1977: Utan titel i Malmö

Kvällens storslagna föreställning i Malmö innehöll allt och just ingenting (t ex SvD). Åtta (jämte något 50-tal sympatisörer) mot närmare 5 000. En overkill av gedigna mått. Naturligtvis får man saga att tillställningen också var riktigt eländig. Varje tillstymmelse till kreativt tänkande saknades. Av antirasisterna kan man inte begära något. De var publiken och har sina fasta formler och hejaramsor. Men det visades sig att Pegida inte förmådde att prestera mer än att markera någon form av islamkritik efter ett helt vanligt recept. Detta får man på goda grunder anta eftersom praktiskt taget ingen kunde höra något av vad de sade.

Vad som var nytt var enbart varumärket och förpackningen ”Pegida”. För den som vill sälja en ny produkt borde det enorma intresset ha varit en sporre. Inte vill en förväntansfull publik möta samma gamla retorik, låt vara att den inte ens kunde göra sig hörd. I sådana stunder kommer det för mig att konsten (eller generellt ett mera kreativt tänkande) kan vara en alternativ kommunikation. I den ständigt pågående uppgörelsen mellan islamkritik och dess motstånd är redan allting sagt. Innehållet är sekundärt. Det kan förefalla som om Svenska Pegida också anser det eftersom det inte finns något program för rörelsen. Men det kan också bero på ren lättja eller oförmåga. Hade det funnits en aning medvetande om detta förhållande kunde man ha bjudit på en långt intressantare underhållning än den som nu tröstlöst pågick. Som det heter: ”Kill your darlings”.

Den islamkritiska uppgörelsen har fullgjort sin identitetspolitiska uppgift. Man kan välja samfund och mumla eller skrika ut sin övertygelse. Formen är emellertid desto viktigare och förmodligen är det så att bäst form vinner. Scenariot i Malmö kom liksom ingenstans. Den tappra lilla skaran ”vi var blott åtta man som lossa sand ibland…” malde sina undergångsprofetior medan motståndarsidan skanderade om rasister på gator och likvärdigheter.
Det fanns dock flera goda möjligheter till innovationer. Exempelvis kunde de åtta ha uppträtt med kopior av motståndarnas banderoller och skyltar och låtit oktetten stämma upp ”We shall overcome”. Ännu bättre hade det antagligen varit om man avstått från sina tröstlösa ramsor och istället satsat på en sambaorkester. Så hade motståndarna också fått en möjlighet att övergå i sambatakt vilket knappast kan vara ideologiskt felaktigt. En ytterligare intrikat vändning vore att arrangörerna blottat sina överkroppar försedda med texten ”Je suis Femen” (av en tillfällighet fick man ju med sig en nyans av den riktningen). Det brukar ju vara så man gör när man skall introducera ett nytt varumärke eller övergå till en ny förpackning.

Publicerat i debatt | 98 kommentarer

1976: Konstvärlden förklarar Charlie Hebdo

Konstvärldens främsta trendsättare, e-flux journal, har kommit med en tolkning av ”Charlie Hebdo killings”.

Det följer efter en lång inledning som vill se den politiska aktionskonsten som en verklig trend som dessutom är framgångsrik. Bojkotter har blivit vanliga. Det är naturligtvis alldeles riktigt, konstnärer protesterar mot dåliga arbetsförhållanden, mot lagar och mot oetiska sponsorer: ”Where industrialists before put their surplus into culture—often to curry favor with the municipality—now municipalities, industrialists, and feudal lords alike use culture as advertising. And the staggering number of boycotts can be understood as the artistic response to these particular advances in the industrialization of the art world, and of art.”

Konsten som en idealistisk och ostörd verksamhet är inte längre tänkbar, menar E-flux. Jag ställer mig dock tveksam till att konstens aktiviteter och intresset för den har något större inflytande. Hur mycket man faktiskt använder konsten som reklam är också en öppen fråga. Företagen sponsrar en betydande del av konsten eftersom någon måste betala. Det sker nästan alltid utan problem. Men det blir en och annan bojkott när konstens värdegrunder rubbas. Men man kan inte säga att det är några omstörtande händelser.

I varje fall resonerar man vidare i e-flux journal om att dessa konstprotester är en fortsatt uppgörelse med modernismen skamliga underströmmar. Dessa underströmmar har nu fått sitt testamente genom Charlie Hebdo-morden:
“The real discovery in all this may in fact be in a slow and relentless unraveling of what a sham the modern tradition may have been the whole time as an era profoundly overstuffed with heroic promises layered over a sewer of neglect, of all the contradictions that modernity necessarily had to suppress in order to sustain its wildly progressive claims. And the Charlie Hebdo killings in Paris this past month could be seen as a testament to this.”

Nåväl, det är inte precis någon nyhet: Orsaken är västvärldens modernitet, skapad av det manliga patriarkatet och utövad genom kapitalismen

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 64 kommentarer

1975: Det där med yttrandefriheten

Göran Rosenberg försöker sig på att försvara sin tidigare artikel efter kritik från Håkan Lindgren (SvD). Det blir just inte mycket. I sin kreativa process har han skapat bilden av världen som olika tält. Man får anta att varje tält är en kultur. Om det skall förekomma någon kritik som gör bruk av yttrandefriheten får den endast ske inom varje enskilt tält. Mångkulturen sålunda prydligt uppställd som ett tältläger där var och en sköter sig själv. Men det är ju ändå så att några regler får gälla för alla inte minst mot bakgrunden att tältinvånarna självklart förenas i att umgås som ”världsmedborgare”. Det är nog oundvikligt att det dyker upp en del hårdhänta kritiska granskningar särskilt som tältlägrets yttrandefrihet är svår att undvika. Rosenberg menar:

”Att pissa i eget tält och att pissa in i andras, vilket är den smakfulla metafor jag använder för att tydliggöra skillnaden mellan en provokation som syftar till att förnedra och en provokation som syftar till att förändra.” Men det är på intet sätt givet att en provokation utifrån är en förnedring. Den kan vara mer än berättigad.

Rosenberg menar vidare: ”jag ser yttrandefriheten som ett medel och inte som ett mål i sig. Det betyder också att jag inte tycker att allt som kan yttras också bör yttras.” Det här torde vara synnerligen självklart, men vad Rosenberg menar är att Charlie Hebdo på ett olämpligt sätt provocerade en svag grupp i Frankrike. ”Svag grupp” är ett alltmer slitet uttryck för en nedlåtande syn på vissa delar av befolkningen. De har faktiskt sina kompetenta försvarare, både i de egna leden och från etablissemanget.

Här är ännu ett fall för konsten och yttrandefriheten. Tania Bruguera hade tänkt sig att än en gång (förra gången var 2009) arrangera ett rum för yttrandefriheten på Kuba. Bruguera är själv kuban men hon är en ytterst välkänd konstnär som inte är beroende av hemlandet. Hade hon varit det hade hon aldrig försökt sig på något sådant. Det slutade med arrestering. Hon fick erbjudandet att lämna landet för gott men valde istället att låta det hela bli en domstolsprocess. Hon har världens och konstvärldens ögon med sig så det är inte så lätt för den kubanska diktaturen att komma undan.

Bruguera är aktuell på Malmö konsthall.

Publicerat i yttrandefrihet | 125 kommentarer