Nina Canell ställer alltså ut i Lunds konsthall (tillsammans med Eric M Nilsson). Hon är vårt senaste stjärnskott i den internationella samtidskonsten. Hennes karriär har dock inte mycket med Sverige att göra eftersom hon har utbildat sig i Irland och håller till i Berlin. Canell har funnit en originell profil som gör henne lätt igenkännbar. Hon arbetar med sådant som elektricitet och luft. Eftersom samtidskonsten är så inriktad på den sociala kritiken skulle man kanske kunna tro att Canell hamnar utanför. Men riktigt så enkelt är det inte. Det finns ett stort utrymme till konstnärliga undersökningar särskilt sådana som handlar om rum, kropp eller ger aspekter på skulpturbegreppet. Om man så önskar kan man lätt göra kopplingar till den sociala och politiska sektorn. Mycket av det Canell ägnar sig åt rör sig kring våra infrastrukturer. Men det är knappast saken. Canells konst har sina föregångare i 1960-talets konceptkonst och framför allt intresset för processer. På den tiden rörde det sig mest om vad som kunde vara konst och hur man kunde utmana modernismen. Några sådana bekymmer (eller möjligheter) har inte Canell. Hennes arbeten lägger till ännu en variation av det som redan finns och hon har som sagt lyckats med att skapa en originell profil. Så fungerar samtidskonsten. Den håller sig samtidigt på behörigt avstånd från modernismen som säkert av många anses definitivt nedkämpad. Men trots allt kanske det inte går att avfärda modernismen utan vidare. T ex är det fortfarande möjligt att i betydande utsträckning använda sig av uppdelningen expressionister och formalister. Man kan naturligt nog tillägga en kategori av samtidskonstnärer som är uttalat politiskt aktivistiska med innehåller som det helt överskuggande men de är inte särskilt många. Visserligen har samtidskonsten tagit avstånd från ingjutandet av andlighet i verken liksom strävan efter estetiska uttryck men jag tror inte att det spelar så stor roll.
Nina Canell
Man kan nog karakterisera exempelvis Nathalie Djurberg och Klara Lidén som expressionister medan Johanna Billing och Matts Leiderstam kan ses som formalister. Men det som är verkligt intressant är vad man producerar för något. När jag talade med Canell förde jag estetiken på tal och hon stegrade sig genast. Så reagerar en samtidskonstnär och det var vad jag själv lärde ut till mina studenter när jag arbetade på konsthögskolorna. Men strängt taget är man inte i stånd att producera något annat än det estetiska uttrycket. Skillnaden gentemot modernismen är att det alltid måste ske indirekt, något som liksom råkar visa sig när man genomför sina strängt minimalistiska undersökningar. Detta får inte nämnas som något särskilt intressant, konsten idag har inget sådant mål. Likafullt är det vad som huvudsakligen blir resultatet. Estetiken befinner sig visserligen i en angiven och bestämd kontext men det är inget nytt påfund. Det nya ligger närmast i att kontexten framhävs som styrande; dock oförmögen att ge konsten någon bestämd identitet. Kontexten är dessutom svårfångad (trots att den brukar vara bestämd) eftersom ingen konst har någon särskilt framtid utan ett avsevärt mått av obegriplighet.
Nina Canells konst befinner sig också i detta fält, stramt minimalistisk och processuell där verkens titlar inkluderar material och fysikaliska uppgifter. Men det som dyker upp är något som kan ses, höras, förnimmas. Eller i den konceptuella traditionen att man teoretiskt kan känna av det. Jag tänker i det sista fallet på ett av hennes verk där man ökar mängden syre i entrén med 5 %. För övrigt heter utställning Free-Space Path Loss (FSPL) ett begrepp som har en alldeles bestämd betydelse.
Brief Syllable (Contagious) 2014 Telecommunication cable, acrylic
Overcoming 2013 Neon, steel, cable, 20 000 volt
