Så var det konståret 2014. Trots en enorm aktivitet får man ändå sammanfatta med att det inte hände mer än vad man kunde förvänta sig. Även det här året är det biennalerna som meddelar tonen och e-flux journal deklarerar de senaste små trenderna. Konstvärlden är medveten om stiltjen och ett av de nya orden som anger mättnaden är ”Biennihilism” vilket definieras: ”The feeling experienced by art lovers after yet another phoned-in, theory-laden ’ennial’, sending them into a funk of despair and prompting a belief that human life has no intrinsic value or meaning”.
Så kan det gå när fronten står stilla. Under den postmoderna eran kunde man berätta att avantgardet hade försvunnit och att konstens frontlinje hade ersatts av pluralism, alltså allting hela tiden och överallt. Det där var ju inte riktigt korrekt. Den första frontlinjen var postmodernismen och den andra var socialkritikens genomslag vilken kombinerades med konstens globalisering. Under de senaste åren har vi sett försök att göra konsten till en politisk aktivism liksom att konstens akademisering har tilltagit. Men dessa trender är som renodlade tämligen blygsamma. Konstvärlden i stort nöjer sig med ett lagom, snygga shower, många event och i regel kopplade till en eller annan social eller politisk ambition.
Det stora nuet som har varit styrande under ett antal år ger inte riktigt någon utdelning. Eftersom det tills vidare inte finns något framåt att hoppas på kan man följa Penelope Curtis, chef på Tate Britain, råd att “We should visit permanent collections as much as (if not more than) exhibitions”. Inte en helt oäven tanke. Konstnären Grayson Perry är inte helt nöjd med videoutbudet: “All video art should have a label telling you: (a) how long the piece is and (b) whether it has a beginning and end. If over five minutes, long sofas should be provided. I recently discussed this year’s Turner Prize with a professional television editor. He said ‘I wish they would come and sit with me working on ‘The X-Factor’ and then they might learn how to edit properly!’” Den välkände målaren Kerry James Marshall har fått nog av dagens pressreleaser och jag kan i den saken enbart instämma: ”An end to press releases and reporters and reviewers who parrot them. Let’s have some real looking, thinking and writing about artworks for a change”. Marlene Dumas tycker att årets utställning var Daumier på Royal Academy i London och årets konstnär Rembrandt. (Art Newspaper)
Javäl, fronten framåt tycks vara ett minne blott men tydligen finns det utrymme för att likt Walter Benjamins ängel storma framåt med ryggen mot framtiden, blickande bakåt.
Kritikern Blake Gopnik (New York) väljer som bästa utställning under 2014 John Gerrards Solar Reserve. Alltså ett event som fungerar som ett utrymme för den mera traditionella estetiken. Tjusigt och kan naturligtvis med lite ansträngning ges en politisk dimension.
Slutligen något om donnorna på konstmarknaden. Här är en lista på de bästa säljarna på auktioner (sista siffran anger antalet). Lite överraskande att den så påtagligt toppas av Joan Mitchell, abstrakt expressionist.
Härmed tillönskas läsekretsen en överväldigande jul, eller som det nu bör benämnas, vinterfest.
Jag är nog inte kompetent att bemöta eller förklara de kommentarer som getts. För att kanske förtydliga dominans/maktbegreppen så väljer jag att citera ett stycke till av författaren: ”Vi = (förf. som ung student med kompisar) betraktade all makt som ond och ärelystnad som löjlig, Men mina observationer av apornas görande och låtande tvingade mig att inse att maktförhållanden inte var något ont utan en nedärvd och naturlig del av livet…mina apor var naturligtvis ovetande om dessa revolutionära insikter och fortsatte oberört att ge uttryck för alla dessa föråldrade tendenser utan spår av självkritik. De var svartsjuka, sexistiska och giriga, utan hämningar.” slut citat. Men tänk om detta beteende också gäller människan? Att utan självkritik eller hämningar använda svartsjuka, girighet och sex som en medfödd drivkraft för att skaffa sig makt och dominans?? Man vill regera och styra sin apflock!
Heidegger,
Inte mycket att förstå bara att konstatera.
Dygdetik sägs drabba människor med låg självkänsla.
Och svenskar i synnerhet är ju kända för sitt dåliga självförtroende.
Dygdetiken blir ju ett enkelt sätt för vissa att få känna sig meningsfulla och goda. Någon större eftertanke eller konsekvensanalys krävs ju inte heller. Godheten är god nog.
Båten som brann utanför Grekland. Vittnen berättar om vissa personer som slogs för att komma före kvinnor och barn till räddningshelikoptrarna
Dimitra Theodossiou, grekisk sopran berättar:
”– Det var et helvete. Jeg så noen skremmende scener. Det var menn, irakere, tyrkere, pakistanere på skipet som ble fortalt å sitte ned for å tillate redningsmannskapet å prioritere barn, eldre og kvinner. Men de klatret, slo og trakk i folk for å selv komme frem til redningshelikopteret og i sikkerhet. Jeg ble også slått. Jeg var så rasende. Det var virkelige fælt. Jeg vil aldri glemme det, forteller Dimitra Theodossiou.”
Tittar man på olika sidor på internet, sökte på:
”Dimitra Theodossiou fire ”
så märker man att de flesta ställen censurerar vilka sorters män det var som slogs för att komma före kvinnor och barn.
https://www.frieord.no/utenriks/asylsokere-slo-kvinner-og-barn-for-a-redde-seg-selv-fergeulykken-hellas/