Vad som allra mest präglar konsten och dess identitet är så självklart att det sällan blir uppmärksammast: Den gränslösa ambitionen. Det är substansen i det moderna konstbegreppet och ständigt närvarande. I konsten kan man inte befatta sig med småsaker. Under konstens estetiska era hade detta något fog för sig, man var åtminstone herre i sitt eget hus. Konsten kunde som inget annat område överskrida de estetiska normerna liksom att skörda framgångarna genom mästerverken och kanon. I dagens konst är det en helt annan situation. Eftersom konsten nu har gett sig in i den sociala och politiska sfären reser dess agenter otroliga krav på att förändra världen. Och då inte i några enskildheter. När man skall förändra världen hamnar man i ideologier och utvecklar en diskurs som principiellt inte skiljer sig från den politiska retoriken. Jag vill inte påstå att alla är med på det här men den är intill det självklara klart dominerande. Man kan stifta bekantskap med ett bra exempel på detta genom att studera de idéer som Göteborgsbiennalens curator Elvira Dyangani Ose lägger fram inför årets upplaga:
”Det ger mig möjlighet att fortsätta utforskandet av ett av mina stora intresseområden, nämligen skapandet av historiska narrativ och konstnärers roll i historieskrivningen. Inspirerad av Michel-Rolph Trouillots idé om vad som i historien refererats till som det ’otänkbara’, kommer GIBCA att undersöka hur olika maktsystem har använt glömska och tystnad som politisk strategi.”
Hon fortsätter: ”Jag har alltid känt ett engagemang för konstnärer och konstverk som skriver in vissa händelser, personer och grupper i historien. När ett konstverk fungerar allra bäst och är som djärvast lägger det inte bara fram bevis för sådana episoder och förgrundsgestalter, tyngdpunkten ligger i stället på att ifrågasätta de maktsystem som på ett effektivt sätt har tystat, marginaliserat och plockat bort dem ur historien från början.”
Det här uttalandet är specifikt för hennes egen intressesfär (”Eftersom jag själv tillhör en sådan grupp – som svart forskare och curator, postkolonialt subjekt och afrikan – blev jag i något skede av min karriär medveten om vilken makt som finns inbyggd i detta tudelade narrativ och om hur vissa institutioner kan stärka den makten”). Ser man lite vidare på saken är det naturligtvis vad som sker hela tiden. I konsten marginaliseras och tystas det som inte passar in. Tillgången och erövrandet av de rätta nätverken är förutsättningen för att lyckas som konstnär. Nog så självklart måste Elvira Dyangami Ose dra till med en av de värsta flosklerna som samtidskonsten alltid har till sin disposition: ”Jag älskar att samarbeta på ett icke-hierarkiskt sätt”. Ingen curator samarbetar på det sättet mer än med de redan frälsta. Elvira Dyangami Ose hävdar naturligtvis sin position i hierarkin genom att utöva den betydande makt som hon har tilldelats. Det är inte mycket att säga om det, så går det till och så har det alltid gått till. Den som känner sig förfördelad kan inte skylla på någon annan än sig själv. Vill man vara med så är det bara att ge sig in i smeten och lära sig hur slipstenen skall dras.
Däremot är det en helt annan femma när man vänder sig till världen och vill göra konsten till förebild för de oupplysta människorna utanför den internationella konstvärlden och den intellektuella eliten: ”Sverige befinner sig i ett kritiskt skede av sin samtidshistoria när det gäller politik och hur den påverkar samhället och kulturen. Med tanke på de politiska förändringar som pågår just nu, med social oro till följd av ekonomiska strategier, en omprövning av den svenska modellen och granskning av idéer om offentlighet, är det extra viktigt för Sverige och hela Skandinavien att ifrågasätta historieskrivningen i just detta nu. Jag hoppas att biennalen ska vara en attraktiv och neutral plattform där en del av de här samtalen kan äga rum.”
Där kraschlandar de högtflygande planerna i den politiska korrekthetens trista landskap. Biennaler är inte några attraktiva och långt mindre neutrala plattformer för politiska samtal. Emellertid fungerar de rätt väl inom konstvärlden som vanligtvis är nöjd med att samla beröm från sina egna led. Men ambitionen är det inget fel på och den hämtar man alltså från det moderna konstbegreppet, en uppfinning av de vita männen i Europa.
Alldeles homogent är det inte. I USA är klimatet något annorlunda. Där brukar man vara lite mera intresserad av vad konsten faktiskt kan åstadkomma. New Museums (New York) triennal curateras av Lauren Cornell och den mycket uppmärksammade konstnären Ryan Trecartin (446). Triennalen handlar I första hand om den digitala världens sätt att påverka våra erfarenheter: ”While issues around social media provide a point of departure for the exhibition, it is not the platforms themselves that are the exhibition’s primary focus, but rather the ways their associated effects intersect with life.”
Lite variation i det annars sedvanliga tröskandet kan man ändå se.
