Vad som allra mest präglar konsten och dess identitet är så självklart att det sällan blir uppmärksammast: Den gränslösa ambitionen. Det är substansen i det moderna konstbegreppet och ständigt närvarande. I konsten kan man inte befatta sig med småsaker. Under konstens estetiska era hade detta något fog för sig, man var åtminstone herre i sitt eget hus. Konsten kunde som inget annat område överskrida de estetiska normerna liksom att skörda framgångarna genom mästerverken och kanon. I dagens konst är det en helt annan situation. Eftersom konsten nu har gett sig in i den sociala och politiska sfären reser dess agenter otroliga krav på att förändra världen. Och då inte i några enskildheter. När man skall förändra världen hamnar man i ideologier och utvecklar en diskurs som principiellt inte skiljer sig från den politiska retoriken. Jag vill inte påstå att alla är med på det här men den är intill det självklara klart dominerande. Man kan stifta bekantskap med ett bra exempel på detta genom att studera de idéer som Göteborgsbiennalens curator Elvira Dyangani Ose lägger fram inför årets upplaga:
”Det ger mig möjlighet att fortsätta utforskandet av ett av mina stora intresseområden, nämligen skapandet av historiska narrativ och konstnärers roll i historieskrivningen. Inspirerad av Michel-Rolph Trouillots idé om vad som i historien refererats till som det ’otänkbara’, kommer GIBCA att undersöka hur olika maktsystem har använt glömska och tystnad som politisk strategi.”
Hon fortsätter: ”Jag har alltid känt ett engagemang för konstnärer och konstverk som skriver in vissa händelser, personer och grupper i historien. När ett konstverk fungerar allra bäst och är som djärvast lägger det inte bara fram bevis för sådana episoder och förgrundsgestalter, tyngdpunkten ligger i stället på att ifrågasätta de maktsystem som på ett effektivt sätt har tystat, marginaliserat och plockat bort dem ur historien från början.”
Det här uttalandet är specifikt för hennes egen intressesfär (”Eftersom jag själv tillhör en sådan grupp – som svart forskare och curator, postkolonialt subjekt och afrikan – blev jag i något skede av min karriär medveten om vilken makt som finns inbyggd i detta tudelade narrativ och om hur vissa institutioner kan stärka den makten”). Ser man lite vidare på saken är det naturligtvis vad som sker hela tiden. I konsten marginaliseras och tystas det som inte passar in. Tillgången och erövrandet av de rätta nätverken är förutsättningen för att lyckas som konstnär. Nog så självklart måste Elvira Dyangami Ose dra till med en av de värsta flosklerna som samtidskonsten alltid har till sin disposition: ”Jag älskar att samarbeta på ett icke-hierarkiskt sätt”. Ingen curator samarbetar på det sättet mer än med de redan frälsta. Elvira Dyangami Ose hävdar naturligtvis sin position i hierarkin genom att utöva den betydande makt som hon har tilldelats. Det är inte mycket att säga om det, så går det till och så har det alltid gått till. Den som känner sig förfördelad kan inte skylla på någon annan än sig själv. Vill man vara med så är det bara att ge sig in i smeten och lära sig hur slipstenen skall dras.
Däremot är det en helt annan femma när man vänder sig till världen och vill göra konsten till förebild för de oupplysta människorna utanför den internationella konstvärlden och den intellektuella eliten: ”Sverige befinner sig i ett kritiskt skede av sin samtidshistoria när det gäller politik och hur den påverkar samhället och kulturen. Med tanke på de politiska förändringar som pågår just nu, med social oro till följd av ekonomiska strategier, en omprövning av den svenska modellen och granskning av idéer om offentlighet, är det extra viktigt för Sverige och hela Skandinavien att ifrågasätta historieskrivningen i just detta nu. Jag hoppas att biennalen ska vara en attraktiv och neutral plattform där en del av de här samtalen kan äga rum.”
Där kraschlandar de högtflygande planerna i den politiska korrekthetens trista landskap. Biennaler är inte några attraktiva och långt mindre neutrala plattformer för politiska samtal. Emellertid fungerar de rätt väl inom konstvärlden som vanligtvis är nöjd med att samla beröm från sina egna led. Men ambitionen är det inget fel på och den hämtar man alltså från det moderna konstbegreppet, en uppfinning av de vita männen i Europa.
Alldeles homogent är det inte. I USA är klimatet något annorlunda. Där brukar man vara lite mera intresserad av vad konsten faktiskt kan åstadkomma. New Museums (New York) triennal curateras av Lauren Cornell och den mycket uppmärksammade konstnären Ryan Trecartin (446). Triennalen handlar I första hand om den digitala världens sätt att påverka våra erfarenheter: ”While issues around social media provide a point of departure for the exhibition, it is not the platforms themselves that are the exhibition’s primary focus, but rather the ways their associated effects intersect with life.”
Lite variation i det annars sedvanliga tröskandet kan man ändå se.
Lars, finns det någon av konstvärlden erkänd konstnär, som man borde känna till, och som behärskar programmering och använder sig av interaktiv teknik?
Elvira Dyangami Ose är en nyttig idiot.
Bevis: 1) Likt flesta färgade intellektuella aktivister är hon helt fixerad vid den ofärgade mannans marginalisering av hennes underbara svarta kultur. Till guru tjänar Haitihistorikern Michel-Rolph Trouillot. Dennes ’Silecing the Past’ visar hur segraren skriver historien och agiterar för rovolutionerande aktivism – att historiens enda värde skulle bestå i grogrund åt nutidens ideologier.
2) För fru E.D. Ose är den bästa konsten ifrågasättandet av den ofärgade mannens maktsystem.
3) Någon för Göteborgsbiennalens tilltänkta besökare relevant ’silencing the past’ ur den europeiska närhistorien av exempelvis ’Holodomor’ torde det inte bli fråga om.
4) Istället blir det ännu ett tillfälle till demonisering av ofärgad kultur.
5) Därför är hon nyttig för eliten – vilken ser till att sörja för hennes framtida karriär.
QED.
Har Ni – herrar och damer kommmentatorer – inklusive vår allas vördade Gubben i Månen Vilks – funderat över varifrån diverse obskyra personer med inflytande kommer fram?
Till sist angående 2015 års emotsedda triennal: Laureen Cornell och hennes konstnallebjörn Ryan Trecartin förmår inte borra särskilt djupt i marken efter konstguldet, innan projektet genomgår haveri genom ointressant omedvetet symbolbruk gräsande mot det patologiska. Triennalen torde innebära forskningsmaterial åt fackman och huvudvärk för lekman.
Instämmer i Doktorns synpunkter.
Ja Tallskog – tyvärr användes även konsten och konstvärlden liksom Hollywood, ’mediakultur’, universitetens ’nya ansikten’ med ’kvinnostudier’ och homopropaganda samt liknande i det kulturunderminerande syfte eliten anser sig behöva för att åstadkomma sitt nya 1000-årsrike i Vattenbärarens Tidevarv, dvs. NWO bevakat av endollarsedelns allseende öga.
Att skaffa makt och sedan behålla den är gamla seder i Sverige. Ane den gamle offrade 9 söner till Oden för att få behålla sin konungamakt. För en makthungrig man är inga offer för stora. Mannen föder inte barnen. Kvinnor kan tvingas föda nya söner för att skänkas till makten där de sedan offras på slagfält. Löfvén har visat att han är villig att offra det svenska folket för att behålla sin makt. Löfven är en farlig man. Jag gamla ”teaterapa” omvandlar diskussioner om ”konst” till teaterkonst och finner inspiration i historier som speglar dagens samtid. Vad offrar Löfvén för sin makt? Demokratin?
Var nyligen på Moderna Museet i Stockholm och blev positivt överraskad. Utställningen med Koons,Ray och Fritsch var rätt rolig att se. Framför allt barnen gillade den.
Också positivt att museet har tagit bort en del konst av det bisarra slaget, typ Dick Bengtssons hakkorstavlor och den uppblåsbara Barbara som satt på en vägg. Inte heller såg jag några TV-skärmar med sunkiga Andy Warhol filmer.
Dock har dom ett stort, eget, rum med bara sovjetisk kommunistpropaganda. Skulpturer och affischer från 30- och 40-tal. Alltså den bästa tiden om man gillar folkmord, tortyr, fångar som erkänner vadsomhelst och framför allt Stalin. Flera sovjetaffischer från 30-tal finns också till salu på museibutiken.
Om man vill visa lite gammal diktaturpropaganda från 30-talet, varför inte också ha med lite från Italien och Tyskland ? Känns som det sitter några i Modernas museets styrelse, som tycker Sovjet var coolt.
http://www.theguardian.com/technology/2014/dec/05/software-bot-darknet-shopping-spree-random-shopper
Visst vore det lite kul med nostalgi. Jag har estniska legionens kampsånger hemma tillika med inspeling av krigsmullret från Blå Bergen utanför Narva, vilka de sovjetiska angriparna inte förmådde bryta igenom våren och sommaren 1944. Detta säkrade Finland fortsatt existens efter kriget och Finlands Mannerheim höll de röda borta även från Sverige.
Båda världskrigen ödelade först rysk och sedan tysk kmultur.
Men AFA och andra generationens ättling till Trotskijs finansiär PK’s förste skydddsdemon herr mångmiljonärkommunisten Robert Aschberg torde få spel om någon hypotetisk ’Gestapo Wurst & Bier’ skulle dyka bredvid ’KGB Bar & Resuarang’ på Malmskillnadsgatan i Stockholm.
Moderna museet är viss sanering till trots fortfarande ett lydigt instrument i elitens händer – har alltid varit och kommer evinnerligen att så förbli. Själva konceptet de står för underkänner allt gammalt – enligt varje kommunistisk agitators första ryggmärgsimpuls.
Tänk efter själva – är konsten tidlös – eller till varje pris ny på bekostnad av allt gammalt och ’förlegat’ – och i så fall – vilken auktoritet döpmde ut ’det förlegade’?
KONSTEN att intuitivt + faktamässigt koppla (efternamn t.ex)
http://www.kommunismensbrott.se/kgbman.php
Ja Molly – de flesta narcissister är faktiskt män – i andelen 7 mot 5 enl. DSM IV.
Kenneth Bolton analyserar i ’The Psychotic Left’ följande historiska personligheter ingående: Rousseau, de Sade, Marat, Marx, Trotskij, Lenin, Althusser, Mao…
När jag gick psykatrikursen i Uppsala visade sig det kommunistiska partiet i Uppsala kommunalfullmäktige vara ytterst väl representerat bland mina lärares klienter.
Eftersom personlighetsstörningarna är 10 till antalet och överlappar varandra brukar de delas in i trenne hopar. Vänsterpolitikerna hamnar då i hopen B; borderline, hysterisk, antisocial och narcissistisk.
Sådana sätter allt på ett kort, älskar rampljus, är totalt impulsstyrda och saknar varje form av medlidande.
T.ex. Che Gevara var en feg usling och en katastrof i fält, men gillade bevittna avrättingar av sina motståndare.
Jag vet nu inte om lille herr Lejon alias Stefan Lövén utmärker sig särskilt bland våra ’demokratiskt’ valda förrädare. Ingen karriärpolitiker kan undgå styrning från eliten. Korrupta är de allihop. De låtsas vara våra företrädare – men andras ärenden än elitens gå de icke.
Ajajajaj!
Nu har Charlie Hebdo attackerats!
11 döda enligt nyheterna. 10 sårade.
http://www.bbc.com/news/world-europe-30710883
Koranen 8:12 och 9:5
Jag mötte muslimer på en läroboksmässa. De hade ett bokstånd med häften som skulle underlätta undervisning om Islam. Sura 4:34 stod inte med. De visste inte vad suran innehöll. Jag tog med Koranen nästa dag och visade uppmaningen till män att slå sina kvinnor om de inte löd honom. Muslimerna trodde mig inte. De ville inte veta. De sa att jag ljög. Det är ingen idé att informera dem som tror att islam är fredens religion. Nu kommer svensk PK-elit att omtolka 8:12 och 9:5. Ska vi slå vad?
Annars hör man ofta att konsten ska få oss att tänka om och nytt om vad som ska räknas som konst. Detta är en banal tanke. Att vidga normalitetscirkeln och ständigt göra den vidare, att se det som konstens högtidliga eller annat syfte, det är trist och tråkigt. Det representerar alls inte något nytt. Det är en sorts social och konstens demens.
Du tycker kanske att det t ex det är trist och tråkigt att även kvinnor kan vara intressanta konstnärer och att de nu i betydande utsträckning omfattas av normaliteten?
Vad som är rimligt när det gäller sociala normer är en del av ett pågående kritiskt tänkande, en förnuftsbaserad diskussion, som ständigt utvecklas. Där kan konsten och är konsten med och verksamt bidrar, vilket är positivt. Men är det den enda huvuduppgiften för konsten?
Samma repetitiva vidgning av normalitetscirkeln, det kan man göra om man så önskar, bara man inte kallar det för till exempel spännande, nytt eller banbrytande.
Vad som skulle vara spännande vore konst inriktad på att förstå verkligheten själv, såsom de nya erfarenheterna från kvantfysiken. Det sker stora förändringar där när det gäller människans förståelse av världen.
En riktigt provocerande fråga på denna blogg är om det inte är onödigt besvär att skapa konst när naturen redan är så vacker?
http://www.scienceart.nl/Crystals/Crystal%20pages/mainfr_nature_gall_1.htm
@Tallskog Knappast provokativ efter 1917..
@ Heidegger
Vänligen förklara vad du menar!
… efter 1917???
@Tallskog. Nej jag försökte kokettera lite bara;-). http://en.m.wikipedia.org/wiki/Fountain_%28Duchamp%29
Det hade jag inte kunnat räkna ut även om jag sutte i 100 år funderandes 😉