Då och då går mediebrusets vågor höga. Intresset för den på hemlig ort befintlige konstnären har varit osannolikt stort och min telefon har fått laddas tre gånger idag. Nu återstår en manusläsning samt att måla en del av en häst innan dagen kan avslutas.
Jag kan därför inte bjuda på mycket mer än en intressant länk till Inna Shevchenko som var panelens förste talare i det osannolika mötet på Kulturhuset Kruttunnan. Ett ögonvittne.
Säkerhetsläget har sina sidor. Idag vid middagstid blev min telefon frisläppt. Knappast förvånande var det många som ringde, väldigt många. Så får det vara i mediestormen. Historien får berättas ett antal gånger och så tillkommer de vanliga frågorna om vilken skuld jag känner för dödsoffren. Eller varför det skall vara nödvändigt att kränka. Inte mycket att säga om det, frågorna är lätta att besvara. Jaha, så är det en berättelse som återkommer i sina huvuddrag men som den här gången fick tragedins karaktär.
Informations journalist och ögonvittne Niels Ivar Larsen har gett oss en verklig narrativ, hur en sådan balanserar mellan verklighetens panik och den fiktion som alltid måste till för att fylla ut den. Det blir som sekvenser ur en film som vi redan har sett.
Konstkritikern Kjetil Røed gör i Aftenposten ett försök att analysera Rondellhunden. Han menar att konstnärens avsikt har varit att vidga konstens gränser med ett religionskritiskt verk. Han tycker inte att det blev särskilt intressant. Det kan ju bero på att hans egen konstruktion av konstnärens intentioner inte blev särskilt intressant. Han nämner ingenting om konstvärldens agenda och dess begränsningar vilket onekligen var ett motiv som jag har understrukit. Inte heller något om den positiva aspekten som rondellhunden för med sig. Eller om den outtröttliga cirkulationen kring objektet som inte ens kan sägas vara en bild av en verklig hund. Eller om kontexten i utställningen i Tällerud. Hur är det att vara hund i vissa andra länder när dogmatiken bestämmer? Det kunde också vara värt att nämna profeten som en symbol för en dogmatik som är fullt ut laddad med politiska och sociala konsekvenser. Inte heller noterar han något om projektets mera intrikata helhet, nämligen processverket som bygger upp sig själv med omgivningens strävanden att en gång för alla få det på plats, att förklara det, att använda det som slagträ i debatten. Eftersom processverket är den bärande funktionen är det klart att Røeds ansträngningar lägger ytterligare ett litet lager till saken. Det är inte ointressant, här talar konstvärldens agent och det var ju givet redan 2007 att det inte kunde vara tal om att den skulle göra någon succé där. Eftersom detta var medvetet skall jag inte heller klaga.
Konsten bygger sin värld på provokationer. Så måste det vara om det skall kunna bli något överskridande och ett expanderande konstbegrepp. Men de flesta verk är inte alls av det slaget utan vädjar lite mera allmänt till det som Røed lutar sig mot, sådant som får oss att tänka efter och besinna oss. Det är därför inte förvånande att han finner sin Muhammedfavorit i Thomas Kvams konceptuella verk där profeten är avbildad i osynligt bläck. Så kan man ju också göra med en ironisk gest som garanterat inte kan förarga någon. För, som Røed alltså menar, vi måste besinna oss.
Jaja, strukturen kommer tillbaka, den omöjliga balansen mellan respekt och yttrandefrihet. Røed går in för respekten medan jag finner bristen på respekt intressantare.
Som sagt var, det har på senare tid skrivits mycket om yttrandefriheten på den här bloggen. Och så var det serien med framträdande som skulle avslutas med Kruttunnan i Köpenhamn. På kommitténs föreläsningar brukar det vara lugnt och alls inget enormt intresse. En liten glugg som öppnades för att ge mig möjligheter att föreläsa sedan de flesta svenska dörrar hade slagits igen. Den ganska fåtaliga publiken fick uppleva fruktan & skräck – och tragedi. Jag kan inte säga att det drabbade mig, jag var väl påpassad.
Och var står vi nu i denna fråga?
