1942: Dygden främst

Den svenska konstens bekymmer handlar inte om att åstadkomma någon intressant konst. I och för sig kan man säga att den saken redan är ordnad. I den internationella samtidskonsten skapas det hela tiden konst som betecknas som ”intressant” och ”angelägen. Men den interna standardentusiasmen är knappast övertygande. Fredrik Svensk skriver (Aftonbladet) om utställningen ”Gräns” i Göteborg: ”Om den avantgardistiska konsten handlade om att överskrida gränser så handlar den samtida konsten ofta om att undersöka gränsdragningen som sådan, både som ett estetiskt och politiskt problem.”

Han har rätt i att ”undersökning” är det sedan länge vedertagna ordet för vad samtidskonsten ägnar sig åt. Och visst kan det vara riktigt att gränser (med politisk laddning) är föremål för ett betydande antal konstnärliga undersökningar. Konsten befinner sig fortfarande i sin socialkritiska era. Däremot undersöker man inte konstens gränser. Gjorde man det kunde man riskera att överskrida dem och det bör man inte göra. Konsten idag vill helst nöja sig med att vara intressant och angelägen (åtminstone för övertygade invigda).

Men ett större problem tycks vara att konstnärsutbildningarna inte har tillräckligt många deltagare med utländsk bakgrund. I första hand får väl detta sägas vara en uppdatering av ett tidigare olöst problem nämligen bristen på studenter från arbetarklassen. Arbetarklassen torde numera vara avskaffad som intressant objekt. Dagens etablissemang följer en annan trend, alltså begivenheten att räkna i antal utländska bakgrunder. Saken rapporteras i Kulturnytt men man får inte veta vilka utländska bakgrunder som kan vara särskilt ömmande. Inte heller ges någon förklaring till varför det är på det sättet. På den tiden det handlade om arbetarklassen kunde man bara konstatera att konstutbildningarna främst attraherar borgarbarnen och att det var svårt intill omöjligt att göra så mycket åt den saken.

Antagligen rör det sig om enklare motiv än att förändra populationen i konstutbildningarna (som naturligtvis inte på något sätt leder till några välbetalda jobb). Det är nog så att dels vill man visa sig solidarisk med att tänka i mångfald och dels hoppas man kanske att få bort några arbetslösa med utländsk bakgrund genom att sätta dem i konstskolor.

I Kulturnytt kan man dessutom ta del av Tintins senaste öde. Det alltmer kontroversiella och gränsöverskridande Kongoalbumet attackeras med klistermärken i Paris: “Giftig produkt, rasistisk stank, kan skada den mentala hälsan”, anger texten. Ligger det till på det sättet torde censur vara av nöden påkallat. För folkets bästa och hälsa.

Det här inlägget postades i Konstkritik, konstteori, yttrandefrihet. Bokmärk permalänken.

6 svar på 1942: Dygden främst

  1. Heidegger skriver:

    Rättighetsetiken är begriplig som instrument för lycka, men dygdetiken har alltid för mig varit en obegriplighet.. som religion ungefär..

  2. Pöbeln skriver:

    Blir ni kränkt av ett klistermärke på ett seriealbum?

  3. minnesdagen skriver:

    Nej pöbel, inte kränkt av klistermärke på elskåp heller. Eller på Talmud, Gamla testamentet eller Koran.

  4. Heidegger skriver:

    Kränktheten som sädan tror jag jag är ett dygdetiskt påfund: någon har genom handling avslöjat sin odygd och i bestraffningen av denne öppnas möjligheten för alla dygdiga att stärka och visa upp sina dygder-kränktheten blir således dygdetikens främsta valuta…

  5. Från Graven skriver:

    Pöbeln

    Nej.

    Hurså?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.