En intressant artikel om olika språks popularitet och spridning i Sverige (Aftonbladet) av Nioosha Shams: Han följer upp en tv-intervju där det framkom att arabiskan inte är omtyckt i Sverige. Det kan dock röra sig om en kulturkrock. Men författaren menar att impopulära språk omfattar några till:
”Jag satt med en vän häromdagen och försökte förstå varför, om inte bara på grund av rasism, som Sverige älskar engelskan men hatar arabiskan, hatar persiskan, hatar kurdiskan och romani chib och bosniskan. Vi kom fram till att det kanske handlar om den svenska självbilden.”
Här är väl sällskapet ute och seglar. I konstvärlden är det bara engelskan som gäller. Men jag tror inte att det beror på konstvärldens självbild.
I artikeln tycker skribenten att polisen borde vara arabiskspråkig. Ett utmärkt förslag men för att det inte skall vara diskriminerande borde även kinesiskan vara obligatorisk för konstaplarna. Givetvis kan inte samiska undvikas. Ryskan är ofrånkomlig och det går inte att komma ifrån betydelsen av att behärska tjeckiskan (Jo, tjeckiska är en referens till Erik Beckmans ”Inlandsbanan”: ”vidriga, lustiga, berusade, tjeckiska och osmälta”, svekets fem). Av idag lättförståeliga skäl bör dessutom samtliga afrikanska ingå i polisens utbildningspaket. Därmed blir begreppet ”språkpolis” försett med flera understrykningar.
Konstnären Thomas Hirschhorn (sedan länge en av de markanta profilerna i samtidskonsten) protesterar mot att konsten har fått stängas ner (Louisiana). Han är schweizare men talar på engelska även om jag har svårt att tänka mig att han arbetar på sin självbild som skulle vetta mot USA. Nåja, budskapet är att butiker är öppna men enligt Hirschhorn är konsten lika viktig. Han menar mycket bestämt att konsten inte är till för nöje och underhållning utan livsnödvändig. Konstnären måste visa detta, säger han. Det slår mig att nedstängningen av samtidskonsten inte har föranlett några större demonstrationer. Saknaden tycks begränsas till de mera avancerade agenterna i konstvärlden. Med andra ord har konstnärerna i detta fack inte gjort något imponerande arbete för att visa att hur fruktansvärt det är för mänskligheten att leva utan tillgång till färska biennaler och oemotståndliga dekoloniserande utställningsprogram som smular sönder såväl patriarkatet som vithetsnormen.
Med det sagt är jag av helt naturliga skäl på samtidskonstens sida. Det är bara det att den måste bli lite bättre för att kunna marknadsföras. Stoppklossen utgörs av samtidskonstens konservatism och konsensus. Lite mer radikala grepp så kan det finnas något att marknadsföra. För den som inte är bevandrad i Hirschhorns verk. Hans mest uppmärksammade är Bataillemonumentet från 2002 (Documenta, Kassel). Ett bibliotek, snackbar, TV-studio och ett offentligt verk av packtejp i ett turkiskt förortsområde. Bilar körde regelbundet konstvärldens representanter till denna plats där de, om de hade tur, kunde få syn på en och annan