningens skull påpeka att detta problem i sig är ett lyxproblem i konsten. Det är inte särskilt många konstnärer som får ta del av penningflödet. De övriga 99 % kan bara hoppas att komma dit men lär inte göra det. Det är inte heller fråga om att den gällande spjutspetsen är speciellt berörd, samtidskonstens sociala kritik är inte något primärt intresse för kapitalet.

Man kan ändå vara lite orolig över kapitalismens utbredning i konsten och dess påverkan på museer och de konstvärldsagenter som gärna vill skimra i festligheterna. Dock är räddningen nära. Nästa års Venedigbiennal curateras av Okwui Enwezor och han ställer den mäktiga frågan om “How can the current disquiet of our time be properly grasped, made comprehensible, examined and articulated?” I programmet ingår att det varje dag kommer att läsas högt ur Marx Kapitalet. Man kan vara tämligen säker på att Enwezor kommer att arrangera en god föreställning, hittills har han aldrig misslyckats. En av orsakerna, förutom att han faktiskt får ihop intressanta konstnärer, är att han agerar som konstvärldens dåliga samvete, vi måste ta ansvar för allt elände. Med konstens hjälp kan han formulera världens svåra tillstånd. Man kan dock inte räkna med att det skall ha någon effekt utom att kritikerna troligen kommer att vara nöjda. Konsten kommer med andra ord att ta sitt ansvar och skapa den lämpliga inramningen till konstvärldens festivitas och nätverksbygge som är Venedigbiennalens främsta uppgift. Lyxindustrins deltagande kan man räkna med sker utan några större protester.

Jag har nu läst hovrättens dom i Dan Park-målet. Hovrätten har, i motsats till tingsrätten, inte gjort sin bedömning av bilderna utifrån ett enda svep utan behandlar varje bild för sig. Det är rörande att se en domstol ge sig in i bildtolkningens labyrinter. Det är två återkommande slutsatser. En av dessa är att hans bilders djupare budskap inte framgår när man omedelbart betraktar bilderna. De kan därför uppfattas som kränkande och förstås som hets mot folkgrupp. Som följd av detta konstaterar man med minimalistisk upprepning att: ”Bilden innehåller inget som skulle kunna leda till en vederhäftig diskussion. Detta måste Dan Park ha insett.” Fortfarande är det svårt att bedöma om bilderna har lett till vederhäftig diskussion. Hur tar man reda på det? Var och när skall diskussionen äga rum? Vem skall bedöma om diskussionen är vederhäftig? Och är det konstens uppgift att leda till en vederhäftig diskussion?
I varje fall kan man säga att Parks bilder har lett till en vederhäftig diskussion i Danmark med argument både för och emot.

Det sämsta med det här är att konsten, enligt hovrätten, inte längre kan bedömas utifrån kontext och referens (vilket är de avgörande markörerna i ett konstspråk) utan enbart utifrån det man omedelbart ser. Duchamps Fountain är inte möjlig enligt hovrätten som bara skulle kunna säga att det enda man kan se är en pissoar. Och hur skulle en sådan kunna leda till en vederhäftig diskussion?

Publicerat i Biennaler, debatt, Konstkritik | 64 kommentarer